Kärleken, jag och Street Fighter

5 minuter lästid

Min kompis Daniel älskade TV-spel. Han hade en Super Nintendo och mer spel än någon annan jag kände. Hans kusin Roger älskade också TV-spel. Eller mer korrekt: han älskade Street Fighter II. Ja, han var besatt av spelet. Förutom sin besatthet av Street Fighter II var Roger också känd för sitt märkliga skratt. Det liksom kluckade och gick runt runt i halsen på honom och han blev alldeles röd i ansiktet när han skrattade. Det var så roligt att så fort han började skratta började alla andra att skratta, varpå Roger skrattade ännu mera och så höll vi på. Att han hade lätt till skratt gjorde att det här till allas förtjusning hände mest varje gång vi träffades.

Trots att Roger bodde i en by flera mil ut på landet brukade han ofta sova över hos Daniel för att få spela Street Fighter II. Eller sova, han satt mest hela nätterna framför TV:n i Daniels rum och spelade. Daniel brukade vakna upp mitt i natten av att Roger satt och skrattade mot TV:n och sedan somnade han om igen.

Roger var mitt första möte med en spelare som var fullständigt förlorad i ett spel, och jag har bara positiva känslor när jag tänker på honom och på Street Fighter II. Jag tror att de här minnena, av hans underbara skratt och av att han kunde sitta i en timme och bara snacka om Blanka och de andra karaktärerna i Street Fighter II medan vi andra tålmodigt lyssnade på honom, som är grunden till min egen kärlek till Street Fighter, som blossade upp många år senare.

Mitt nästa möte med Street Fighter blev den animerade Street Fighter II-filmen, som en annan kompis hade på VHS. Det var en av de första anime-filmerna jag såg och här kan vi snacka om kärlek vid första ögonkastet. Nu var det anime i allmänhet som jag blev förälskade i när jag såg filmen, snarare än Street Fighter som spelserie, men jag tror knappast jag kan underskatta betydelsen av denna film, som är den bästa film baserat på ett spel som jag har sett.

Jag såg om filmen nu efter nyår, nu på Blu-ray, och den har åldrats med värdighet. Häftig och cool, våldsam och spännande, sexig och rolig, mänsklig och gripande: den animerade Street Fighter II-filmen har det mesta. Om vi bortser från att min stora favorit Cammy knappt är med i filmen gör filmskaparna i princip allting rätt. Och ännu en pusselbit i Street Fighter-pusslet är på plats.

LÄS MER: Street Fighter som brädspel

Snurra fram klockan många år och jag sitter på Youtube och tänker att jag äntligen ska kolla in det där e-sport som alla pratar om. Jag har gjort några små försök att titta på e-sport förut, men inte förstått så mycket av vad jag har sett. Vad fanns det för spel som inte var svåra att begripa och som man som tittare kunde leva sig in i  trots att man inte spelade spelet själv? Ja, varför inte Street Fighter? Det är bara två kämpar som ger varandra massor av spö, och jag älskar ju wrestling och Street Figher har massor av sköna karaktärer, så det här borde jag kunna titta på?

Det tog bokstavligt bara sekunder innan jag var fast. De kommande månaderna tittade jag knappt på något annat än Street Fighter 4-turneringar på Youtube och Twitch. Spänningen, intensiteten och de fantastiska karaktärerna – både de i spelet och de härliga människor som spelade – gjorde att jag inte kunde få nog.

ALEXANDER TYCKER : Fightingspel – den ”enkla” e-sporten

Framför allt tror jag att de inlevelsefulla kommentatorerna som gjorde att jag fastnade. Deras kärlek till fightingspel i allmänhet och Street Fighter i synnerhet sken igenom redan de där första sekunderna när James Chen med ett varmt leende hälsade oss välkomna till helgens turnering. Trots att jag inte förstod hälften av alla de tekniska begrepp som de hävde ur sig ville jag bara stanna kvar och höra mera och uppleva mera.

Jag skulle kunna rabbla favoritmatcher en lång stund här, men jag ska bara berätta om min stora favoritmatch: PR Balrog mot Infiltration på EVO 2013.

Vi befinner oss i topp 8 på årets största turnering och vinnaren av matchen kommer att fortsätta till topp 3. Infiltration vinner den första matchen av fem, men PR Balrog vänder på det hela och vinner fyra ronder i rad, och nu står det 2-1 till honom och han har allt momentum på sin sida. Medan PR Galrog vänder sig om och vinkar till publiken sitter Infiltration  helt stilla och stirrar in i skärmen, och plötsligt byter han från Akuma till Hakan, en karaktär som ingen spelar.

Det är fascinerande att se hur PR Balrog plötsligt tappar sitt spel. Han blir förvirrad och osäker på vad han ska göra, och varje gång det ser ut om han ska vinna träffas han av en Ultra Combo från alla möjliga håll och kanter. Även om han alltid har en aggressiv spelstil blir han till sist alldeles för aggressiv och gör enkla misstag. Infiltrations chanstagning gick hem och han vann med 3-2 efter en gastkramande sista rond.

När jag sökte efter Street Fighter 4-turneringar på Youtube fick jag också syn på dokumentärfilmen ”I Am Street Fighter” som Capcom själva lagt upp. Det här är ju egentligen en reklamfilm där alla pratar vänligt om Street Fighter men även här är det en sak som går rakt genom rutan: kärleken. Det går inte att ta miste om att de intervjuade älskar Street Fighter och åtminstone jag kan jag själv inte låta bli att gripas av känslor av den här filmen.

Jag är ingen stor konsument av kringprodukter till spel. Det beror mer på att vi inte har någon spelbutik här i staden längre än att jag har något emot att hosta upp slantar för planscher och T-shirts. Men Street Fighter-muggar med Cammy-motiv samlar jag på. De är den enda muggar som jag dricker ur. Tyvärr har jag inte hittat någon mugg med enbart Cammy på, så det här fått bli dessa sköna muggar än så länge:

Jag avslutar denna insikt om mig med ett tips: gillar du Street Fighter måste du införskaffa SF25: The Art of Street Fighter, en underbart tjock bok som samlar alla möjliga tecknade bilder från spelserien. Den är uppdelad i kapitel utifrån de olika illustratörerna på Capcom som har formad seriens design, så man hittar snart sin egen favorittecknare. Boken innehåller också intervjuer med alla illustratörerna där de på japanskt vis tycker att de själva är amatörmässiga och usla och att alla andra är mycket bättre. Man kan sitta i timmar och bara betrakta alla bilderna och läsa illustratörernas kommentarer till varje bild. Här är en favorit som också fungerar som omslag till boken:

Från Rogers besatthet av Street Fighter II, till den animerade Street Fighter 2-filmen som väckte mitt intresse för anime, till alla turneringar på Capcoms Twitch-kanal till muggarna som jag dricker ur, så går det en röd tråd: kärleken till en spelserie som definierade en genre och tog över mitt hjärta.

En reaktion på ”Kärleken, jag och Street Fighter”

  1. Sjukt kul att se sådan passion! Vet att jag tyckte Street Fighter 2 var häftigt på PC när jag var liten. Har tyvärr inte spelat mycket av serien sedan dess, utan halkade in på Mortal Kombat istället.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *