4 minuter lästid

Tycker du som jag att spel i allmänhet är alldeles för långa? Man kommer till det man tror är sista banan och man tänker att ”åh, det här var ett kul spel, men nu är jag redo för något annat” och när man besegrat slutbossen visar det sig att han bara var en underhuggare till den riktiga storskurken. Så man får spela två banor till och när man äntligen besegrat den riktige slutbossen blir man förrådd av sin medhjälpare, och så får man får spela igenom ytterligare två banor och till sist får man slåss mot sin medhjälpare och man tänker ”men är det inte slut på det här eländet någon gång?”.

När DVD-formatet slog igenom blev det populärt med director’s cut versioner av filmer. Alla filmer skulle ha 20-30 minuter längre speltid verkade det som. I vissa fall blev filmerna verkligen bättre: äntligen fick vi se regissörens egentliga vision komma till liv på vår widescreen-TV. I de flesta fall blev dock filmerna bara längre. Och tråkigare. Det fanns helt enkelt en anledningen till att scenerna klipptes bort från början. I vissa fall – som till exempel Donnie Darko – försvann all mystik och magi ur berättelsen när vi fick veta allt för mycket som vi inte behövde veta.

När man skriver filmmanus och romaner försöker man alltid skriva så kortfattat som möjligt. Det är mer effektfullt att säga tio slagkraftiga saker om döden och kärleken på tio diktrader än att säga fem saker på tjugo rader. Samma förhållande gäller för romaner och film. När det gäller TV-spel är dock förhållandet ett annat. Här pratar alla om att spelen ska vara så långa som möjligt.

Visst kan man argumentera att 60 timmar av ypperlig underhållning är bättre än 30 timmar av ypperlig underhållning, men vem tycker egentligen att 30 timmar av ypperlig underhållning är sämre än 60 timmar av utspädd saft? När det gäller online-spel som Overwatch och Splatoon 2 är det naturligtvis bättre att man ska spela i 200 timmar istället för att tröttna efter 50, men inte heller i dessa spel står vi ut med att vänta i trettio minuter varje gång matchmakingen ska hitta en match. Och spel som bygger på story och utforskning följer samma berättarmässiga logik som romaner och filmer – att ju fler starka upplevelser på mindre utrymme desto bättre.

LÄS MER: Kratos onödigt långa väg till toppen

Men även spel som inte innehåller det minsta utfyllnad utan är hela tiden underhållande kan man tröttna på. Det går bra att äta tårta en gång i månaden eller en gång i veckan, men äter man tårta varje dag tröttnar man på det. På samma sätt kan ett spel vara underhållande i 60 timmar, men sedan blir man helt enkelt mätt. Jag har spenderat 85 timmar i Horizon Zero Dawn och jag är fortfarande inte klar med spelet. Var och en av dessa timmar var väldigt underhållande. Så kan jag verkligen klaga på att spelet är för långt – när det hela tiden är underhållande? Ja, jag kan faktiskt det. Jag är mätt nu och önskar att måltiden ska ta slut.

Vi spelar alla spel på olika sätt. Vissa följer bara huvudstoryn och struntar i alla sidouppdragen. Andra kör huvudstoryn och alla sidouppdragen och samtliga bonusuppdragen och tar alla Trophys också. Det gör att några spelare kan spendera 25 timmar med ett spel som någon annan spenderar 100 timmar i. Så hur avgör man hur långt ett spel egentligen är?

På samma sätt som de bra avsnitten av en TV-serie utgör en slags kanon, medan de dåliga avsnitten inte känns som ”riktiga” avsnitt och är något som han helst glömmer, så tycker jag det är med spel. De bra uppdragen är det ”riktiga” spelet, medan de dåliga uppdragen, de som bara är utfyllnad, egentligen inte tillhör det ”riktiga” spelet. Längden på ett spel som Horizon Zero Dawn avgörs således på hur lång tid det tar att klara alla roliga uppdrag och ta alla roliga trophies. Spelet kan såldes bli båda för innehållsrikt och för roligt för sitt eget bästa.

LÄS MER: Det är dags att sluta räkna speltimmar

För de spelare som måste vända på varenda krona när de köper ett nytt spel förstår jag att 100 timmar The Legend of Zelda: Breath of the Wild lockar mer än 50 timmar The Legend of Zelda: Breath of the Wild. Men för oss som vill spela många olika spel är det närmast ett gissel att spelen aldrig vill ta slut. Det finns en gräns för hur länge spel som bygger på story eller överraskningar i spelmomenten räcker. Antingen kommer man till en punkt där storyn blir för utspädd eller för tillkrånglad. Eller så blir man helt enkelt mätt.

Förr i tiden var det vanligt i spel att det fanns en tydlig gräns mellan huvuduppdrag och sidouppdrag. Huvuduppdragen var oftast mer storslagna och genomarbetade, medan sidouppdragen var något spelskaparna gjort med vänsterhanden. Man kunde med gott samvete skippa sidouppdragen och enbart köra huvuduppdragen. Men i många moderna spel, som till exempel Horizon Zero Dawn, är sidouppdragen lika spektakulära och i vissa fall lika viktiga för handlingen som huvuduppdragen. Denna utveckling, att gränsen mellan huvuduppdrag och sidouppdrag suddats ut, är naturligtvis en bra utveckling, som gjort spelen bättre. Men samtidigt har det också att spelen blivit dubbelt så långa.

Jag är som barnet som sitter i baksätet och hela tiden fråga sina föräldrar om de inte är framme snart, när jag vänder mig till spelmakarna och frågar ”men herre gud, är det inte slut snart?” Nu avslutar jag det här inlägget, innan det blir för långt.