4 minuter lästid

Apollo Justice: Ace Attorney, den fjärde delen i den anrika försvarsadvokat-spelserien, skulle kunna ses lite som seriens svarta får, huvudsakligen för att spelaren inte längre ikläder sig rollen som Phoenix Wright. Istället är det genom den unge gröngölingen Apollo Justice ögon vi får blicka. Detta är också det första spelet i serien att släppas till Nintendo DS, en ny maskin med nya möjligheter för serien.

Men det finns ytterligare en sak som får Apollo Justice att stå ut i mängden. Nämligen ett stycke musik som får stå i fokus i ett av spelets fyra rättsfall. För helt i linje med övriga spel i serien kretsar samtliga fall kring varsitt mord. Tvärtemot vad en skulle kunna tro om en inte är bekant med serien blir således rättssalen i spelets alla delar skådeplats för ett omskakande drama där advokater och domare börjar nysta i ett mordmysterium, snarare än att hålla en regelrätt rättegång.

I kapitlet Turnabout Serenade ligger fokus på ett mord som har skett under en konsert, och konsertens pianist är anklagad för att ha utfört dådet. Därför ägnas stor del av rättegången åt att upprepade gånger titta på och lyssna till en videoinspelning från konserten, för att på så sätt försöka komma underfund med vad som verkligen skett. Stycket som inspelningen visar är The Guitar’s Serenade, framfört av den världsberömda sångerskan Lamiroir tillsammans med ultrapopulära rockbandet The Gavinners. I teorin är detta ett mycket intressant inslag i en serie i behov av förnyelse. Att analysera detta musikframförande skulle kunna vara ett mycket spännande och annorlunda grepp. Synd bara att musiken i fråga är bland det mest långrandiga jag någonsin har hört.

NÄR ANDRA SPEL TAR TON: Monkey Island II: LeChuck’s Revenge

Genom hela kapitlet hyllas och pratas det om både sångerska och band som världsberömda artister. Och så får vi ett fullkomligt banalt stycke i och med The Guitar’s Serenade – vilket antiklimax! Kalla mig snobbig men den här låten är så ofantligt tråkig att lyssna på. Den har i princip ingen höjdpunkt alls, varken i melodi eller ackompanjemang, vilket ger ett slätstruket intryck rakt igenom. Melodin som ligger i sångstämman saknar helt nyanser. Även fast själva tonlängden varierar klingar tonerna ungefär lika långt hela tiden. Det är knappt heller nån räckvidd på tonerna. Jag tycker det låter lite som att kompositören har suttit med en hand på pianot och inte bemödat sig med att ha med fler toner än vad fingrarna kan nå utan att flytta på handen.

Ingen verkar ha brytt sig om att arrangera stycket ordentligt heller. Instrumenten har alla en liknande rytmisering, vilket inte lämnar något utrymme för varken varandra eller melodin. Allt ligger istället bara som ett täcke och ger en smetig ljudbild. Lägg till detta att samtliga stämmor inte verkar ha mixats, så de befinner sig på ungefär samma ljudnivå.

När Lamiroir målas upp som att hon ska ha en av världens vackraste röster är det ett riktigt nedköp med det midi-spår vi får höra. Visst, jag förstår absolut att det är svårt att leva upp till den hype karaktärerna i spelet bygger upp kring Lamiroir och The Gavinners. Men å andra sidan var ju utvecklarna väl medvetna om DS-konsolens audiella begränsningar redan från start. Att de inte skulle kunna återskapa det mästerverk de målar upp låten som borde därför inte ha kommit som en överraskning.

Men det kan väl heller inte vara just de tekniska begränsningarna som satte käppar i hjulet? För nog fanns det bättre resurser 2007. Jag menar, det här är ju konsolen som gav oss musik från spel som The Legend of Zelda: Phantom Hourglass, Kingdom Hearts: 358/2 Days och Rhythm Heaven. Dessutom innehåller Professor Layton and the Curious Village (som släpptes samma år) med jämna mellanrum filmsekvenser med talad dialog, så de skulle rentav ha kunnat sampla en riktig inspelning och använda sig av den.

BÄTTRE SPELMUSIK: Final Fantasy VIII – The Man With The Machine Gun

Självklart är det inte rättvist att klanka ner på textningen, med tanke på att den är översatt från japansk förlaga, men det tänker jag göra ändå. På väldigt många ställen hamnar nämligen betoningen helt fel. Att till exempel uttala ordet ”guitar” med betoning på första stavelsen gör ont i hela min engelsklärarsjäl.

Låt gå för att musikstycket hade varit någorlunda acceptabelt om det hade rört sig om en enda genomlyssning. Men för att lyckas fria sin klient tvingas en titta igenom konsertinspelningen flera gånger, för att på så sätt förhoppningsvis hitta luckor i åklagarens resonemang. Så om en tycker att låten är ostimulerande första gången en lyssnar på den är det ingenting emot vad den blir efter sjätte, sjunde och åttonde gången.

Om det inte redan har framgått bryter det här segmentet illusionen och tar mig ur spelupplevelsen i Apollo Justice: Ace Attorney. Spelmomentet att finkamma en konsertinspelning efter ledtrådar var måhända lovande på idéstadiet, men genomförandet är så urbota dåligt. Kompositionen har i princip ringts in av någon som inte brydde sig och sedan har det slarvats alldeles för mycket med mixning och instrumentering. Ett riktigt bottennapp vad spelmusik beträffar.