Sportspel? Nej, tack!

Det hela är väldigt enkelt: jag är skitdålig på sport. Jag är inte bra på någon form av tävlingsinriktad idrott och jag har aldrig varit det. Som effekt har det under åren vuxit fram något slags välriktat hat mot allt vad sport heter, däribland även sportspel. Till saken hör ju att jag sällan är bra på sportspel heller – nej, jag räknar inte med spel som Mario Kart eller Tony Hawk’s Pro Skater, som båda egentligen är arkadspel.

Men om vi omformulerar frågan: Gulligt nyretro-spel i 2D och med rolig spelmekanik där sporten enbart är en fond? Ge mig!

Berättelsen i Cursed to Golf är mycket simpel: ett golfproffs blir vid sista hålet under en prestigefylld tävling träffad av blixten och dör. Inom kort finner denne sig på en helt annan plats där en tämligen storväxt skotte, komplett med fylligt rött skägg, basker och rutig kilt, berättar att hen nu måste golfa sig igenom skärselden.

Vad som sedan följer är en på intet vis normal golfrunda på 18 hål. Varje bana (läs: hål) innehåller – utöver de lite mer verklighetsförankrade bunkrar, dammar och ruffar – otaliga onaturliga nivåskillnader, teleportrar, dynamitbeklädda genvägar, studsmattor, spikgropar, högtrycksfläktar och hemsökta gravplatser. Samtliga av dessa påverkar ens spel på det ena eller andra sättet, antingen som hinder eller hjälpmedel. Det finns i princip alltid mer än ett sätt att ta sig fram till hålet, och ibland finns det till och med två hål på samma bana. Beroende på hur säker en känner sig kan spelaren således välja den lite mer riskfyllda men snabba vägen, eller den säkra men längre.

ETT ANNAT SPEL MED BARA LITE SPORTKOPPLING: Rollerdrome

Som huvudsakliga verktyg för att nå fram till hålet har spelaren tre olika klubbor: driver, järnklubba och wedge. I fallande ordning kan dessa slå bollen olika långt och i olika kurvatur. Därmed passar de också olika bra att ta sig vidare med beroende på hur terrängen och hindren ser ut för tillfället. Medan drivern gör sig bäst på långa öppna ytor passar wedgen mycket bättre i trånga utrymmen eller för att ta sig ur en bunker, och järnklubban ligger någonstans mitt emellan de två. Jag skulle vilja påstå att det är väldigt lätt att bli för ivrig i detta skede och bara välja första bästa klubba, men ens val spelar verkligen roll så ”is i magen” är nyckelorden här.

Varje bana börjar spelaren med X antal slag på sig för att nå fram till greenen. Skulle ens slag ta slut och mätaren hamna på noll tar rundan slut och en tvingas att börja om från början igen. Men frukta icke! Längsmed banorna finns nämligen också strategiskt utplacerade statyer av antingen silver eller guld. Att träffa en av dessa med sin boll innebär en handfull extra slag att utnyttja, och därmed större möjlighet att rulla bollen i hål.

Sist men inte minst har vi ytterligare en sorts hjälpmedel: Ace Cards. Dessa kort införskaffas antingen genom att köpa booster packs i Eterni-Tee-butiken alternativt plocka upp dem via golfbilen, bäggedera nåbara mellan banor. Korten erbjuder, utöver extra slag, närmast övernaturliga förmågor som att t.ex. ändra bollens riktning mitt i dess bana, backa tiden tillbaka till förra slaget, eller spränga tidigare nämnda dynamitblock.

”Jisses”, tänker du kanske, ”blir inte spelet tokenkelt med alla de där olika förmånerna?” Inte det minsta! svarar jag då. För precis som en ulv i fårakläder (fore:a-kläder?) vilar under den puttinuttiga ytan ett apsvårt spel. Under min första runda totalignorerade jag i princip alla Ace-kort som inte gav mig extra slag. Men jag kan nästan lova att det är helt omöjligt att klara av det här spelet (kanske till och med de första fem banorna) utan att flitigt tillämpa korten. Det blir absolut lättare med dem, men det är fortfarande skitsvårt. Om jag exempelvis använder ett kort som låter mig styra om bollen i farten, men råkar rikta mitt slag rakt in i en upphöjd avsats så att bollen stannar tvärt är kortet förbrukat när jag ska slå nästa gång. Just denna situationen har fått mig att svära sammanbitet flertalet gånger.

FLER RECENSIONER: Lord Winklebottom Investigates

Ungefär var femte hål väntar en boss som spelar jämsides med spelaren genom en hel bana. Om en lyckas besegra bossen erhålls en belöning som ytterligare förenklar spelet. Efter första bossen blir jag exempelvis belönad med förmågan att sätta ut en checkpoint längsmed vägen så att jag slipper börja om helt från början när jag ”dör”. Detta gör visserligen spelet mycket mindre frustrerande, men vid det här laget har jag redan tröttnat. Jag tror att det tagit mig runt tio försöksrundor innan jag ens når fram till bossen, och ännu fler att klara den. När jag så småningom tragglat mig fram hela vägen till nästa boss känner jag mig helt golvad, trots att jag bara är halvvägs till 18:e hålet.

Och här kommer vi oundvikligen fram till pudelns kärna: jag är inte tillräckligt bra på det här spelet. Om det sen beror enkom på spelets svårighetsgrad eller på att jag spelar alldeles för dåligt kan jag inte säkert svara på, men resultatet blir hursomhelst att underhållningen överskuggas av utmaningsnivån. Precis som med riktig sport har jag inte roligt med Cursed to Golf, helt enkelt för att jag upplever att jag inte kan. Men för dem som är bättre än mig på sportspel (vilket borde vara alla andra) och inte har några problem med en rejäl utmaning tror jag verkligen att detta är som gjutet. Du får väldigt lite faktisk sport men en utmanande upplevelse i gullig förpackning.