3 minuter lästid

I åratal har jag genom spel upplevt hur det kan kännas att ha kronisk depression, känna sorg när någon går bort i sjukdom, hur det är att vara döv respektive blind, tyngden att leva som queer, hur livet ser ut om man är beroende av droger, och hur en person ser tillbaka på sitt mångåriga och rika liv.

Även om detta inte är mina personliga livserfarenheter är jag glad att spel finns där för att berika mig med andras upplevelser och perspektiv. Spel har en unik förmåga att placera oss i andras situationer. På det viset är det ett fantastisk verktyg så länge mottagaren är empatisk och öppen för att förstå andras liv.

Något många av dessa erfarenheter har gemensamt är hur de kommer från personer med särskilda erfarenheter och uppväxter. De minns tillbaka hur deras liv sett ut och bjuder in mig att få ett smakprov av hur det är att leva i deras skor. Hur fungerar då detta när upplevelsen handlar om att minnen till slut inte längre fastnar? Before I Forget är en kort historia om hur det är att leva med demens, alltså en sjukdom som gör att man glömmer saker. 

Oftast är det korttidsminnet som drabbas, för de med demens har en tendens att minnas stora delar av sina liv medan de senare åren är de som plötsligt sakta börjar suddas ut, så till den grad att man inte kan skapa nya minnen.

Många av de personer som bor på demensboende vet inte varför de är där. De tror att de är på semester, undrar var deras barn och till och med sen länge avlidna föräldrar är någonstans. De vet i många fall inte sin faktiska ålder för alldeles för många år har inte existerat för dem. Det är en grym sjukdom som tar något av det viktigaste ifrån en person; deras livserfarenheter och minnen. Vilket är en hemsk sak att drabbas av eftersom vi människor är summan av våra minnen. Det är hur vi lär oss, utvecklas och växer som personer.

I Before I Forget får jag veta hur det är att gå en dag i Sunis skor. Hon lever i ett hus i en engelsk stad med sin make Dylan som turnerar mycket då han är kompositör och pianist. Suni själv är kosmolog och astronom vilket blir väldigt uppenbart när jag börjar vandra runt i deras hus och får ta del av foton, skrifter och föremål som triggar minnesfragment om ett liv levt.

LÄS MER OM ANDRAS LIV: Varför Gris inte talade till mig

Men här finns även en oroväckande uppsjö med kom ihåg-lappar som gör allt från att påminna om tandläkartider till att vädja om att det inte behöver köpas hem mer inlagda persikor. Suni är, som ni säkert förstår, i ett tidigt skede av demens och börjar uppleva sviter av glömska. Det är här mediets styrka lyser som starkast för när inte ens mitt eget hem går att navigera på ett tillförlitlig vis känns det allt från obehagligt till en ackurat representation hur det är att leva med demens. 

Det är denna vilsenhet och de vanföreställningar som gör Before I Forget till en intressant upplevelse, men det finns även stunder då jag känner att jag tappar fokus, även om det såklart är viktigt att få ta del av Sunis liv för att veta vem hon är. Jag skrev trots allt längre upp att vi är summan av våra minnen. Tankarna går tillbaka till allt från barndomen och vuxna minnen med maken och de är alla viktiga pusselbitar för att förstå Sunis liv. Tyvärr finner jag narrativet lite klumpigt. Jag vet inte om det är meningen att spelet ska ha ett enklare språk för ibland känner jag att det är lite som en läsa en allvarlig barnbok. Det finns en slags banalitet i språket och till viss del brist i röstskådespelet som gör att mycket träffar fel. Jag vill inget mer än att svepas upp av Sunis öde men minnesfragmenten saktar ner spelets tempo på ett ryckigt vis och spelet är alltsomoftast absolut bäst när spelmekanik och design förmedlar sjukdomen. Jag önskar jag hade fått mer av just den varan.

Spelet gör mig hursomhelst ännu ett perspektiv rikare när det kommer till att förstå andra människors situation i världen och det gör det till en utflykt värd att ta. Det hela är över på en timme och det finns en risk att du liksom mig kan uppleva denna historia som lite klumpig men såna här personliga berättelser är alltid värda att beundra. För när Before I Forget under valda stunder lyckas förmedla just hur hemskt det är att mista sina minnen lyser det som starkast för då berättar det även hur det är att mista något av det viktigaste – sig själv.