Rollspel rent generellt är en nisch om man bortser från action-RPG som är tämligen universalt älskade och innefattar spelserier som Diablo och Zelda. I och med releasen av Darksiders Genesis är nu även Darksiders representerad i den genren. Genesis är dock inget spel som förärats ett nummer utan får betraktas som ett sidoäventyr, med fördelen att de fått mer fria tyglar kring det mesta. I vanlig ordning kretsar historien kring apokalypsens ryttare. Det som är speciellt här är att du kan växla fritt mellan två olika ryttare, Strife och War, antingen med ett knapptryck eller i sällskap med en god vän vid spakarna där man då styr varsin karaktär.

De här två bröderna är extremt omaka och drar sällan eller aldrig jämnt. Strife är lättsam och sköter allt dödande med skjutvapen medan War är butter och svingar ett gigantiskt svärd omkring sig. Detta återspeglar sig även i hur man styr dem och Genesis känns väldigt annorlunda i Strifes sällskap där allt blir något av en dans där kulorna viner över hela skärmen och det krävs många träffar för att döda. War är mer traditionell Darksiders med tunga slag som dödar lättare fiender med ett hugg.

Oavsett om du spelar själv eller med en vän så dyker det titt som tätt upp små dialoger mellan War och Strife, där de kommenterar det som händer eller bara bråkar lite så där syskonkärleksvänligt! Utöver detta finns det också en övergripande historia som handlar om hur underjordens mest maktgalna demoner vill ta en större del av sin tilldelade kaka och med det så skapas en oro som måste stävjas av ett allsmäktigt råd som övervakar allt mellan himmel och jord. De två bröderna fungerar som lagens förlängda arm och får i uppdrag att sätta ner foten i (under)jorden och trycka tillbaka Satan och hans bröders maktambitioner ett par snäpp. Trots religiösa referenser är tonen på berättande väldigt humoristisk och dialogerna är fulla av ironi och skämtsamheter, vilket fungerar fint med Darksiders-seriens karaktär.

Fokus är dock inte på historian utan den är mer ett svepskäl för att motivera oss spelare. Inte för att det egentligen behövs, för här råder ingen brist på action då jävlarna bakom bråken i helvetet tycks förfoga över oändligt med soldater att terrorisera Strife och War med. På klassiskt ARPG-maner dyker fiender alltid upp i grupper med ett urval av olika mer och mindre kraftfulla enheter som i sin tur styr vad du ska nyttja för del av din arsenal. Du har alltid tillgång till en eller flera attacker utan begränsningar medan majoriteten av det tyngre artilleriet bara kan användas med en stunds mellanrum.  Strife köttar på med dubbla pistoler och kan under spelets gång låsa upp alla möjliga sorters ammunition, så som eld, köld, m.m, men även färdigheter som förbättrar hans möjligheter att klättra eller glidflyga mellan olika avsatser. Detsamma gäller för War men då med tonvikt på olika extraeffekter som förstärker hans maffiga svärd.

Som alltid i RPG kan du själva till viss del styra över vad du vill låsa upp i ett färdighetsträd och därmed också ge din egen prägel på hur de båda utvecklas som krigare. Inget som sticker ut i den aspekten förutom ett lite större fokus än vanligt på plattformshoppande och lösande av enklare problem. Detta är inte enbart positivt då jag personligen tycker det är suboptimalt med plattformshoppande i 3D-spel, även om det fungerar helt okej i Darksiders Genesis. Till skillnad mot Diablo-serien saknas ”loot” eller byteskomponenten här nästan helt, då du enbart låser upp nya egenskaper, attacker eller ammunition, men aldrig vapen eller utrustning i traditionell mening. Det minskar mitt spelbegär en hel del och förkortar tiden man kan tänka sig lägga på att spela vidare efter historien tar slut.

Visuellt är spelet riktigt tjusigt och det är inte så konstigt då Joe Madureira ligger bakom den grafiska stilen. Den mannen är efter Frank Miller min absoluta favorit inom serieteckningsvärlden. Varje karaktär är genomgrym att beskåda och ljussättningen väldigt gedigen, speciellt när man kommit förbi det första ganska tråkiga området. Det märks att spelet fått mycket kärlek under utvecklingen och rent tekniskt flyter det på bra oavsett konsol. Nu testade jag primärt på PC och det var inga problem att maxa allt och hålla 60 fps i Full HD med en hyfsad gaming-dator.

Ljud och musik håller också hög nivå och spelkänslan är tajt och med välgjorda områden där du får kreativt utrymme att leka med dina olika färdigheter. Genesis gör inget dåligt, men sticker heller inte ut i mängden av liknande spel, om man bortser från Joe Madureiras ljuvliga teckningsstil. Där finns incitament att spela om spelet eller fortsätta efter du klarat dig igenom själva storyn, främst genom att du får nya färdigheter och kan då nå saker som tidigare var utom räckhåll. Men som jag nämnde tidigare saknas samlandet på utrustning och vapen och det gör att jag knappast kommer lira vidare i alls samma mån som med Diablo eller dylika spel. Men Darksiders Genesis är gediget och klart värt att spela igenom om du gillar genren, och speciellt om du gillar spelserien.