Bioshock

Ett besök i Rapture mer än tio år senare

1 minuter lästid

I ett svagt ögonblick råkade jag köpa Bioshock The Collection på en PSN-rea för några veckor sedan (att spontanköpa digitala spel förtjänar nästan en egen text någon gång framöver). Jag har spelat Bioshock Infinite tidigare på Playstation 3, men aldrig de två föregångarna och deras respektive DLC. Framför allt har jag varit intresserad av Minervas Den, en expansion till Bioshock 2, som skapades av Gone Home-utvecklarna.

Hade jag varit en vettig människa hade jag bara hoppat rakt in i expansionen för att kolla in den. Var egentligen den jag var mest intresserad av så varför inte bara plocka russin ur kakan? Samtidigt, i alla fall Bioshock 1 är en modern klassiker och jag kom aldrig mig för att spela igenom det när det begav sig. Jag kollade på schemat och såg att jag faktiskt hade en lucka såhär mellan God of War och nästa Destiny-expansion, så ja varför inte: nu spelar jag visst igenom hela Bioshock-serien.

Det är spännande att upptäcka ett klassiskt spel flera år efter det kom ut. Att försöka sätta sig in i  det spelklimat som det kom ut i, se vad det gjorde annorlunda och även utvärdera det på nytt genom nutida ögon. Det första Bioshock kom ut 2007, ett viktigt år i spelbranschen. Samma år kom Portal, Assassin’s Creed, Mass Effect, Uncharted: Drakes Fortune och Call of Duty: Modern Warfare ut. De är alla spel som på sitt eget sätt kom att förändra sina respektive genrer i olika utsträckningar.

Det är lätt att placera Bioshock mitt i den där gruppen med nydanande speltitlar. Den fascinerande undervattensvärlden Rapture dryper (droppar?) av atmosfär och spelmekaniken vilar på en balanserad linje mellan full action och smygande. Dessutom med tankeväckande scenarion om ett Ayn Rand-samhälle som kollapsat och en oväntat twist i slutet. Det kanske inte presenteras så elegant eller nyanserat, men det är lätt att förstå hur spännande det var då.

Sedan finns det andra saker som kanske inte åldrats så väl. Det är mest män, dessutom inte så nyanserade. Bandesignen är ganska enkel och begränsad, troligtvis på grund av dåtidens spelmaskiner. Framför allt är kontrollerna yxiga och krångliga jämfört med dagens standard.

Det är det som är grejen när man bedömmer ett spel från förr. Att kunna utvärdera något utifrån den kontext det skapades i, men också våga värdera om spel med moderna ögon. Bioshock är inget perfekt spel, men det håller förvånansvärt bra även 2018.

2 reaktioner på ”Ett besök i Rapture mer än tio år senare”

  1. Jag skulle ge både ettan och tvåan 7/10 . Väldigt bra spel, men inga mästerverk. Men det är definitivt två spel som alla som är intresserade av tv-spel borde spela, för både det som de lyckas med och det som de misslyckas med säger mycket om hur spelmediet fungerar. Spel som väcker mycket funderingar om hur spel fungerar (och inte fungerar) helt enkelt. Jag har inte spelat Infinite ännu, men jag har det högt upp på min lista. Ska bara spela Halo 4 och Dishonored och något till först. Så jag hoppas att jag ska ta mig till Infinite under sommaren.

    1. Hade blandade känslor kring Infinite. Ett bra spel i grund och botten, men kände att spelupplägget som FPS inte riktigt passade ihop med storyn. Det och andra smågrejer som irriterade mig. Nyfiken på vad du kommer tycka om det!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *