Om du har läst mina andra texter den här veckan har du för länge sedan förstått att jag älskar Pokémon-spelen – åtminstone de tidigaste generationerna. Men jag har kanske inte sagt varför jag tycker om dem så mycket som jag gör. Tillåt mig att börja min förklaring med en fråga: gillar jag achievements? Det kan du hoppa upp och sätta dig på att jag gör.

Att pricka av saker från listor är bland det bästa jag vet. Det finns en ofattbar tillfredsställelse i att ge sig själv ett kvitto och en klapp på axeln för att ha klarat av eller gjort färdigt något. Att-göra-listor, inköpslistor, önskelistor, kom-ihåg-listor – the list goes on (pun intended). Precis så funkar achievements i spel för mig. Oavsett om det rör sig om achievements inom själva spelet eller via exempelvis Steam eller PSN är jag där och nosar. Det ger den där extra lilla kryddan till spelens huvudsakliga gameplay och utmaning. Dock inte achievements som en får för att klara av obligatoriska delar av storyn. Vem som än kom på den idén förtjänar stränga dagsböter!

LÄS MER OM VAD SOM ÄR KUL MED SPEL: Nu har jag onödigt kul igen

Kort och gott skulle en kunna säga att jag älskar achievements – med det lilla förbehållet att de håller sig inom rimlighetens gränser. Men så länge det inte går ut på att jag till exempel måste spela om ett över 30 timmar långt spel på samtliga svårighetsgrader brukar jag för det mesta ta mig an utmaningen att hundraprocenta spelen jag spelar. Och jag vill tro att detta beteende har sin grund i samlandet som totalt fångade mitt intresse när Pokémon blev en del av mitt liv.

Det är nämligen inte förrän på senare år, efter att ha spelat otaliga spel sedan Pokémon, som jag har börjat se likheterna mellan de achievements jag jagar med jämna mellanrum och de Pokémon jag en gång bestämde mig för att fånga. I all marknadsföring kring de första spelen följde ju, som de flesta känner till, frasen ”Gotta catch ’em all!” och jag var verkligen inte sen att blint lyda storebror.

Konceptet att fånga alla 151 Pokémon kändes som en stor utmaning, men absolut inte omöjlig. Överlag handlade det om att hitta vissa sorter på väldigt specifika platser; andra var jag tvungen att byta till mig både med karaktärer i spelet, eller med vänner som ägde den andra kassetten. Lägg till detta att jag måste träna i princip alla dessa så att de gick upp i nivå och så småningom utvecklades. Dessutom kunde vissa bara utvecklas till sin slutliga form via ett byte med annan spelare. Ytterligare en handfull kunde inte utvecklas utan hjälp av särskilda stenar som var av samma typ: fire, thunder, moon, leaf, m.fl.

Det var som sagt en utmaning, men en överkomlig sådan. Och för att kunna hålla reda på mina framsteg fanns en så kallad Pokédex: en alldeles underbar uppfinning med ett register över spelets samtliga varelser. Allteftersom jag mötte nya Pokémon fylldes registret på och det visade väldigt tydligt vilka monster jag hade fångat och vilka jag bara hade sett. Om jag ännu inte hade fångat ett särskilt monster kunde jag med hjälp av Pokédexen få reda på i vilka områden dessa gick att stöta på.

Kanske är det också för att samlaruppdraget från början kändes görbart som jag upplevde att det blev lite för mycket när Ruby-Sapphire-generationen och efterföljande spel fortsatte att addera hundratalet Pokémon med varje ny generation. När det kom upp över 300-talet fångbara monster kände jag att glöden började falna. Att många av de nya monstren dessutom kändes fantasilösa och ihophafsade hjälpte heller inte till, men det är en helt annan diskussion. Men det är hursomhelst precis med Pokémon som med achievements: när de blir för många känns det bara framtvingat och övermäktigt. Nyckelordet är måtta!

LÄS VÅRA RECENSIONER: Afterparty

Jag ska öppet erkänna att jag inte alls vet hur det ligger till med de spel som släpptes från och med den fjärde generationen. Går det att få tag på exakt alla Pokémon eller har de senare spelen haft ett begränsat antal tillgängliga monster för just den, och möjligen även den föregående, generationen? Utan att egentligen veta skulle jag killgissa på det senare. För hur mycket jag än gillar idén om att kunna söka reda på över åttahundra färgglada figurer inser jag att både jag själv och många andra nog skulle tycka att det blev segt i längden (Super Mario Odyssey säger hej).

Hursomhelst tvivlar jag inte en sekund på att på samma sätt som konceptet med att finna och samla allihop en gång snärjde mitt intresse har det sedan dess hunnit snärja många andra nyfikna äventyrare. För Pokémon-spelen lyckas tala till oss människor via ett basalt behov som går att spåra hela vägen tillbaka till en tid då vi var jägare och – just det – samlare. Att leta och försöka ta alla achievements, eller Pokémon, är en tillfredsställande känsla.

Pokémon-serien erbjuder spelarna en i de flesta fall överkomlig utmaning och precis tillräckligt med hjälp i form av ett behändigt register, vilket förser dem med förutsättningar för att serveras endorfiner i lagom portioner genom hela spelet. Därför tycker jag inte det är särskilt konstigt att dessa spel är så älskade av så många. För låt oss vara ärliga. Vem skulle inte välja att jaga achievements om de kom förpackade som söta monster?