Etikettarkiv: Nintendo DS

När spel tar ton: Apollo Justice: Ace Attorney

Apollo Justice: Ace Attorney, den fjärde delen i den anrika försvarsadvokat-spelserien, skulle kunna ses lite som seriens svarta får, huvudsakligen för att spelaren inte längre ikläder sig rollen som Phoenix Wright. Istället är det genom den unge gröngölingen Apollo Justice ögon vi får blicka. Detta är också det första spelet i serien att släppas till Nintendo DS, en ny maskin med nya möjligheter för serien.

Men det finns ytterligare en sak som får Apollo Justice att stå ut i mängden. Nämligen ett stycke musik som får stå i fokus i ett av spelets fyra rättsfall. För helt i linje med övriga spel i serien kretsar samtliga fall kring varsitt mord. Tvärtemot vad en skulle kunna tro om en inte är bekant med serien blir således rättssalen i spelets alla delar skådeplats för ett omskakande drama där advokater och domare börjar nysta i ett mordmysterium, snarare än att hålla en regelrätt rättegång.

I kapitlet Turnabout Serenade ligger fokus på ett mord som har skett under en konsert, och konsertens pianist är anklagad för att ha utfört dådet. Därför ägnas stor del av rättegången åt att upprepade gånger titta på och lyssna till en videoinspelning från konserten, för att på så sätt försöka komma underfund med vad som verkligen skett. Stycket som inspelningen visar är The Guitar’s Serenade, framfört av den världsberömda sångerskan Lamiroir tillsammans med ultrapopulära rockbandet The Gavinners. I teorin är detta ett mycket intressant inslag i en serie i behov av förnyelse. Att analysera detta musikframförande skulle kunna vara ett mycket spännande och annorlunda grepp. Synd bara att musiken i fråga är bland det mest långrandiga jag någonsin har hört.

NÄR ANDRA SPEL TAR TON: Monkey Island II: LeChuck’s Revenge

Genom hela kapitlet hyllas och pratas det om både sångerska och band som världsberömda artister. Och så får vi ett fullkomligt banalt stycke i och med The Guitar’s Serenade – vilket antiklimax! Kalla mig snobbig men den här låten är så ofantligt tråkig att lyssna på. Den har i princip ingen höjdpunkt alls, varken i melodi eller ackompanjemang, vilket ger ett slätstruket intryck rakt igenom. Melodin som ligger i sångstämman saknar helt nyanser. Även fast själva tonlängden varierar klingar tonerna ungefär lika långt hela tiden. Det är knappt heller nån räckvidd på tonerna. Jag tycker det låter lite som att kompositören har suttit med en hand på pianot och inte bemödat sig med att ha med fler toner än vad fingrarna kan nå utan att flytta på handen.

Ingen verkar ha brytt sig om att arrangera stycket ordentligt heller. Instrumenten har alla en liknande rytmisering, vilket inte lämnar något utrymme för varken varandra eller melodin. Allt ligger istället bara som ett täcke och ger en smetig ljudbild. Lägg till detta att samtliga stämmor inte verkar ha mixats, så de befinner sig på ungefär samma ljudnivå.

När Lamiroir målas upp som att hon ska ha en av världens vackraste röster är det ett riktigt nedköp med det midi-spår vi får höra. Visst, jag förstår absolut att det är svårt att leva upp till den hype karaktärerna i spelet bygger upp kring Lamiroir och The Gavinners. Men å andra sidan var ju utvecklarna väl medvetna om DS-konsolens audiella begränsningar redan från start. Att de inte skulle kunna återskapa det mästerverk de målar upp låten som borde därför inte ha kommit som en överraskning.

Men det kan väl heller inte vara just de tekniska begränsningarna som satte käppar i hjulet? För nog fanns det bättre resurser 2007. Jag menar, det här är ju konsolen som gav oss musik från spel som The Legend of Zelda: Phantom Hourglass, Kingdom Hearts: 358/2 Days och Rhythm Heaven. Dessutom innehåller Professor Layton and the Curious Village (som släpptes samma år) med jämna mellanrum filmsekvenser med talad dialog, så de skulle rentav ha kunnat sampla en riktig inspelning och använda sig av den.

BÄTTRE SPELMUSIK: Final Fantasy VIII – The Man With The Machine Gun

Självklart är det inte rättvist att klanka ner på textningen, med tanke på att den är översatt från japansk förlaga, men det tänker jag göra ändå. På väldigt många ställen hamnar nämligen betoningen helt fel. Att till exempel uttala ordet ”guitar” med betoning på första stavelsen gör ont i hela min engelsklärarsjäl.

Låt gå för att musikstycket hade varit någorlunda acceptabelt om det hade rört sig om en enda genomlyssning. Men för att lyckas fria sin klient tvingas en titta igenom konsertinspelningen flera gånger, för att på så sätt förhoppningsvis hitta luckor i åklagarens resonemang. Så om en tycker att låten är ostimulerande första gången en lyssnar på den är det ingenting emot vad den blir efter sjätte, sjunde och åttonde gången.

Om det inte redan har framgått bryter det här segmentet illusionen och tar mig ur spelupplevelsen i Apollo Justice: Ace Attorney. Spelmomentet att finkamma en konsertinspelning efter ledtrådar var måhända lovande på idéstadiet, men genomförandet är så urbota dåligt. Kompositionen har i princip ringts in av någon som inte brydde sig och sedan har det slarvats alldeles för mycket med mixning och instrumentering. Ett riktigt bottennapp vad spelmusik beträffar.

Veckans spelmelodi: The World Ends with You – It’s so Wonderful

Så fort man startade igång The World Ends with You på Nintendo DS kunde man känna att det här inte var som andra spel. It’s so Wonderful är själva startmelodin, den som spelas över startmenyn och har precis den där tiltade känslan som visar på vad som komma skall. I Japan hette spelet ”It’s a Wonderful World”, vilket lever kvar i titeln för låten. 

FÖRRA VECKANS SPELMELODI: Phoenix Wright: Ace Attorney – Cornered

I spelet får vi följa protagonisten Neku från trulig, butter tonårspojke till en något osannolik hjälte, när han, efter sin död, finner sig i fångad i ett spel. Detta är en skuggversion av hans egen verklighet där han måste kämpa sig igenom s.k. ”Noise” för att få komma tillbaka till sin värld igen. Spelet är mörkt och tar tag i stora frågeställningar som vad är livet värt och vad är du beredd att offra för att åstadkomma något. Det är ungdomar som spelet handlar om och deras kultur med musik, mat, mobiler och slang sätter tonen för hela spelet. Musiken utgör en stor del av allt detta, då den är lite ur synk, lite offbeat och lite i moll för att bidra till känslan av en värld som är lite fel.

Hela spelet utspelar sig i en variant av vår nutid, i Shibuya-distriktet i Tokyo. Allt i soundtracket tyder på att man verkligen ville avspegla hela känslan av det området och ungdomskulturen där. Man använder riktiga miljöer från Shibuya i spelet, som till exempel statyn över Hachiko, en legendariskt lojal hund som hålls väldigt kär i japansk kultur. Om musiken lyckats eller inte är svårt att bedöma om man inte själv är en del av kulturen men det är onekligen ett ovanligt soundtrack med en väldig modern och lite funkmässig feel. En hel del av musiken har också sång, vilket kändes ovanligt men också bidrog till en fönimmelse att man gick runt i Tokyo med musik i lurarna.

MER FRAMTIDSMUSIK: Veckans spelmelodi: Mirror’s Edge – Still Alive

Det kaxiga pianoackordet i början ligger igenom hela spåret med en asynkop, det vill säga i baktakt mot resten. En lite funkig gitarr tillsammans med en återkommande elektroniskt beat ligger tillsammans med ett ljud som låter som en trasig ventil som pyser ut luft. Ovanpå alltihop ligger ett sprakigt vinylplatteljud, som bidrar till atmosfären av ”street”. När spelet portades över till Nintendo Switch förra året och kallades för ”The World Ends with You: Final Remix” fick ”It’s so Wonderful” en ny version, med blås och mer av gitarren som förstärker funk-känslan. Lite diskreta stråkar ger också mer fyllnad till spåret.

The World Ends With You är ett ovanligt spel och hela ljudbilden bidrog till det på ett strålande sätt.  Användandet av spelmusik för att skapa en affekt direkt från start har sällan funkat bättre än med ”It’s so Wonderful”. 

Orginalet, från DS-versionen. 

https://www.youtube.com/watch?v=UAMqdOdLj7M

It’s so Wonderful från The World Ends with You: Final Remix, Nintendo Switch-versionen

It’s so Wonderful, Retro remix av Guardian Soul/Scendo

Veckans spelmelodi: Phoenix Wright: Ace Attorney – Cornered

Phoenix Wright står i domstolen och har äntligen satt fingret på vad det är som inte stämmer. Kan det vara så att mordvapnet bär på ytterligare hemligheter? Kan det i så fall förändra hela fallet? Det är nu det gäller. Det här kan vara det som friar eller fäller din klient, ett liv i frihet eller livstids fängelse. Musiken skiftar, tempot byts och allt står på spel! Det här är Ace Attorney i ett nötskal och musiken gör otroligt mycket för spelets inlevelse.

FÖRRA VECKANS SPELMELODI: Monument Valley – Sounds from Shattered Seashells

En intensiv rytm startar alltihop för att sen gå över till en snabb och livfull melodi. Kontramelodin som ligger i bakgrunden väver in och ut ur ledmotivet, nästan som en lek av Följa John. Känslan som skapas är verkligen av att något avgörande är på gång, och även om det är en enkel melodi gör arrangemanget den extremt lätt att nynna på. Om du lyssnar på den kommer den att hänga med dig resten av dagen, lite som en överentusiastisk hundvalp som glatt nafsar dig i hälarna. När spelet portades till Nintendo DS klämde Capcom ut så mycket ljud de kunde ur maskinen. Man adderade ljudlager och tonmässiga utsmyckningar. Det är små skillnader men de finns där.

Cornered är allt det som är bra med Phoenix Wright. Det är lekfullt, fartfyllt och har väldigt mycket karisma. Jag har lagt till både en orkestervariant och en cover av Smooth McGroove. När du lyssnar på Smooth McGrooves version, tänk då på hur många spår det är och hur en ganska enkel melodi kan ha så många beståndsdelar som utgör en oerhört stark helhet. Man kan verkligen se melodin demonterad framför ögonen och uppskatta vad varje element bidrar till. Det är helt enkelt bra producerat från första början, precis som mycket annat i serien och Sugimori Masakazus övriga verk.

Musiken från från Nintendo DS-versionen.

En orkestrerad version av samma stycke.

Och slutligen Smooth McGrooves tolkning.