4 minuter lästid

Innan du vet ordet av har du slungats ned på den fientliga planeten Revion Prime som kryllar av monster och annat otyg. Ditt mål är att återvända med en unik kristall som enbart återfinns på nämnda planet, en kristall som kommer revolutionera upptäcktsfärderna i rymden, och själva kunskapen kring universum, på ett markant sätt.

LÄS FLER RECENSIONER: Elden Ring

Dina första steg på Revion Prime, efter en kortare bakgrundsinformation gällande statusen på planeten i fråga, består av en tydlig, men ändå ganska subtil, inlärningsprocess där spelaren via röda cirklar på marken lär sig vilken knapp på kontrollen som gör vad. Jag är generellt sett relativt tvetydig till denna sorts ”how to play”-struktur, men som redan nämnt funkar det bra här och stör inte det minsta. Efter att ha lärt sig ett gäng grundläggande knappkombinationer har man samtidigt kommit djupare in i de underjordiska gångarna i Revion Prime och börjar förstå vad det är man som spelare kommer ha att jobba med. Kristallen som eftersökes heter Dolmen, ett ord man som svensk inte kan undkomma att, på något sätt, reagera på och är som redan skrivits huvudmålet för denna resa.

Längsmed vägen lurar aliens/monster i olika dess slag, och tidigt blir man varse om vilken typ av spel Dolmen faktiskt är, och det är ett Dark Souls-liknande spel där man kommer dö, om och om igen. Undertecknad har inte spelat Dark Souls så en rättvis jämförelse går inte att återge, men enligt andra spelare och vad recensioner och diverse texter förtäljt går Dolmen verkligen åt det hållet. Varje gång man dör blir man av med sin så kallade tidslinje, vilket innebär att man tappar alla prylar, färdighetspoäng och liknande man har samlat och får börja om där man sparade sist (vilket är vid olika stationer som man dessutom kan teleportera sig i mellan). Denna ligger kvar på exakt samma ställe som man tappade den när man dog, vilket är bra och fullt rimligt – annars hade spelet varit en mindre omöjlighet. Problemet ligger i stället i att alla fiender har respawnat, vilket gör att resan tillbaka inte är den lättaste alla gånger.

Det tar ett tag innan man bemästrar olika aspekter av Dolmen, men fram till det att man gör det är Dolmen inte särskilt roligt överhuvudtaget. Det dröjde faktiskt ett tag innan jag förstod att min tidslinje, med alla mina samlade ägodelar, faktiskt låg kvar på samma ställe jag dött på. För första gången jag dog lyckades jag göra det bakom en större sten som jag sedan sprang raka vägen förbi när jag återvände. Samma gör gällande när man levlar upp. Eftersom fienderna respawnar när man dör eller teleporterar sig någonstans samt att man får erfarenhetspoäng, Dolmen, material och dylikt från fiender man redan dödat är det ganska lätt att levla upp. Om man har orken och tycker att det är kul att grinda. Lägg därtill att om du plockar upp en tidigare tidslinje du har blivit av med så har du helt plötsligt väldigt mycket i fickorna.

”Rymdskräckspel” är en genre som benämns i samband med lanseringen av Dolmen. Jag förstår denna stämpel till viss del, men måste ändå dra i handbromsen och yttra mig kring detta då skräckelementen är en riktig besvikelse. Absolut, omgivningarna är ibland en aning skräckinjagande – trånga korridorer med rör som pyser framkallar alltid en viss form av osäkerhet kring vad som kan tänkas lura runt hörnet, och monster i dessa omgivningar brukar vanligtvis öka på denna känsla av obehag och utsatthet. Tyvärr används monstren på helt fel sätt då de enbart är utplacerade mitt på vägen. Några få är halvt gömda längs med väggen, men en klar majoritet står utplacerade på de mest icke-strategiska platserna man kan tänka sig. Dessa korkade fiender bidrar även till att actionsekvenserna är ruskigt sömniga, och att både skräcken och actionsekvenserna resulterar i några riktigt grova gäspningar är ingenting som är det minsta positivt för helhetsintrycket.

MER OM SKRÄCK: Konsten att skrämmas

När man skapar sin karaktär får man välja mellan ett gäng klasser som alla har olika vapenkombinationer. Jag valde sharpshooter, vilket innebär att jag fick börja med en mindre enhandsyxa och sköld till närstrid, och en form av prickskyttgevär till distans. Står man på behörigt avstånd kan man skjuta ihjäl fiender utan att de attackerar dig, för attackerar dig gör de enbart när du kommer inom en viss radie från dem. Många fiender tål relativt mycket stryk, men skjuter du dem på distans innan du når deras trigger-punkt tar du kol på dem utan att de ens attackerar dig. Effektivt, men tidskrävande och framförallt dödstråkigt.

Avsaknaden av skräckelement och mängden tråkiga actionsekvenser bidrar till att spelupplevelsen blir väldigt lidande, och när jag tar mig förbi en boss samt låser upp nya vägar och områden jag inte varit vid tidigare finns inte nyfikenheten där att utforska. Det essentiella uppgraderingssystemet tar ett tag att bemästra och grindingen som krävs för att ta sig vidare är i det långa loppet väldigt tröttsam. Fram till första bossen var jag i alla skrymslen och vrår som gick att komma åt och dog enbart två-tre gånger, men jag hade ingen som helst chans när jag mötte första bossen. Jag fick helt enkelt döda samma fiender om och om igen för att ha någon form av chans, och när man väl kommer vidare till nya områden får man ta till samma grinding återigen. Tyvärr är detta ingenting som håller intresset vid liv hos undertecknad, utan större delen av spelet ackompanjerades av djupa suckar och långsamma vänster till höger-skakningar på huvudet. Dolmen hade potential att bli någonting, men missar tyvärr på för många punkter att växa och bli något stort.