3 minuter lästid

Skämshög? Jo, jag tackar jag!

Jag tror att alla som har ett intresse inom någon form av nördmedia har en skämshög någonstans i bagaget. En hög som de återvänder till då och då. Kanske för att beta av en bok som legat där ett par år eller en film som nyss rekommenderats till dem av en vän. Så är i alla fall läget för mig.

Eftersom jag gillar att föra listor över saker jag ska göra blir detta mig smärtsamt tydligt. Jag har ett par listor på filmer jag vill se, spel jag vill spela, böcker jag vill läsa. Var och en av dessa har en något dynamisk rangordning, d.v.s att de olika titlarna i respektive hög kan skifta placeringar över tid. En titel som legat näst på tur att bli konsumerad kan petas ner ett par pinnhål till förmån för en annan som lockar mer just för tillfället, och vice versa. Dock känner jag att min skämshög med spel förblir relativt oförändrad. Hur mycket jag än spelar tycks den växa snarare än krympa.

LÄS OM FLER SKÄMSHÖGAR: En skämshög av rang

Detta har lett till att jag på sistone har börjat reflektera kring min spelkonsumtion och mitt spelande. Som de flesta andra spelnördar ställs jag emellanåt inför valet att köpa nya spel eller spela något jag redan äger. De nya spelen som kommer lockar ständigt med ny spelmekanik, snyggare grafik, klurigare pussel eller bara fortsättningen på en fängslande berättelse. Men borde jag verkligen hugga på en ny titel när jag i min ägo har otaliga, genom åren införskaffade spel som ligger där och väntar på sin tur i rampljuset?

Det senaste spelet jag köpte på releasedagen var, om jag inte missminner mig, Mass Effect: Andromeda. Innan dess måste det ha varit The Legend of Zelda: Skyward Sword och innan dess… Ja, jag tror att det måste ha varit på andra sidan millennieskiftet, om det ens har hänt alls. För detta är något av ett moment 22 för min skämshög. Om jag köper ett nytt spel i samband med att det släpps innebär det att skämshögen förblir fortsatt orörd en tid. Men väljer jag istället att ta mig an en av titlarna från skämshögen finns risken att jag missar ett nylanserat spel som höjs till skyarna av allmänheten, och sagda spel läggs så småningom även det på högen.

Chefredaktören ser ut att ha ett liknande problem.

Jag kan inte låta bli att känna att ironin står som spön i backen. När jag var liten spelade jag väldigt få spel på release av förklarliga anledningar. Jag hade ett ytterst begränsat antal konsoler och min ekonomi låg i mina föräldrars händer. Lagom till att jag blivit vuxen och har egna pengar att köpa spel för har utbudet blivit övermänskligt stort, och min fritid försvinnande liten – räck upp handen den som känner igen sig!

När det väl dyker upp ett tillfälle då stjärnorna står rätt – när spelsläpp och gott om fickpengar infaller – ställs jag inför ett val. Vågar jag lägga mina pengar på ett sprillans nytt spel och därmed tillfälligt försumma ett äldre, men av massan prisat spel? Eller ska jag offra en kommande, efterlängtad titel för att istället stryka ett spel från listan?

Ska jag prompt köpa ett spel på release ska jag banne mig också ha tid för att spela det. För jag tänker inte inhandla det och sedan låta det ligga och samla damm på en hårddisk någonstans. Det hjälper såklart inte heller att jag inte gillar att lämna spel ofärdiga, vilket i mitt fall innebär att inte ha klarat dem till hundra procent. På grund av detta måste jag försöka ta i beaktande under hur lång tid ett visst spel kommer att ockupera min fritid, och i förlängningen hur många nysläpp som därför måste lämnas därhän.

LÄR KÄNNA REDAKTIONEN: 9 speltatueringar vi skulle skaffa

Jag har på senare tid börjat ställa mig frågan: lider jag egentligen av att inte spela spel precis när de släppts? För jag kommer ju troligen att få spela dem nån gång – så småningom. Om jag väntar kanske det till och med visar sig att ett spel jag hade för avsikt att spela egentligen inte var något att hänga i julgranen. På så vis slipper jag sålla själv och kan istället plocka russinen ur den något åldrade kakan. Men å andra sidan kommer jag inte kunna delta i diskussioner om kontemporära spel med mina gelikar.

Som ni kanske märker skulle jag kunna gnälla om det här ett bra tag till, men jag ska bespara er den läsningen. Det finns kort sagt både för- och nackdelar med att spela eller inte spela spel på release. Men jag kan ändå inte frångå känslan av att jag skulle vilja vara både ekonomiskt och temporalt oberoende, så att jag skulle kunna spela alla spel jag ville, precis när jag ville. Återigen, räck upp handen den som känner igen sig!


mm
David Nylander

Hemmakär örebroare med en blomstrande kärlek till nostalgi och ett horn i sidan till särskrivning. Spelar mest för sig själv men tackar inte nej till ett trevligt partyspel i goda vänners lag. Eftersom han aldrig blev biten av en radioaktiv spindel, fick sitt brev från Hogwarts eller plockades upp av allas vår tidsresande favoritdoktor hoppas han att detta så småningom istället befaller hans dotter.

All author posts