Ibland kan jag fundera på om Infinity Ward förstod vad de höll på med för snart 20 år sedan. De skulle nämligen komma att skapa ett spel, en institution för krigssimulation, som på egen hand ritade om kartan för massorna och samtidigt förkunnade vad som krävdes för att skapa en upplevelse i världsklass, vad som krävdes för att klassas som AAA. På riktigt. Det här var inte Goldeneye 007 och dess bevis på att skjutspel även hörde hemma på konsoler, det var inte heller Halo med sina dubbla styrspakar och utomjordiska atmosfär. Det här var något helt annat. Det här var immersion som vi aldrig sett den förut. Det här, det var Call of Duty.

När det kommer till spel finns det i dagsläget så få linjära AAA-upplevelser att man närmast häpnar när de släpps fria på marknaden. Den öppna världen har regerat med fast hand de tio senaste åren men det kommer alltid ett undantag varje år som bevisar att den bombastiska enspelar-upplevelsen inte vill bli undanstoppad i hörnet. Kallelse till Förpliktelsen, eller Call of Duty som vi ändå får konstatera är det mer etablerade namnet, är tillbaka med besked och gör allt i sin makt för att hålla intresset vid liv för den västerländska armén. Spelets gameplay är lika slipat som vanligt, frågan är bara om dess politiska ställningstagande har hängt med in i det moderna tjugotalet eller om Activision långsamt tappar greppet om sin spelserie på samma sätt som USA gör med sin demokrati.

LÄS VÅR RECENSION AV DET HÄR SPELETS FÖREGÅNGARE: Call of Duty: Modern Warfare

Call of Duty: Modern Warfare II är återigen namnet för den senaste installationen och det följer samma mall som de 18 föregående titlarna i huvudserien. Det är en sanslös uppvisning i militärisk propaganda som löper på i ett tempo inte ens de mest TikTok:ande tonåringarna hinner med i. Men det gör ingenting, jag njuter ändå, för efter ännu ett år med enorma platser att undersöka så känns det väldigt uppfriskande med en nikotinkick utan dess like. Jag pangar, slänger granater och slänger mig längs marken i ett rasande tempo medan en Bond-esque historia reflekteras i min hornhinna. Modern Warfare II blev helt plötsligt årets bästa palettrensare.

Gänget är samlat igen.

Historien i kampanjen är som vanligt konkret på ett väldigt abstrakt sätt. Med det sagt, det finns en tydlig premiss med en utmålad skurk som man jagar men nyanserna däremellan berikar ett annars medelmåttigt berättande. Spelet tar vid där Modern Warfare (2019) slutade och utspelar sig i nutid. Som spelare axlar du rollen som Task Force 141, vilket är ett samarbete mellan britter, amerikaner och mexikaner. Alla dina bekanta plus några gästspel är med för att dra igång festen; “Gaz”, “Ghost”, “Soap” och ”Price” är alla spelbara samt beredda att ta till vapen för att “försvara vår frihet”. För det bör nämnas att det 2022 känns en aning unket att fortsatt avfyra skott mot människor som härstammar från mellanöstern och det blir tydligt att det stora landet i väst ligger bakom denna lansering då huvudfienden heter Hassan. Men jag väljer att ha två tankar i huvudet samtidigt. Ja, narrativet är problematiskt men jag är samtidigt väldigt underhållen av spelet ur ett spelmekaniskt perspektiv. Dessutom uppstår det händelser under kampanjens gång som får berättelsen att ta nyanserade svängningar. Trots detta ska utvecklarna ha kritik, men jag ser också vad de försöker göra. Kanske är detta ett ytterligare steg i rätt riktning inför kommande titlar i samma serie.

ETT DIAMETRALT ANNORLUNDA FÖRSTAPERSONSSPEL: Klart du hinner spela The Beginner’s Guide

Oavsett vad så är uppdragsvariationen stor. I ena stunden simmar jag i Amsterdams kanaler medan jag i nästa korsar den amerikanska gränsen i Mexikos norra delar. Under ett parti försvarar jag en kraschad flygkropp från anstormande fiender medan jag i nästa smyger genom ett stadslandskap utan något annat vapen än min kniv, och jag njuter – mer eller mindre -av varje set piece som presenteras under den cirka sju timmar långa kampanjen. Trots detta är det stundtals svårt att veta vad spelet vill att jag ska göra, för även om progressionen är linjär lyckas jag fastna flera gånger på grund av att spelet inte pekar mig i tillräckligt tydlig riktning. Ibland väljer jag fel dörr, en annan gång finns det en osynlig timer och helt plötsligt ska jag ta ner en fiende på ett specifikt sätt som inte går att förutspå. Om dessa misstag beror på min generella ringrostighet när det kommer till FPS låter jag vara osagt, men det hade varit uppskattat om momenten varit mer uppenbara. Tydligen räckte inte min generella spelkunskap till den här gången.

Du får också smyga bland högt gräs. Succé!

Call of Duty ser som vanligt fantastiskt ut och framförallt karaktärsmodellerna i Modern Warfare II sticker ut med snudd på fotorealism. Man märker att det finns en enorm budget samt systerutvecklare i ryggen och bortsett från spel som Demon’s Souls och Horizon Forbidden West är det här det snyggaste min PlayStation 5 har ritat upp. Att det dessutom flyter i smidiga 60 bilder per sekund gör inte upplevelsen sämre, tvärtom. Att gå från Gotham Knights till det här var som att hälla balsam över min sargade kropp.

APROPÅ: Gotham Knights

Jag vill även ge ett stort plus till ljudet som absolut börjar närma sig nivåer endast Battlefield har kunnat uppnå förut. Vapnen är tyngre och framförallt så bidrar Dualsense med den känslan då trigger-motstånd och preciserade vibrationer gör att man aldrig har varit mer där än vad man är nu. Dessutom är musiken bra, vilket överraskade mig då jag inte ser Call of Duty som känt för sina sentimentala stråkar. Ibland är det bra att bli motbevisad.

När det kommer till Call of Duty finns det dessutom ett utpräglat multiplayer-läge som fortsatt utgör både hjärtat och själen för hela serien i sig. Jag kommer inte gå in på det i närmare detalj under denna recension då den första säsongen inte startat än och dessutom släpps Warzone 2.0 först på onsdag (16 november), så man kan säga att Modern Warfare II ligger lite i dvala för de som tänkt spela multiplayer i dagsläget. Av det jag hunnit känna på dock så är menyerna betydligt mer avskalade än förut. Du är endast några enstaka knapptryck ifrån att dra igång en match och väl inne är det precis som förut. Du dödar fiender, samlar rank och låser upp nya vapen. I den ordningen ungefär. Banorna är även här varierade och det märks att Infinity Ward är rutinerade nu. Balansen mellan spelglädje och upplåsta endorfinkickar balanseras på en knivsegg då det är enkelt att bara ta ”en match till”. Känslan är god och jag är absolut sugen på att återvända i framtiden för att sätta tänderna ordentligt i allt som Modern Warfare II har att erbjuda.

Call of Duty mår fortsatt bra och kommer vara relevant så länge Activision är beredda att pumpa in pengar i produktionen. Med ett tveksamt motiv till trots kan jag inte undgå att bli underhållen av den explosiva kampanjen. Frustrationen över att inte veta vad som förväntades av mig tog överhand några gånger men när allt kommer omkring så går det inte att undvika det faktum att omstarten av det moderna kriget var allt Call of Duty behövde för att ännu en gång sälja bäst på marknaden. Jag har kul med spelet och kommer fortsätta ha det under året som kommer. Lockar det att springa runt med ett stort vapen samtidigt som du hör kommandon skällas ut över en komradio? Då behöver du inget annat än Modern Warfare II i år.