Isolomus är tamejfan det vidrigaste spel jag har spelat. Jag hatar det. Att säga att man hatar något är ett ytterst starkt påstående, men i detta fall kan jag inte säga något annat. Det är förfärligt. Det finns bara en positiv sak med det; det är kort. 10–12 minuter på sin höjd. Ja, och det funkar också, det är ju faktiskt inget vi tar för givet längre när det kommer till spel. Men allt annat är faktiskt förfärligt. Jag är helt ärligt orolig för spelutvecklarens mentala hälsa. Vilka tunga droger och trauman genomlever hans kreativa sidor om dagarna? Och utgivarna? Hur tänkte dom? Hatar dom oss spelare? ” Nu ska vi ge världen vad dom förtjänar” tänkte någon liten bitter rackare på Nintendos kontor. ”Vi ger detta spel guld”. Fy fan. Inte schyst alls.

Hård inledning av en recension, men jag kan inte hitta några fina, mjuka positiva ord att beskriva vad jag känner inför Isolomus. Dock kan jag försöka beskriva vad det är för sorts spel. Tänk er de märkliga östtyska barnprogram SVT visade på mitten av 80-talet, blanda det med lite av Tim Burtons Beetlejuice, ett jäkla mörker, svåra mentala problem och förmodligen en himla massa tunga droger. Gör allt detta i lera, släng in den värsta mardrömsmusiken du kan tänka dig, och kalla det sedan ett peka-klicka-spel. Ta-daaa, där har du Isolomus!

För att förtydliga: jag tror att det är ett peka-klicka-spel, men när jag googlar på denna märkliga skapelse kommer det upp att det är ett s.k. casual-spel och äventyrsspel med ett drag av tecknat våld. Allt detta handgjort i någon sorts lera. Blä! Tack och lov att spelet är kort. För att kanske få en bättre uppfattning borde jag egentligen ta mitt ansvar som recensent och spela igenom det ännu en gång, men jag vägrar. Så fort denna recension kommer online, kommer jag att radera spelet från både konsol och minne för all framtid.

Jag borde spelat Say No! More innan jag sa ja till detta.

När jag recenserar spel försöker jag alltid hitta ett budskap i spelet, jag försöker tänka mig in i vad utvecklaren vill ge spelaren för känsla och tanke. Men jag har faktiskt ingen jävla aning vad budskapet kan vara med en trasig konservburk som får tentakler när man lägger en potatis i den, eller en lerfigur som röker cigaretter med naveln? Eller är det det den gör? Det är så mörkt, så jag kunde faktiskt inte se klart vad det var som hände, även om jag vred upp ljusstyrkan till max på min stackars Switch. Helt ärligt känner jag mig nästan lite elak som utsatte min älskade lilla konsol för denna hädelse till spel. Är det kanske så att jag har sju dagar på mig att få någon annan till att spela detta förbannade spel, annars kommer en av lerfigurerna och dödar mig i sömnen typ som i filmen The Ring? Då ber jag verkligen om ursäkt i förväg till dig som trots min varning här faktiskt ändå blir nyfiken och vill spela Isolomus.

Nu skall jag tvätta mina ögon med tvål, ta ett glas vin, och för alltid försöka glömma vad jag precis spelat och skrivit. Låt oss aldrig mer tala om Isolomus.