12 minuter lästid

Oväntat jättekul med ARMS

För två veckor sedan köpte jag ARMS och nu har jag gett mig i kast med spelet. Jag brukar kunna köpa ett spel och låta det ligga rätt länge innan jag börjar spela det, så här var det snabba puckar. Jag hade höga förväntningar på ARMS, men att det skulle vara så här roligt det trodde jag inte.

Vi måste börja med rörelsekontrollerna. ARMS styrs så att du håller en Joy-con i varje hand och genom att bokstavligt talat boxa med handen så boxar du med den armen i spelet. Du kan också vinkla slaget genom att vinkla handen. Genom att vicka Joy-con till höger, vänster och framåt så går du i spelet. Genom att vinkla båda Joy-cons mot varandra så blockar du. Dessutom hoppar och dashar du med de båda axelknapparna. Det är egentligen allt. Och oj, så skoj det är.

Nintendo brukar satsa på att deras spel ska vara roliga att spela redan på prototypstadiet, när du till exempel vandrar runt i ett helt tomt rum med din avatar och det inte ens finns några fiender. ARMS klarar verkligen det testet. Bara att röra sig i spelet är skoj och träningsläget är riktigt kul att röja oss i.

Jag missade egentligen helt Wii när den kom. Jag väntade i flera år på att konsolen skulle komma i svart, och när den till slut kom i svart hade jag helt fastnat i Xbox 360-serier som Mass Effect och Dead Space, så jag brydde mig inte längre om något Wii-viftande. Så det här är mitt första egentliga möte med rörelsekontroller på allvar.

Jag förväntade mig att jag spelet skulle vara roligt, men att kontrollerna skulle vara lite inexakta och spelsystemet lite grunt, så att de första timmarna skulle vara roliga, men att jag snabbt skulle tröttna på spelet. Men så har det inte blivit alls. Kontrollerna är lika exakta som i vilket annat Nintendo- eller fightingspel som helst och spelsystemet är jättekul. Den enda skillnaden mot andra fightingspel är att en nybörjare förstår mycket snabbare hur man ska röra sig i jämförelse med sin motståndare i ARMS.

Från början var jag överraskad av hur mycket det påminde om andra fightingspel, trots de långa armarna och kamerans position bakom karaktären, men efter ett tag började jag se hur spelet lever på sitt egna sätt. Precis som andra fightingspel handlar det om att ständigt röra sig i ARMS, men den aspekten blir mycket tydligare i det här spelet för en fightingnovis än det gör i andra spel.

Jag blev också överraskad av hur lätt det var att lära sig rörelsekontrollerna. Det var bara att vicka kontrollerna åt sidan för att gå åt höger och vänster som var lite krångligt i början. Allt annat föll på plats automatiskt.

Jakten på märken i ARMS

Jag brukar aldrig bry mig om att låsa upp ”medaljer” i spel – det är som achievements utan achievements – men jag vill verkligen låsa upp alla märken i det här spelet. Man får nämligen märken för precis rätt anledningar – spela igenom hela träningsläget, kolla på en repris för första gången, spela arkadläget för första gången och så vidare – vilket gör att man ständigt är på jakt efter nya. Bara gissningsleken – kommer det här att leda till ett nytt märke? – är kul. Vilket också gör att man verkligen testar alla valen i spelets menyer i jakt efter nästa märke.

Varje gång man tar ett märke får man också ett visst antal poäng. Du får även poäng för att till exempel vinna matcher. För dessa poäng kan du låsa upp fina bilder i spelets galleri, vilket inte är så hett, men du kan också använda dem till att låsa upp nya armar till dina kämpar. Alla kämpar har tre olika armar att välja med från början, men i ett minispel kan man även vinna de andra kämparnas armar till varje karaktär. Minispelet är en slags klassik skjuta-prick-på-festival grej, som jag dock är väldigt dålig på. Men det är väldigt kul att försöka låsa upp nya armar. Man vill verkligen catch ’em all!

Warhammer: Vermintide 2 älskar spelarna som spelar det

Mitt spelande av Warhammer: Vermintide 2 tog en oväntad vändning den här veckan. Först började spelet att kännas väldigt repetitivt, vilket alls inte var oväntat med tanke på dess enkla upplägg att kötta sönder vågor av fiender. Men istället för att ledsna på spelet blev spelet istället ännu roligare!

Jag brukar inte vara så inne på att loota och uppgradera karaktärer i spel, men i det här spelet vill jag verkligen göra det. Det är så kul att låsa upp nya vapen, låsa upp nya förmågor och klara spelets specialuppdrag. Warhammer: Vermintide 2 gör verkligen ingenting som inte massor av spel gjort redan, men det gör precis allt rätt. Jag tror knappt jag spelat ett spel förut vars progressionssystem sätter precis allt. Spelet är verkligen inte perfekt in i minsta detalj, men det är så otroligt spelarvänligt och så inbjudande i varje aspekt.

LÄS MER: Vår recension av Warhammer: Vermintide 2

Jag var lite orolig att spelet skulle kännas som en billig Left 4 Dead-kopia – det är trots allt en Left 4 Dead-kopia – men istället är den överväldigande känslan att Warhammer: Vermintide 2 är gjort av människor som älskar sitt spel och älskar att spela det, för det är verkligen ett spel som sätter spelaren i centrum. Jag älskar det!

Jag blir en veteran i Warhammer: Vermintide 2

Den lägsta svårighetsgraden i Vermintide 2 är ”Recruit”. Den är något slags mellanting mellan ”easy” och ”normal”. Nästa nivå är ”Veteran” som är spelets motsvarighet till ”hard”. Sedan finns ytterligare två svårare svårighetsgrader som jag rimligvis aldrig kommer att ge mig på.

Vermintide 2 innehåller fem karaktärer som alla är upplåsta från början. Varje karaktär har tre olika karriärer som man låser upp allt eftersom. Det här upplägget skapade ett visst problem för mig när jag testade ”Veteran” för första gången. När man byter till en ny karriär för första gången så nollställs den karaktärens vapen och utrustning till det kan började spela som. Så jag valde alvtjejen och bytte till hennes andra karriär som jag precis låst upp, och jag gav mig in i ”Veteran” för första gången med de absolut sämsta vapen och utrusningen som man kan ha. Inte så smart…

När jag upptäckt mitt misstag blev det dock genast roligare. Istället för att dö om och om igen när jag gjorde ungefär noll skada på fienderna, så kunde jag äntligen slakta jätteråttor i drivor igen. Dessutom hade jag tur att hamna i samma match som en riktigt, riktigt bra spelare. Och då menar jag ”bra” både i bemärkelsen skicklig på spelet och bra som medspelare. Ni vet en sådan där spelare som inte bara tar ledarrollen och röjer genom fienderna, men som dessutom tar tid på sig att visa var alla hemligheterna ligger gömda och ser till att alla i laget hänger med och att de trivs. Helt underbart när det händer.

Böcker eller inte böcker, det är frågan i Warhammer: Vermintide 2

Det finns en intressant aspekt med Vermintide 2 som jag inte stött på så många gånger förut i spel. På varje bana finns ett antal böcker gömda. För varje bok man hittar och bär med sig till slutet så får man bättre loot när man klarat banan. Först och främst gäller det att veta var böckerna finns gömda, men här kommer twisten, om någon i laget bär med sig en bok blir din livmätare kortare och dessutom kan du inte bära med dig någon helande dryck.

För varje bok som någon i laget bär med sig så höjs alltså svårighetsgraden för gänget. Man kan som tur var lägga ifrån sig boken, ta upp en helande dryck, dra i sig dryck, och sedan plocka upp boken igen, men man kan inte dra i sig en dryck mitt i en strid, när man behöver den som bäst, om man bär på boken.

Det hela balanseras dock av att om man får spela med en spelare som vet var alla böckerna på banan ligger gömda, så är denna spelare förmodligen så bra på att strida och leda laget att hen lyckas hålla oss vid liv också. Det var detta som hände första gången jag spelade på Veteran (när jag hade lyckats equippa riktiga vapen och gear alltså). Vår ledare såg till att vi plockade upp alla böcker, men lyckades återuppväcka oss varje gång vi dog också.

Slutstriden blev otroligt tuff. Till slut låg alla döda utom ledaren som bara hade det minsta hälsa kvar. Hen hoppade omkring som besatt, men lyckades till slut dräpa det sista råttmonstret och kunde återuppväcka och rädda oss andra. Med alla böcker insamlade på banan och alla andra bonusar insamlade fick vi dessutom den bästa tänkbara kistan att öppna efteråt. Det är för sådana här ögonblick man spelar online.

Jag är ingen vidare ledare i Total War: Warhammer

Går det bra i Warhammer: Vermintide 2 går det desto sämre i Total War: Warhammer. Det är onekligen ett kul spel, men jag lyckas verkligen inte som härförare. Jag har inga soldater, inga pengar, folket gör uppror, fienderna har helt överlägsna styrkor och verkar jag till sist vara på väg mot en vinst i en strid så får motståndaren massiva förstärkningar.

Jag har hamnat i den klassiska fällan i ett strategispel. Utan pengar kan jag inte skaffa soldater eller bygga byggnader. Och utan soldater som kan härja bland mina fiender eller byggnader som kan ge mat åt folket så kan jag inte tjäna några pengar. Det finns naturligtvis någon väg ut ur det här, men en strateginovis som mig känner mig handfallen inför min nuvarande situation. Jag tror det enda jag kan göra för att erövra världen är att börja om från början. På ”easy” den här gången…

Vänder mig till Youtube för hjälp i Total War: Warhammer

Vad gör man när man inte fattar vad man ska göra i ett strategispel? Vänder sig till Youtube förstås. En användare som heter Zerkovich har lagt upp en mängd ingående videos om hur man lyckas i Total War: Warhammer. Här är några exempel:

Då jag spelar som dvärgarna är förstås den här också intressant:

Samt den viktigaste videon av alla förstås:

Slutet i Mass Effect 3 (Spoilers!)

Ja, här blir det spoilervarning, för nu ska vi snacka om slutet i Mass Effect 3! Slutet har kritiserats väldigt mycket sedan spelet släpptes 2012, och jag var väldigt, väldigt nyfiken att äntligen få veta vad det var alla var så upprörda på så. Och fortfarande är upprörd på verkar det. För vad det verkar efter mitt googlande efter att eftertexterna rullat så diskuteras slutet fortfarande och det är i högsta grad kontroversiellt.

Spontant så gillade jag slutet, men efteråt så blev jag allt mer förvirrad av det när jag tänkte tillbaka och försökte få pusselbitarna att gå ihop, vilket de inte gjorde. Det är helt enkelt väldigt mycket som inte går ihop i slutet. Ett stort problem var också att jag var så inne i att läsa texten och förstå vad de pratade om i den väldigt snabba slutscenen att jag missade det som hände i bakgrunden. Och att hålla koll på bakgrunden var avgörande för att man skulle kunna göra rätt val! Så jag spelade igenom slutet en andra gång (och gillade det igen), och nu kunde jag göra rätt val, men jag blev inte så mycket klarare av det.

Jag ska inte diskutera slutet i detalj här, för det har vi inte plats med, men det finns mycket som tyder på att helt eller delvis så är slutet någon form av dröm eller illusion eller liknande, vilket absolut gör det svårare att göra det slutgiltiga valet, då man inte vet om det som händer är verklighet eller om det helt eller delvis utspelar sig i Shepards huvud.

LÄS MER: Tio år av Mass Effect

Till exempel så dog min älskade Kaidan nere på Jorden under slutstriden, men när allt var över var han vid liv igen, och dessutom uppe på Normandy. Jag vet inte det är jag som missade något, eller spelet som missade något, eller om det är någon slags ledtråd till att allt inte är vad det ser ut att vara i slutet?

Jag spelade för övrigt originalslutet. Det finns ett utökat slut som man kan ladda ner, som spelmakarna lade till när så många klagade på det ursprungliga slutet. Jag tänkte spara och köra det tills att jag klarar spelet med min andra (manliga) Shepard. Kanske blir saker och ting klarare då?

Börjar försiktigt med The Last of Us

Jag hade bestämt mig att efter Mass Effect 3 skulle jag börja att spela Detroit: Become Human, men efter all förvirringen i slutet av Mass Effect 3 så var jag trött på moraliska val, så Detroit: Become Human får vänta lite och istället blev det The Last of Us för första gången.

Jag har bara spelat knappt två timmar av spelet än så länge, så det är svårt att han någon vettig åsikt om spelet ännu. Men det verkar vara ett väldigt filmiskt spel, med bra story, och ett spel där omgivningen reagerar på ett vettigt sätt på det du gör. Med tanke på hur otroligt hyllat spelet är, så handlar det mycket från min sida att försöka tänka bort alla hyllningarna och uppleva spelet för vad det är, utan att hela tiden gå och bära på alla spelets utmärkelser i ryggsäcken och tynga ner spelupplevelsen.

Fast egentligen vet jag väldigt lite om spelet på förhand. Jag känner till huvudpersonerna, för hur skulle man ha kunnat missa dem, och jag känner till förutsättningarna för storyn i breda drag. Men jag vet egentligen ingenting av vad som händer under spelet, varken storymässigt eller spelmässigt, vilket känns väldigt skönt. De två första timmarna var fulla av överraskningar för mig. Min vana trogen har jag nämligen varken sett någon gameplay från spelet eller läst någon recension av det, så jag går faktiskt tämligen oskuldsfull in i det här.

Det enda som gett mig lite bekymmer än så länge är hur stealth-systemet fungerar. Jag är rätt osäker på när fienden ser mig och inte ser mig, och hur mycket ljud jag kan göra utan att bli upptäckt. Och ett smygarspel där man inte kan gömma kropparna man nergjort känns väldigt konstigt.

Nya äventyr med vattenvärlden och huset i Höstlandet i Terraria

Efter att par matcher i Soul Calibur V i väntan på att alla skulle komma så blev det mer Terraria på lördagens Co-op Kaos Hos Albumpojken. Just den här helgen blev det dock inte så mycket kaos utan mera hårt jobb. Om du följt den här bloggserien vet du förutsättningarna: mina kompisar har lyckas fylla nästan hela underjorden med vatten och försöker desperat att tappa ut vattnet medan jag försöker bygga ett hus rakt genom hela Höstlandet och alla dessa farliga monster som genast attackerar en när man går utomhus.

Det började bra med att jag äntligen kunde bygga den säng som jag försökt att bygga under de senaste spelomgångarna, och som gör att jag kan flytta min spawnpunkt till huset precis innan Höstlandet. Men sedan blev det kämpigare. Problemet som jag har är att Höstlandet är fullt av en stenhård korruption som jag inte kan hugga sönder med mina verktyg. Så när jag försöker att bygga mitt hus rakt genom en väldig kulle så blev det tvärstopp. Så nu får jag försöka att skapa en gång över kullen istället, så får vi ser hur det går.

Och hur går det för mina kompisar? Inget vidare. Det är tusan vatten överallt. Men vi kämpar på!

Veckans köp

Efter succén med ARMS har jag även köpt Super Smash Bros Ultimate. Är det ännu roligare än ARMS, som det sägs att det ska vara, så kommer det att bli väldigt roligt. Jag har aldrig spelat något Smash Bros förut, så det ska bli intressant att testa. Är egentligen mer sugen på fightingspel med rätt få karaktärer, så att man faktiskt kan testa alla, men det totala överflödet i Super Smash Bros Ultimate är charmigt även det. Ska bli spännande att se vem som blir min favorit…

Nästa vecka

Efter en vecka med ARMS är det förmodligen dags för en vecka med Super Smash Bros Ultimate. Dessutom lär det bli en hel del The Last of Us. Det blev inget Celeste den här veckan, och så har jag Warhammer-spelen som lockar. Det är mycket spännande som händer just nu…