2 minuter lästid

Jag fullkomligt älskar TV-spelsvyer. Den överväldigande största anledningen till att jag älskar spel är upplevelsen att helt förflytta sig till en annan värld och vara en del av en annan atmosfär. Så jag har hunnit få en hel del favoriter.

Nyligen tappade jag andan av en fullkomligt förtrollande vy av Yharnam i Bloodborne. Känslan av att ha sprungit runt på de små gatorna för att sedan se hela staden bre ut sig under mig var väldigt stort. Men jag minns även spel som Batman: Arkham Knight, Bioshock, Assassin’s Creed, Journey, The Vanishing of Ethan Carter, Horizon Zero Dawn, Killzone: Shadow Fall, Gravity Rush, Uncharted 2 osv etc. Så många av mina absoluta favoritspel.

VILKA FAVORITUTSIKTER I SPEL HAR DU?: När vi unnar oss ett ögonblick, stannar upp och skådar utsikten

Men den vy som påverkat mig mest av alla såg jag precis i den magiska skärningspunkten mellan konsolgenerationer. Efter mycket förväntan och med ett hyfsat färskt Playstation 4 inkopplat till TV:n laddade jag ner Alphan till Destiny. Jag visste ärligt talat inte vad jag skulle förvänta mig. En shooter från Halo-skaparna, fast alltid uppkopplat och med en öppen värld. Visst, jag hade spelat Borderlands 2 innan, men det här kändes ändå som något nytt. Något för en ny årgång av spelmaskiner.

Så när jag laddar in spelet  och släpps ner i Cosmodrome för första gången blir jag stum. Egentligen inte för de oerhört detaljerade miljöerna eller den skarpa grafiken, även om det var vansinnigt bra på sin tid, utan framför allt för skyboxen och ljuset. Molnen som sakta rör sig över himlen. Detaljerna vid horisonten; flygplansvrak, ruiner och stora generationsrymdskepp som inte skjutits upp. Allt dränkt i en orange nyans av solen som sakta är på väg neråt.

Jag stod och stirrade med mitt vapen hängandes längst ner på skärmen. Jag hade aldrig sett något liknande innan, och min hjärna gick på högvarv inför tanken på att utforska allt detta. Att det även knöt an till min stora förkärlek för en vacker och optimistisk science fiction hjälpte så klart. Jag visste där och då att detta var mitt spel. Kärlek vid första TV-spelsvyn.

Visst, de påföljande månaderna handlade en hel del om att hantera sina förväntningar och till viss del även besvikelser, men i slutändan fick vi ändå ett av 10-talets mest inflytelserika spel. Dessutom med fler makalösa vyer från platser som månen, Mars och Venus. Ingen har gjort skyboxes som Bungie, med samma känsla för detaljer och atmosfär. Än idag, med Destiny 2 och dess expansioner, överträffar Bungie sig själva gång på gång. Oavsett hur bra själva spelet är just där och då kan ingen ta ifrån dem det, och jag kommer alltid älska Destiny av just den anledningen.

Och min hundratals timmar långa resa i Destinys värld började just då, sommaren 2014, med en makalös vy.