1 minuter lästid

För en tid sen såg jag Adam Sandler-filmen Reign Over Me som kom ut 2007. Ett så pass nischat spel som Shadow of the Colossus har alltså till och med varit närvarande på vita duken, och det har både en prominent och ett tydligt skäl att vara där. I filmen Reign Over Me har en fader förlorat sin familj under 11:e september-attentatet. Han är i förnekelse och vägrar erkänna att de är döda. I sitt hem sitter han och spelar Shadow of the Colossus. Han ser väldiga kolosser rasa ihop och leder en hjälte som vägrar acceptera att hans älskade är död. Metaforen är tydlig.

LÄS MER OM SPELET: Shadow of the Colossus – Ett spel som litade på spelaren

Shadow of the Colossus som vid detta laget snart är hela 17 japanska år är fortfarande ett av mina absolut favoritspel. Det känns till denna dagen fortfarande unikt och utan motsvarighet. Det enda spel jag skulle kalla en spirituell uppföljare är ganska nysläppta Praey for the Gods där likheterna minst sagt inte är subtila medan lika nysläppta Solar Ash troligtvis också hämtat inspiration från Team Icos kreation.

Shadow of the Colossus var ett indiespel långt före indiescenen exploderade i väst. Det var ett spel som vågade erbjuda oss lång stunder av lugn och tid för reflektion. Idag kan vi se denna typ av speldesign mycket mer frekvent, och det finns hela spelkoncept som grundar sig på mer långsam och systematisk gameplay men i 2005 var det utan motstycke. Det var långt före sin tid på den här punkten.

Att skapa enorma rörliga pussel som var klättringsbara och dessutom roliga att bestiga var något oerhört kreativt och utmanande att designa, och inte minst att utföra. Och detta har knappt sett sitt like sen dess. Det finns som redan nämnt extremt få imitatörer och till min vetskap har ingen överträffat helhetsupplevelsen. Världen, atmosfären och den bakomliggande berättelsen var stark men spelets sanna styrka enligt mig har alltid legat i dess spelmekanik och övergripande gameplay som är unik än idag.