Etikettarkiv: achievements

Är Pokémon världens gulligaste achievements?

Om du har läst mina andra texter den här veckan har du för länge sedan förstått att jag älskar Pokémon-spelen – åtminstone de tidigaste generationerna. Men jag har kanske inte sagt varför jag tycker om dem så mycket som jag gör. Tillåt mig att börja min förklaring med en fråga: gillar jag achievements? Det kan du hoppa upp och sätta dig på att jag gör.

Att pricka av saker från listor är bland det bästa jag vet. Det finns en ofattbar tillfredsställelse i att ge sig själv ett kvitto och en klapp på axeln för att ha klarat av eller gjort färdigt något. Att-göra-listor, inköpslistor, önskelistor, kom-ihåg-listor – the list goes on (pun intended). Precis så funkar achievements i spel för mig. Oavsett om det rör sig om achievements inom själva spelet eller via exempelvis Steam eller PSN är jag där och nosar. Det ger den där extra lilla kryddan till spelens huvudsakliga gameplay och utmaning. Dock inte achievements som en får för att klara av obligatoriska delar av storyn. Vem som än kom på den idén förtjänar stränga dagsböter!

LÄS MER OM VAD SOM ÄR KUL MED SPEL: Nu har jag onödigt kul igen

Kort och gott skulle en kunna säga att jag älskar achievements – med det lilla förbehållet att de håller sig inom rimlighetens gränser. Men så länge det inte går ut på att jag till exempel måste spela om ett över 30 timmar långt spel på samtliga svårighetsgrader brukar jag för det mesta ta mig an utmaningen att hundraprocenta spelen jag spelar. Och jag vill tro att detta beteende har sin grund i samlandet som totalt fångade mitt intresse när Pokémon blev en del av mitt liv.

Det är nämligen inte förrän på senare år, efter att ha spelat otaliga spel sedan Pokémon, som jag har börjat se likheterna mellan de achievements jag jagar med jämna mellanrum och de Pokémon jag en gång bestämde mig för att fånga. I all marknadsföring kring de första spelen följde ju, som de flesta känner till, frasen ”Gotta catch ’em all!” och jag var verkligen inte sen att blint lyda storebror.

Konceptet att fånga alla 151 Pokémon kändes som en stor utmaning, men absolut inte omöjlig. Överlag handlade det om att hitta vissa sorter på väldigt specifika platser; andra var jag tvungen att byta till mig både med karaktärer i spelet, eller med vänner som ägde den andra kassetten. Lägg till detta att jag måste träna i princip alla dessa så att de gick upp i nivå och så småningom utvecklades. Dessutom kunde vissa bara utvecklas till sin slutliga form via ett byte med annan spelare. Ytterligare en handfull kunde inte utvecklas utan hjälp av särskilda stenar som var av samma typ: fire, thunder, moon, leaf, m.fl.

Det var som sagt en utmaning, men en överkomlig sådan. Och för att kunna hålla reda på mina framsteg fanns en så kallad Pokédex: en alldeles underbar uppfinning med ett register över spelets samtliga varelser. Allteftersom jag mötte nya Pokémon fylldes registret på och det visade väldigt tydligt vilka monster jag hade fångat och vilka jag bara hade sett. Om jag ännu inte hade fångat ett särskilt monster kunde jag med hjälp av Pokédexen få reda på i vilka områden dessa gick att stöta på.

Kanske är det också för att samlaruppdraget från början kändes görbart som jag upplevde att det blev lite för mycket när Ruby-Sapphire-generationen och efterföljande spel fortsatte att addera hundratalet Pokémon med varje ny generation. När det kom upp över 300-talet fångbara monster kände jag att glöden började falna. Att många av de nya monstren dessutom kändes fantasilösa och ihophafsade hjälpte heller inte till, men det är en helt annan diskussion. Men det är hursomhelst precis med Pokémon som med achievements: när de blir för många känns det bara framtvingat och övermäktigt. Nyckelordet är måtta!

LÄS VÅRA RECENSIONER: Afterparty

Jag ska öppet erkänna att jag inte alls vet hur det ligger till med de spel som släpptes från och med den fjärde generationen. Går det att få tag på exakt alla Pokémon eller har de senare spelen haft ett begränsat antal tillgängliga monster för just den, och möjligen även den föregående, generationen? Utan att egentligen veta skulle jag killgissa på det senare. För hur mycket jag än gillar idén om att kunna söka reda på över åttahundra färgglada figurer inser jag att både jag själv och många andra nog skulle tycka att det blev segt i längden (Super Mario Odyssey säger hej).

Hursomhelst tvivlar jag inte en sekund på att på samma sätt som konceptet med att finna och samla allihop en gång snärjde mitt intresse har det sedan dess hunnit snärja många andra nyfikna äventyrare. För Pokémon-spelen lyckas tala till oss människor via ett basalt behov som går att spåra hela vägen tillbaka till en tid då vi var jägare och – just det – samlare. Att leta och försöka ta alla achievements, eller Pokémon, är en tillfredsställande känsla.

Pokémon-serien erbjuder spelarna en i de flesta fall överkomlig utmaning och precis tillräckligt med hjälp i form av ett behändigt register, vilket förser dem med förutsättningar för att serveras endorfiner i lagom portioner genom hela spelet. Därför tycker jag inte det är särskilt konstigt att dessa spel är så älskade av så många. För låt oss vara ärliga. Vem skulle inte välja att jaga achievements om de kom förpackade som söta monster?

Martins spelvecka special – Achievementskungen i Forza Horizon 4

Det vilda Drift Zones-jublet i Forza Horizon 4

Att drifta har hela tiden varit min akilleshäl i jakten på alla achievements i Forza Horizon 4. Och jakten på alla achievements går rakt genom två drifting-achievements. Men på något sätt inledde den föregående spelveckan genom att äntligen ta tre stjärnor på alla Drift Zones i Forza Horizon 4.

När spelveckan innan började hade jag trots flera månader av kämpande fortfarande bara klarat fem av tjugo driftzoner. Målet kändes således väldigt långt borta. Men plötsligt lossnade det, och det rejält. För två veckor sedan klarade jag sju zoner och jag inledde den här veckan med att ta de sista åtta på samma förmiddag. Av dessa åtta tog jag till och med tre i rad på första försöket, det bara drog iväg plötsligt.

Den sista zonen var dock riktigt, riktigt svår. Jag hade sparat den till sist för jag hade misslyckats kungligt på den förut, och nu gick det inte bättre. Den är väldigt kort och består egentligen bara av två kurvor och ändå krävde spelet 90 000 poäng av mig, vilket var mycket mer än de andra korta zonerna i spelet. Hur jag än kämpade kom jag aldrig bättre än 82 000. Men efter en dryg timmes kamp slog jag till sist till med 90 029 poäng. Det var länge sedan jag gett ifrån mig ett sådant segerjubel!

Från att för bara två veckor sedan se helt oövervinnerlig ut så vände plötsligt allt. Bara fyra achievements kvar!

Nästa drift-succé i Forza Horizon 4

Trots att jag tagit achievementen för att trestjärna alla Drift Zones i spelet återstod en belöning för att drifta – achievementen för att ta samtliga stjärnor på Drift Club på Fortune Island.

Jag hade gruvat mig för den här achievementen, då jag inte ens får välja vilken bil jag ska drifta med i de här utmaningarna, men det visade sig att min oro var kraftigt överdriven. Den här archievementen visade sig vara riktigt enkel. Det gällde att ta tre stjärnor på sju olika utmaningar, och de flesta tog jag redan på första försöket. De få gånger jag misslyckades var för att jag inte hann i mål i tid, inte för att jag inte skrapat ihop nog många poäng på att drifta.

Bara tre achievements kvar!

Strul och lycka i Forzathon Live

Archievementen för att klara alla uppdrag i Skill Streak var snabbt avklarad och plötsligt var det bara två achievements kvar.

Forzathon Live-achievementen ställde till med betydligt större besvär. Om du inte vet vad Forzathon Live är så är det ett event som händer varje hel timme i Forza Horizon 4. Tillsammans med andra spelare online löser man tre utmaningar under en tidspress på femton minuter. Det är svårt misslyckas i en Forzathon Live. Det enda som kan gå fel är egentligen att man bara får en medspelare, att det blir Drift Zone som andra utmaning och din medspelare inte kan drifta.

Men. Forzathon Live-achievementen kräver att du klarar tre Forzathon Live i rad. Man behöver alltså ha tillgång till en speldator tre timmar i rad, och som du kanske minns från tidigare delar av Martins Spelvecka har jag för tillfället ingen speldator i lägenheten. Bara att försöka klara denna när jag är på besök hos mina föräldrar alltså.

Första försöket började bra. Den första Forzathon Live var vi runt tio spelare och vi klarade alla tre utmaningarna på sammanlagt fem minuter. Efter fyrtiofem minuter av väntan var det dags för nästa omgång. Vad hände? Jo, vi blev två spelare, det blev Drift Zone som andra utmaning, den andra spelaren kunde inte drifta. Ridå.

LÄS MER: Så skulle achievements fungera till Nintendo Switch

Nästa försök gick ännu sämre. Redan i den första Forzathon Live blev vi två spelare, det blev Drift Zone som andra utmaning, den andra spelaren kunde inte drifta. Hej och hå. Här kan jag påpeka att mor knackade dörren och fick iväg mig på en shoppingtur, så det var väl lika bra att det gick som det gick.

På tredje försöket gick det dock bättre. Både den första och den andra Forzathon Live var vi kring tio spelare, det blev ingen Drift Zone och allt gick som en dans. Dags för timme tre och den sista Forzathon Live, och nu var vi bara fyra spelare. Oro. Om en eller två av dessa plötsligt hoppade av, vilket inte är helt osannolikt, skulle vi kunna få problem. Så, vad fick vi som andra utmaning? Drift Zones förstås. Och visar sig att samtliga mina tre medspelare är risiga på att drifta!

Nu händer dock två saker som jag inte förväntat mig. Det första är att jag driftar jag som en gud igen, och poängen bara rasar in. Dessutom kräver spelet, av någon underlig anledning, färre poäng av oss för att klara utmaningen nu när vi är fyra spelare än när vi var två. Ännu en gång driftar jag mig till en framgång den här veckan. Den sista utmaningen är Speed Zone och med fem minuter kvar på klockan är det en ren formalitet.

Bara ett hinder återstår. Forza Horizons achievements är notoriskt opålitliga. Jag själv två gånger råkat ut för achievements som inte poppat upp fast jag gjort sig förtjänt av dem. Många andra har vittnat om achievements som inte dykt upp fast spelaren klarat dem, och den här achievementen är en av dessa. Men jag drabbas av ännu en glädjechock när belöningen dyker upp i nedre högra hörnet.

Bara en achievement kvar!

Den sista achievementen i Forza Horizon 4

Nu var det bara en achievement kvar. Den att vinna alla mästerskap under en Sommar-säsong. Pikant nog hade jag redan klarat den här achievement en gång, nämligen för en månad sedan. Men då poppade den aldrig upp, utan jag fick vänta en hel månad på min nästa chans.

Och nu var den här. Visst fanns det en oro för att den inte skulle komma att poppa upp den här gången heller. Men jag kastade mig rakt in i leken. Precis när jag loggade in i spelet fick jag erbjudandet att spela ett av dessa tre mästerskap i co-op. Varför inte? Jag och en annan spelare gav oss in i säsongens Dirt-mästerskap. Men nu fick jag en chock. Banan vi spelade var nämligen en spelarskapad bana och den var allt annat än lätt att köra.

Problemet med spelarskapade banor i Forza Horizon 4 är att de ofta är fylla av tvära och oväntade svängar. Dessutom är de sällan lika pedagogiska som spelmakarnas banor, med checkpoints som kan vara gömda bakom träd och annat sådant. Så jag missade redan den andra checkpointen, då jag inte förväntat mig en spelarskapad bana utan körde som man gör när man spelar en av de officiella banonrna, och sedan gick det inte bättre. Spelaren jag spelade mig tröttnade uppenbarligen på mig för hen hoppade av och hjälplöst sist hoppade jag också av. Pinsamt. Hur skulle det här gå?

LÄS MER: Förändringarna som gjorde Forza Horizon 4 till ett mästerverk

När jag skulle spela banan solo gick det inte bättre. Min stackars rallybil halkade omkring på de smala och svåra banorna som i en tvålkoppssimulator. Hur jag än kämpade kom jag aldrig bättre än fyra i loppet. Och jag som måste vinna mästerskapet för att få min achievement! Skulle jag måste bli tvungen att vänta ytterligare en månad på min chans?!

Jag nöjde mig till sist med min fjärdeplats, och jag fortsatte till det andra andra och sista loppet i mästerskapet. Nu låg jag risigt till. Även om jag vann det andra loppet var risken stor att vinnaren av det första loppet kom på andra eller tredje plats i det andra loppet och jag var rökt.

Det andra loppet var dock betydligt enklare – och med betydligt enklare menar jag att det var grymt jäkla skitsvårt. Men med långa raksträckor där jag kunna trycka pellen i botten ordentligt på min trimmade rallybil. Den gillade raksträckor bättre än tvära kurvor, helt klart. Men kurvorna var grymt svåra även här, och jag använde spola-tillbaka-tiden-knappen oftare här än jag brukar göra på en hel vecka i spelet i vanliga fall.

Men jag lyckades precis knipa första plats, och nu följde några fasansfulla sekunder av väntan. Hur hade de andra förarna slutat? Nej, jag hade tur! Vinnaren av det första loppet hade bara kommit femma och tvåan i det första loppet hade inte klarat sig bättre. Jag vann med två poäng!

De två sista säsongsmästerskapen var skapade av spelmakarna och således lätta att klara, och äntligen poppade spelets sista achievement upp. Jag var på 2000/2000. Jag var Mister 100%. Achievementkungen i Forza Horizon 4. Gud, så skönt.

Martins spelvecka – Efter Link kommer Bayonetta

Blir överväldigad av Adventure Mode i Hyrule Warriors

Förra veckan klarade jag storyn i Hyrule Warriors – det så kallade Legends Mode – men jag hade Adventure Mode kvar att ge sig på. I Adventure Mode vandrar du omkring på nio stora kartor, lite som i ett brädspel, och på varje ruta kan du ge dig in i en strid för att ta dig vidare och låsa upp nya rutor och olika bonusar. Även om det på makronivå är en helt annan upplevelse är det på mikronivå precis samma strider som förut.

Visst är det kul att låsa upp ännu fler karaktärer från Zelda-serien, men med tanke på att spelet inte har något online-läge, och alla karaktärer i princip spelas precis likadant, så är det inte så där jätteviktigt med nya karaktärer. Efter att ha spenderat en timme med Adventure Mode och bara låst upp ett fåtal rutor, krävs det ingen avancerad huvudräkning för att komma fram till att det kommer ta hundratals timmar att låsa upp alla rutor i Adventure Mode. Tack, men jag lägger hellre den tiden på något annat spel. Kanske kommer jag tillbaka ibland och spenderar någon timme här och där, och kanske kommer jag att testa spelet på delad skärm i co-op i framtiden, men det är dags att gå vidare nu.

Kämpar på i Clam Blitz i Splatoon 2

Det första som hände när jag återvände till Rainmaker i Splatoon 2 var att jag rankade upp till Rank S. Det första som hände när jag började spela Clam Blitz var att jag rankade ner istället. Jag har tidigare skrivit om Clam Blitz, och problemen med spelläget.

Jag kan dock konstatera att den totala förvirring som rådde i spelläget de första månaderna efter att spelläget introducerades till spelet nu är borta. De spelare som fortfarande spelar Spaltoon 2 vet uppenbarligen vad de ska göra i Clam Blitz, och det är således betydligt roligare att spela det nu än det var i somras.

Nu ska jag bara se till att ranka upp igen!

Kämpar som en galning i tre mot fyra i Splatoon 2

Får man börja en match i tre mot fyra så märker man det i alla fall…

Splatoon 2 har ett stort problem och det stavas disconnects. Det har knappast funnits en dag när jag spelat spelet då jag inte fått spela tre mot fyra eller fyra mot tre. Mitt problem är att jag aldrig fattar när någon på mitt lag har hoppat av. Jag blir bara förbannad över att mina lagkamrater plötsligt inte gör jobbet och att det går så dåligt och jag kämpar på som besatt.

Det är faktiskt rätt svårt att se att man spelar tre mot fyra i Splatoon 2. Man måste hålla på koll på grafiken längst upp och se att någon av spelarna inte respawnar längre. Jag har tidigare ondgjort mig över den stora röda skylten i Overwatch som dyker upp när någon hoppat av ditt lag, men jag skulle faktiskt behöver något liknande i Splatoon 2. Mina koncentrationssvårigheter gör nämligen att jag bara orkar spela ett visst antal Splatoon 2-matcher på en dag och att slösa bort mina krafter på en match som redan är förlorad är ju aningen onödigt.

För istället kämpar jag på som om mitt liv hängde på det, fast jag borde slappna av och ta förlusten. Med det sagt så har jag faktiskt vinster i alla de fyra rankade spellägena i Splatoon 2 när jag spelat tre mot fyra en hel match. Men dessa vinster är väldigt sällsynta, trots att man får spela tre mot fyra mest hela tiden. Kan inte minnas att jag någonsin förlorat en match fyra mot tre, men jag vet inte om det är något att vara stolt över.

Golem-problemet får äntligen en lösning i The Witcher

Enligt Steam hade jag inte spelat The Witcher sedan den nionde januari. Anledningen till att jag tog ett avbrott i The Witcher var för att jag köpte Captain Toad och Hyrule Warriors. Men nu har jag klarat dem båda, och då jag fortfarande väntade på ”det tredje Switch-spelet” som jag berättade förra veckan att jag hade beställt, så det är dags att återvända till The Witcher igen.

Det sista som hände förra gången jag spelade var att jag hade stora problem med att väcka den förbaskade golemen till liv. Det första jag gjorde den här veckan var att jag faktiskt lyckades få liv på honom. Men sedan skulle jag strida mot honom också, och det visade sig vara nästan lika omständligt. Han var i det närmaste immun mot mina svärd nämligen.

Det fanns ett sätt att använda omgivningen emot honom. Problemet var bara att när jag använde den taktiken så dog jag själv fler gånger än jag lyckades skada honom. Och jag lyckades aldrig lista ut varför han tog skada vissa gånger och varför jag dog vissa gånger. Lösningen visade sig vara att använda eldmagi. Den gjorde visserligen inte heller så mycket skada på honom, men mer än svärdet i alla fall.

Han var rätt långsam av sig så jag fick springa runt och kasta eld på honom och vänta på att magimätaren skulle gå upp och slänga mer eld på honom, och till sist så blev det bara död sten av vår kära golem. Pust!

Men om det var drygt så var det inte slut på dryga saker. Det nästa jag var tvungen att göra var att leta upp tio statyer i träsket och stoppa in rätt sten i var och en av de tio statyerna. Rollspel kan verkligen vara sega ibland.

På kunglig fest i The Witcher

Vad gör man efter att man slagits mot en ovanligt seg golem i ett träsk? Man drar till en kunglig fest förstås! Yes, från ett träsk till politiska intriger på allra hösta nivå. The Witcher är verkligen ett spel som tar dig till alla möjliga olika platser. Det sista som hände den här veckan var att jag försökte lista ut vilken favoriträtt den sexiga, frispråkiga prinsessan har. Fortsättning följer!

Festival Playlist skakar om Forza Horizon 4

Det största som hänt i mitt spelande den här veckan måste ändå vara att Playground Games har lagt till något de kallar Festival Playlist i Forza Horizon 4. Det är egentligen ingen nytt, utan de har samlat alla säsongsutmaningar under en flik i menyerna och lagt till belöningar för att klara 50% och 100% av alla uppdragen. Dock kan detta nya upplägg förändra hur vi spelar spelet på ett avgörande sätt. Jag kommer att publicera en separat text om denna förändring av spelet, som kommer senare i veckan!

Svårflörtade achievements i Forza Horizon 4

Förra veckan berättade jag om att de hade lagt till 500 nya gamerscore poäng i Forza Horizon 4. Det var dock svårare att få tag i dessa achievements än jag hade tänkt mig. Först vann jag alla säsongsmästerskapen för våren men fick ingen achievement för det. Och när spelet bytte säsong till sommar så vann jag alla säsongsmästerskap för sommaren också men fick ingen achievements för det heller. Däremot fick jag två archievements för saker jag inte har gjort ännu. Så kan det gå…

Det bästa i Mass Effect 3 kostar extra

Förra veckan var jag inte så imponerad av Mass Effect 3. Den här veckan blev det dock betydligt roligare när jag spelade igenom Leviathan-uppdraget. Det hade en spännande, hotfull stämning och intressanta avslöjanden om huvudskurkarnas förflutna. Problemet med det hela är dock att Leviathan är ett DLC-uppdrag. Att Bioware släpper DLC som är bättre än huvuduppdraget får man väl acceptera – Lair of the Shadow Broker var det bästa uppdraget i Mass Effect 2 trots allt – men att avgörande avslöjandena om bakgrundstoryn i spelet kommer i ett DLC-uppdrag känns väldigt, väldigt tveksamt.

Loot boxar, de bästa uppdragen är DLC, ett onlineläge som verkar ha lagts till för att motivera att spelet släpps med ett Online Pass – ska vi gissa att det är EA som står som utgivare för det här spelet?

Blir bekymrad av Bayonetta

Då jag mest brukar spela storspel inom de genrer jag tycker bäst om beslutade jag mig kring nyår för att det här året så ska jag spela en del spel inom speltyper som jag inte brukar spela. Efter att ha blivit nyfiken på Devil May Cry 5 så tog jag, enligt klassisk Martin-logik, och beställde Bayonetta 1 och 2 till Switchen. Men innan jag ger mit i kast med årets tredje Wii U-konverterning, efter Captain Toad och Hyrule Warriors, så kastade jag mig in i en Xbox 360-konvertering istället i form det första Bayonetta, ett spel vars demo jag bara spelat förut.

LÄS MER: Veckans spelmelodi – Bayonetta – Let’s Dance Boys!

Man kan lungt säga att galna japanska actionspel är en speltyp som jag jag inte brukar hänge mig åt. Om man bortser från Nintendos spel och Persona-serien är galna japanska spel något jag håller mig borta från överhuvudtaget. Bayonetta är på många sätt ett klassiskt tedjepersonsactionspel. Du drar iväg snabba slag och hårda sparkar, och du skjuter, du hoppar och du dashar undan, och du kan gör alla möjliga combos. Och efter avslutad strid få du ett betyg på hur väl du har skött dig. Jag har spelat väldigt lite av Devil May Cry-serien, men jag känner genast igen mig, så väl av striderna som miljöerna och storyn.

Storyn ja. Japan har några av världens främsta experter av historieberättande inom manga och anime, men det verkar som om inom spelindustrin så finns det inte en japan som kan berätta en vettig historia ens om deras liv hände på det. Under mina första timmar med Bayonetta har det varit en jäkla massa mellansekvenser, och långa är de också. Jag har fortfarande inte fattat om de extravaganta karaktärerna ska vara coola eller om det är meningen att jag ska skratta åt alla fåniga repliker och löjliga kameravinklar. 

För den som knarpar tokiga japanska spel är kanske Bayonetta rena frukosten, men jag blir aningen bekymrad när jag spelar det här spelet. Striderna är väldigt underhållande, ingen tvekan om det, men det känns verkligen att jag inte är målgruppen för det här spelet. Men kanske kan spelet lura mig över på sin sida till sist? Vi får se!

På väg ner i Dödshålet i Nine Parchments

Nine Parchments är ett ovanligt svårt spel för att vara ett spel för fyra personer på samma skärm. Det är verkligen inget partyspel där man kan sitta och kivas och småprata med varandra. Det här spelet kräver seriös teamwork och en genomtänkt strategi för inte alla ska gå och dö på samma gång. Men vi gillar verkligen utmaningen som det här spelet skänker oss.

Värst denna helg var Dödshålet. Vid ett ställe så hoppar man ner i ett schakt, där massor av monster spawnar i en cirkel omkring oss. Problemet är att det dessutom finns två mål mitt nere i gropen att trilla ner i. Och dessa hål har samma färg som marken, och är således väldigt svåra att se. Addera kalabaliken när alla fienderna attackerar från alla håll, och fienderna kommer bokstavligt talat i vägen för hålet, så det går inte att se det alls. Så vi trillade ner i hålet. Igen och igen och igen.

Till sist testade vi en ny taktik. Jag hade precis låst upp en ny förmåga: en helningstråle. Så jag tog på mig rollen som dedikerad helare och höll mig så långt borta från de båda hålen som möjligt medan jag enbart fokuserade på att hela de andra och teleportera bort mig från alla fienderna när de attackerade mig. Det gjorde direkt succé och vi kunde äntligen lägga dödshålet bakom oss!

Efter den succén fortsatte jag att agera dedikerad healare och fokuserade på att hela de andra medan de slogs, och det verkar vara en bra taktik att använda under många andra strider. Nine Parchments är ett mycket roligare och mer utmanande spel än jag trodde att det skulle vara och jag ser fram emot nästa gång vi ska spela det!

Topp 7 anledningar att man dör i Nine Parchments:

1. Misslyckas med att återuppliva sina lagkamrater
2. Lyckas att återuppliva en lagkamrat
3. Teleporterar/blir knuffad utanför kanten
4. Blir överkörd av fiender
5. Skjuten av en fiende
6. Skjuten av en lagkamrat
7. “Vad fan hände där?”

Hej då, speldatorn!

När jag packat ner min felande dator i sin originalförpackning och laddar ner fraktsedeln som jag ska klistra på den inser jag att jag aldrig har skickat tillbaka en elektronikprodukt förut. Jag har haft en jäkla tur med alla TV-apparater, radioapparater och datorer som jag har köpt. Allting har egentligen fungerat som det ska.

Den enda produkt som jag kan minnas har slutat fungera för mig var när min Xbox 360 började att blinka rött. Men den var nästan tre år gammal då. (Jag hade lite mindre än en månad kvar på garantin när den beslutade sig för att ge upp.)

Nu måste jag kolla efter en ny gaming-laptop som jag kan köpa så fort jag fått pengarna tillbaka. Tyvärr raderade jag alla bokmärken som jag samlat på mig under mitt förra sökande, så nu måste jag började om lite från början igen i jakten på en dator. Förutom hyfsade prestanda, så är det viktigaste att datorn har (relativt) bra högtalare och så tysta fläktar som möjligt. Tipsa mig gärna!

EM i Splatoon 2 underhåller i efterhand

Tidsbrist gör att jag inte tittar på så mycket e-sport som jag skulle vilja. Men EM i Splatoon 2 kan jag förstås inte missa. Jag såg det inte direkt, men när det gäller Splatoon 2 är det en stor fördel att se det i efterhand. Det är nämligen alltid väldigt lång väntan mellan matcherna, så att snabbt kunna hoppa över allt mellansnack och kasta sig rakt in i nästa match är väldigt välkommet.

Ny bok färdigskriven!

Nu är det är en spelblogg och inte en bokblogg, men jag kan ju inte sammanfatta veckan utan att berätta att jag skrivit klart min andra roman för året! Det handlar om bok fyra i N-serien. Jag har tidigare skrivit klart bok 1, 2, 3 och 6, så nu är det bara bok fem kvar. Bokserien är till stor del inspirerad av en viss spelserie, men det vore en spoiler att berätta vilken. Så jag avslutar det här stycket med den cliffhangern…

Veckans köp!

För ett par veckor sedan berättade jag om hur jag börjat att blicka ner i figurträsket på allvar, och nu har jag tagit mitt första steg ner i dyn. Den här Cammy-figuren har jag haft ögonen på sedan förra sommaren, men prisläget var allt för saftigt för mig. Men till sist så dök den upp på Ebay till ett rimligt pris och jag slog till. Att den kom i en oöppnad förpackning var en bonus, då jag alltid tar ut mina figurer ur förpackningarna. Ärligt talat så brukar figurerna inte vara så mycket billigare när de är ”begagnade”, och det är faktiskt rätt ovanligt att folk ens säljer figurer som är plockade ur asken.

Utan att spoila något så kan jag avslöja att jag ännu en figur på väg med posten hem till mig. Var ska det här sluta?

Nästa vecka

Nu har jag rätt många spel på gång känner jag. Jag tycker dock varken att Bayonetta, Forza Horizon 4, Mass Effect 3 eller The Witcher egentligen överlappar varandra. Det skulle vara Mass Effect 3 och The Witcher då, men även om båda spelen blandar action, romantik och politiska intriger på hög nivå så är känslan i spelen väldigt annorlunda.

Det är massor av spel som jag skulle vilja testa, men jag ska försöka att hålla mig till en-ut-en-in-principen, så för varje spel som jag klarar så får jag börja med ett nytt. Vilket kommer att bli nästa spel som jag klarar?

Så skulle achievements fungera till Nintendo Switch

Achievements och trophies delar spelvärlden i två läger. Vissa älskar dem, andra hatar dem. Jag tycker de är underbara i vissa spel men opassande i andra. I grund och botten är de jättebra i spel som framför allt fokuserar på gameplay, som Forza Horizon 4, medan de ställer till med problem i spel som fokuserar på story, som i Mass Effect-spelen. Värsta exemplet i Mass Effect är när man har inlett ett intimt förhållande med en annan besättningsmedlem och det dyker upp tjugofem poäng på skärmen så fort man hoppar i säng med varandra.

Jag har inte hittat något officiellt uttalande från Nintendo om varför de inte har något achievementssystem på sina konsoler, men det förefaller som om de tycker att sådana förstör sättet vi spelar spel på snarare än bidrar med något. Det skulle dock vara lätt att båda äta kakan och ha den kvar.

Varför inte addera trophies till Nintendo Switch i form av en nedladdningsbar app, istället för att ha automatiskt ha dem i enhetens system? På så sätt kan de som vill ha achievements ladda ner appen och de som inte vill ha achievements laddar inte ner appen, och de behöver aldrig ens påminnas om att det överhuvudtaget finns trophies till enheten.

Alla som laddar ner appen kan förstås se vilka achievements ens vänner som också har appen har, medan man förstås inte kan se achievements för de som inte har installerat appen. Systemet räknar förstås achievements i bakgrunden även för de som inte har appen, men det finns inget sätt att se dessa förrän man har laddat ner appen. Man kan förstås installera och avinstallera appen så många gånger man själv vill, och dina achievements försvinner förstås inte när du gör detta.

Vissa älskar achievements och trophies, andra hatar dem. På det här sättet skulle alla bli glada och få vad de vill ha.