2 minuter lästid

I samband med att jag inledde mitt God of War-spelande började jag tänka tillbaka på storslagna vyer jag sett i spel. En sådan utsikt är faktiskt från 2003-spelet Jak 2: Renegade. Det är också ett tydligt exempel på hur Naughty Dog alltid lagt stor omsorg på sina miljöer.

Ibland gapar man över hur spelutvecklare lyckats. Hur kan något vara så vackert och tilltalande? Det är som om alla gått en snabbkurs i lobotomi och sedan undersökt våra hjärnor för att veta precis vilka spelelement som kan ge upphov till eufori.

VILKA FAVORITUTSIKTER I SPEL HAR DU?: När vi unnar oss ett ögonblick, stannar upp och skådar utsikten

Efter timmar av slit och tålamod står jag äntligen i hissen på väg upp till Baron Praxis för att konfrontera denne man och hämnas hans sätt att behandla Jak under hans många år i fångenskap. Snart är rättvisa skipad. Inte långt kvar nu, trodde jag.

Hissen stannar, dörren glider upp och jag möts av en klarblå himmel. ”Äntligen!” tänker jag och studsar ur hissen för att sedan bara stå still och gapa med öppen mun. ”Åh… herregud. Hur i hela fridens namn lyckades de med det här?” blir min första tanke när jag nu står intill en enorm och välbevakad stålvajer. Men det är inte alla fallluckor, elfällor och skyttevärn som har min uppmärksamhet, utan istället är kameran vinklad lite neråt. Jag svänger kameran ytterligare lite försiktigt och därmed blickar jag ner över hela Haven City. Wow!

Jak 2: RenegadeLångt, långt, långt, låååångt där nere kan jag se den kolossala stad jag spenderat timmar i. Allt är där; torget, handelsdistrikten, hamnen, basaren, parkerna och industriområderna. Naugthy Dog nöjde sig inte med att helt enkelt gömma Haven City under ett tjockt molntäcke. Nej, de skalade enbart ner lite detaljrikedom, men det gör inget. För vem bryr sig om att jag inte kan se trafiken flera hundra meter därifrån jag står? Och vem hade någonsin kunnat se den från ett sådant avstånd oavsett? Jag blev helt tagen. Min kompis brevid mig stirrade först förvillat på mig och frågade om jag skulle hoppa ut på vajern men jag var i min egen lilla lyckovärld och bad honom att se själv vad jag fallit pladask för.

Han vänder huvudet tillbaka till TV-skärmen och utbrister med pipig och lätt tagen röst ”Åh… jag förstår”, följt av att liksom mig beskåda detaljrikedomen utvecklarna lagt ner på att ge oss en av de bästa digitala utsikter 600 kronor kunde köpa för sin tid. Fabulöst!

Vi satt säkert där i 1-2 minuter och stirrade och lät kameran snurra runt. Det var magiskt. Igenkänningsfaktorn gjorde sig påmind och tankarna flög tillbaka till de stunder man själv varit där nere på de olika platserna och kämpat för att nå till den plats vi nu stod på. Gräset är alltid grönare på andra sidan, sägs det ju. När det värsta ruset lagt sig vände vi blickarna mot Haven Citys massiva torn där Praxis väntade. Vi tog sats och sprang iväg ut över vajern på väg mot nya mål medan staden under oss fortsatte att leva.