1 minuter lästid

Death Stranding gör att jag alldeles ofta känner mig instängd eller begränsad. Designfilosofin är inte helt olik den vi såg i Metal Gear Solid 5. Utrymmena är enorma men likväl kraftigt avskilda från varandra. Det hände alldeles för ofta att jag tog extrema omvägar för att undvika BT:s i hoppet om att jag sen kunde återvända via någon smart bergsled, men icke. Spelet säger oförskämt ofta åt mig att vissa bergsväggar är utom räckhåll för mig i röd text trots att det ser ut som stegen fysiskt når. Det är bara ännu en osynlig vägg, men som är högst synlig.

Jag hade kunnat köpa det om bergsväggen var en del av utsidan av kartan men här är det bara som en stor vägg mellan olika huvudzoner. Det hjälper inte heller att den medvetet gryniga satellitkartan är svårtolkad och därmed gör det svårt att avgöra om ett bergsmassiv är omöjligt att bestiga med stege eller ej. Sen hjälper det ju inte att varje knutpunkt eller stad i princip bara är en underjordiskt hangar. Ett tydligt tecken på spelets ändå begränsade budget. Det hade varit intressant att se de samhällen som bildats i denna värld men Death Stranding är väldigt selektiv med vilka människor du får träffa i denna postapokalyps. Jag förstår att Kojima vill förmedla känslan av isolation mellan människor till viss del men det borde åtminstone hålla sig till just människorna, inte spelvärlden.

ETT SPEL SOM HANTERAR FRIHET BRA: Decenniets bästa: The Legend of Zelda: Breath of the Wild

Den utforskarlusta och frihet som infann sig i bland annat Breath of the Wild lyser med sin frånvaro i Death Stranding. Det som aldrig kändes omöjligt att bestiga och övervinna i Links senaste äventyr känns i Kojima Productions verk begränsande trots otaliga verktyg för traverserande. Det ser jag tyvärr lite som ett misslyckande. Death Stranding är väldigt synbart nivådesignat. Det är inget fel i sig och Death Stranding har andra styrkor men just på den här punkten upplever jag det som spelet berövar mig på vissa känslor och möjligheter.