2 minuter lästid

Jag hade fel – som fan. Förlåt för att jag svär, men jag kan faktiskt inte komma på något annat att säga. Häromdagen skrev jag ett inlägg med rubriken ”Lever Nintendo Switch på nostalgin?”, och samtidigt som den publicerades fick jag (befogat) mothugg i kommentarsfältet på Player 1:s Facebooksida och även från min egen redaktion. Mängden respons och motargument gav mig känslan av att jag varit oförsiktig samt förhastad med min slutsats och skrivarivriga fingrar.

Det var en miss från min sida att döma ut något jag aldrig (!) spelat innan. Jag förstod ganska direkt att jag hade gjort en rejäl miss, och det kommer självklart inte hända igen. Men sedan kom jag på att min lillebror har ett Switch – som han aldrig använder! Jag såg detta som ett ypperligt tillfälle att motbevisa mig själv. Sagt och gjort tog jag hans maskin och kopplade in den i mitt rum istället för hans. Så de senaste dagarna har jag sprungit runt i Super Mario Odyssey för att samla kraftmånar och därmed inlett ett spännande kärleksförhållande med Nintendo Switch.

LÄS MER: Vid vägs ände – 30 år av Super Mario-avslut

Ett av spelen jag nämnde i min förra text var den senaste installationen i den tokhyllade spelserien om den välkände rörmokaren även känd som Super Mario. Undertecknad gav sig ut på en igenkännlig resa för att rädda prinsessan Peach från ärkefienden Bowser och hans kumpaner, och under min resa i Super Mario Odyssey har jag fått uppleva några av de mest minnesvärda spelvärldarna – någonsin, i alla fall för mig. Min absoluta favorit måste vara New Donk City, en stad som fullständigt sprudlar av saker att göra i varje litet hörn av världen. Sen, när jag var klar med spelet, kunde jag konstatera att det var en spelupplevelse jag kommer minnas med värme länge. Nästa projekt (när jag får tag på det) blir Zelda: Breath of the Wild. Eftersom jag älskade Odyssey är jag nästan säker på att jag kommer älska Zelda (minst) lika mycket. Jag kan riktigt känns hur jag fått äta upp mina egna ord men det får det helt enkelt vara värt.

Konsolen i sig är helt fantastisk. Vill du spela stort på din TV? – Sätt då din maskin i stationen. Vill du spela bärbart? – Ta bara enkelt ur din Switch från stationen och dra med dig den vart du vill. Lång bussresa kanske? Jag älskar maskinen, häromdagen när jag satt och spelade Odyssey blev jag lite trött, men ville fortfarande spela någon timme till – vad gjorde jag då? Jo, jag tog den genomgenialiska konsolen och lade mig i sängen och spelade tre timmar till.

LÄS MER: Drömmen sportspel ger oss – ett alter ego som stjärnidrottare

Jag skulle kunna skämmas för att jag helt dömde ut en konsol och spel jag aldrig provat, men istället är jag oerhört glad att jag upptäckte vilken genomgrym konsol det faktiskt är. Så nu har jag helt plötsligt inte bara ett Xbox att spela på, utan även en helt fantastiskt Nintendo Switch. Ibland måste man gå vilse för att hitta rätt.


mm
Adrian Olsson

Spel- och serienörd på ynka 17 år, bosatt i Värmlands djupa skogar. Har spelat spel så länge han kan minnas men spelintresset tog fart på riktigt när han spelade CD PROJEKT REDs mastiga rollspel The Witcher 3: Wild Hunt. Lite av en allätare när det kommer till spel, allt från massiva rollspel och linjära storyspel till alla sportspel med någon form av karriärläge.

All author posts