Det finns spel som vill berätta en historia, som vill ha mig till att älta viktiga val flera timmar efter jag stängt av spelkonsolen och dessförinnan mata mig med välskriven och mänsklig dialog. Det finns spel som tar bort allt vad superkrafter och spelifiering heter och endast fokuserar på att framföra sin välarbetade berättelse på bästa interaktiva vis. Sedan finns det spel som skiter i allt det och bara fokuserar på att förvandla mig den flashigaste och fräsigaste actionhjälten som universum någonsin skådat, där varje enskild detalj är skapad med ”cool” som enda ledord och där framåtvolter och väggspringande är lika självklart som att gå och krypa. Just ett sådant spel kan ha många namn, men den här gången heter det Severed Steel.

LYSSNA PÅ VÅRA PODDAR: Spelspecifikt 20: Efter vägs ände

På papperet spelar jag som Steel, en enarmad slagskämpe som med hjälp av sin handkanon, en rad olika vapen och fler parkour-rörelser än du hittar på Youtube gett sig ut på jakt efter det ondskefulla megaföretaget EdenSys. I praktiken spelar det där egentligen ingen roll, det enda jag behöver veta är det enskilda uppdragsmålet (döda alla fiender, förstör deras datorer, hoppa på tåget, bara var cool o.s.v.) och sen är jag på väg.

Nu kanske ni tycker jag låter lite taskig mot handlingen i Severed Steel, men jag vågar faktiskt påstå att utvecklarna borta hos Greylock Studio inte tar illa vid sig. Berättelsen här existerar mest som en bakgrund eller en ursäkt för att få skjuta mina fiender på häftigast möjliga vis. Det här är även något jag tror spelmakarna bakom Severed Steel förstår eftersom den lilla handling som finns presenteras med hjälp av korta och sparsamma mellansekvenser och varje uppdragsbeskrivning i början av varje bana är sådär härligt koncentrerad och stilfullt presenterad. Ge mig bara ”KILL THEM ALL” i stora vita bokstäver över skärmen när jag börjar en ny bana, i just det här spelet behöver jag inte mer.

Jag skriver ovan att allt i spelet verkar vara utformat med ordet ”cool” i bakhuvudet, något som gör sig påmint nästan hela tiden. Jag älskar  verkligen hur spelet gör allt för att jag ska känna mig häftig och samtidigt hålla uppe tempot oavsett vad som händer. Har jag nått en återvändsgränd? Plocka fram handkanonen och skjut ett håll i väggen. Är magasinet tomt i mitt vapen? Bara sula iväg det mot närmsta fiende och stjäl ett nytt vapen från hans hölster. Blir du anstormad av fiender med stora sköldar? Utför ett elegant dubbelhopp, volta över i slowmotion och avsluta sedan med ett par skott i fiendens rygg. Här finns ingen tid till att stanna och beundra omgivningarna och Severed Steel gör allt för att du ska komma ihåg det.

Det stora dragplåstret i Severed Steel är den rikliga mängden bullet-time (som jag aktiverar genom att hålla in handkontrollens vänstra avtryckare) i kombination med en rad olika parkour-aktioner. Jag spelade spelet på den lättaste svårighetsgraden, något som dramatiskt ökar mängden bullet-time jag kan använda i ett svep. Spelar du en svårare variant av spelet kommer du behöva vara betydligt mer metodisk och strategisk med ditt slowmotion-skjutande. Dessutom fick jag automatiskt tillbaka hälsa efter en stund på lättaste svårighetsgraden, något som kräver att du dödar fiender i vanliga fall. Här är det såklart lätt att beskylla mig för att inte uppleva spelet i sin rätta form, men faktum är att jag fick en betydligt mer positiv upplevelse när jag spelade på lättaste jämfört med de inledande banorna som jag lirade på en högre svårighetsgrad. Detta är något jag vill ge spelet beröm för. På ett alldeles lysande sätt lyckades Severed Steel erbjuda mig en lättare version av spelet utan att på något vis kännas som att jag fick en begränsad och underlägsen variant.

LÄS FLER RECENSIONER: As Dusk Falls

Nu har vi då konstaterat att Severed Steel fungerar precis lika bra oavsett svårighetsgrad, men vad är det då som fungerar så bra? Till att börja med älskar jag att hoppa runt, glida, dyka, springa på väggar och allt däremellan. Inte bara känns det bra att flänga runt, det är direkt nödvändigt för min överlevnad. Det är nämligen så att fienden inte kan träffa mig med sina vapen när jag utför mina parkour-rörelser, vilket förvandlar det hela från en cool funktion till en legitim taktik för att undvika fiendens eldgivning. Detta i kombination med den välanvända slowmotion-knappen gör att jag enkelt kan rensa ett rum fullt av fiender på ett sätt som till och med självaste John Wick hade blivit stolt över. Jag gillar även hur pass mycket jag kan kontrollera mina rörelser, framförallt när det gäller alla häftiga volter. Precis som att jag kan kontrollera kameran när jag står med bägge fötterna på marken kan jag göra detsamma uppe i luften, så vill jag stanna någon sekund extra med blicken ner mot golvet är det fullt möjligt. Det hela leder till en upplevelse där min återhållsamhet minst sagt sätts på prov för att jag inte ska klicka på handkontrollens Share-knapp tre gånger i minuten.

Så säg att du är på jakt efter ett spel med en rik och invecklad berättelse, då bör du förhoppningsvis ha insett att du borde klicka dig vidare till andra recensioner. Om du däremot letar efter en spelupplevelse där till och med den mest ihärdiga soffpotatisen kan få känna sig som en cool actionhjälte, då finns det få spel den här sommaren som slår Severed Steel.