Jag må ha testat många typer av sportspel jag trodde att jag aldrig skulle spela. En sport som dock blivit aningen bortglömd för egen del är tennis. Annars har sportspel lyckats fånga mitt intresse för sporten i verkligheten utöver spelet. Kan det bero på bristen av riktiga tennisspel de senaste åren? Anledningen är oklar.
För det första måste jag ge AO Tennis en stor eloge för den nybörjarguiden de erbjuder. Den är stor och täcker det mesta. Guiden är även väldigt lätt att förstå för riktiga tennis-noobs, mig själv inkluderad.
Det bästa i sportspel är enligt mig karriärlägen och i AO Tennis 2 görs det på precis rätt sätt. Du får självklart skapa din egen spelare, men det är långt ifrån den bästa jag sett. Det kan till och med vara en av de sämsta. Otroligt dåliga karaktärsmodeller att välja ifrån – vilket gäller spelet i övrigt också. Ingen spelare som finns på riktigt ser speciellt bra ut, och det är såklart ett ganska stort minus, i alla fall i min bok. Men! Då är det tur att karriärläget bjuder på en riktigt fin upplevelse med mycket (eller lite) att göra. Spelaren får välja lite själv vad den vill pyssla med. Du får schemalägga träningar, turneringar, viloveckor och så vidare precis som du själv vill. Det är helt rätt gjort av utvecklarna att ge spelaren den typen av valfrihet. På grund av detta tar det inte heller så lång tid att levla upp din spelare till en någorlunda hög rating eftersom det går att träna nästintill oändligt mycket.
Själva gameplay i spelet är också väldigt bra. Spelkontrollen är responsiv och rapp, alla placeringar av knapparna känns logiska och man lär sig snabbt hur man gör vad ute på tennisplanen. Enkelt och bra, istället för att överkomplicera saker och ting. Bollfysiken är även den helt fantastisk. Däremot känns spelarna lite sega att kontrollera, och det är överlag ganska slarvigt gjorda detaljer. Till exempel ser spelarna supersvettiga ut – innan matchen ens har börjat. En liten grej kan tyckas, men likväl otroligt irriterande för ett detaljfreak som jag själv. Detsamma gäller omgivningarna, arenorna, publiken och så vidare. Listan kan göras lång.
AO Tennis 2 är inget kanonspel. Det är ett helt okej sportspel med ett fint karriärläge, bra bollfysik och responsiv spelkontroll. Men vissa brister i detaljerna sänker betyget för mig, är du däremot ett riktigt tennis-fan och vill ha något som simulerar tennis på ett bra sätt kommer du gilla AO Tennis 2.
Nästa Xbox har inget VR-fokus
Det har under tidigare år varit otroligt svårt att få upp sin egen spelare i rating utan att köpa valuta eller lägga ner all fritid och spela till dig pengar. I år är det inte alls lika farligt, i alla fall inte i det absolut populäraste spelläget MyCareer. På cirka 17-18 matcher fick jag upp min spelare från runt 60 till 75 i overall, och för att jämföra fick jag förra året upp min spelare till 80 på en hel säsong (82 matcher). Något som hjälper till och ger pengar är dels kontraktet du har med ditt lag, men också diverse sponsorer och affärspartners. Jag får till exempel 2 300 VC om jag går på något event med en sponsor, och jag tror jag har någonstans runt fyra stycken. Sedan får man också välja något som heter ”incentives”. När du skriver kontrakt med en sponsor kan du välja att få pengar för något du utför under matcherna. Det kan vara att göra tio assister, alley-op-pass, gör över 40 poäng och så vidare. Och när du når vissa nivåer med antal fans kan du omförhandla med sponsorerna för att få mer pengar per event och välja fler ”incentives”. Så på den fronten har spelet förbättrats sedan förra året.
Inför årets upplaga har 2K också rustat om spelarskaparen ordentligt. Man behöver inte riktigt fokusera på en speltyp, utan du kan få lite som du själv vill. För att ta ett exempel så spelar jag med bra skott samtidigt som jag är en superb playmaker som kan skapa chanser för lagkamraterna. Och innan du väljer att du är nöjd med din spelare kan du provspela den en match med vilken overall rating du vill. Vill du se hur din spelare är på 99? Varsågod. Detta gör att man verkligen kan vara säker innan man väljer att skapa spelaren. Jag vet själv hur det var för mig förra året när jag skapade en spelare jag senare inte var nöjd med. Det ledde till att jag fick börja om på ny kula och kämpa mig upp i rank igen.
2K ligger fortfarande i toppen som utvecklare i sportspel, och det finns ingen som kan klå dem för stunden. Genuint bra uppdateringar varje år med ny story och förändringar i karriärläget har cementerat seriens plats som en återkommande kvalitetstitel. NBA 2K20 hade varit kul även om kvaliteten på gameplay varit några snäpp lägre, men eftersom det håller så ruggigt hög standard krönar jag NBA 2K20 till kungen på täppan.
Ska vi ta något positivt nu istället? Bra, det tycker jag också. Det har nämligen dragits paralleller till Zelda: Breath of the Wild angående grafiken och den övriga designen på spelets utseende, och det får jag lov att hålla med om. Designen är sådär underbart mys-barnslig att man bara njuter av stilen när man sitter och spelar, och det är alltid ett plus i min bok. Det finns många olika miljöer. Allt från mörka tunnlar till ännu mörkare grottor, till vackert gröna och öppna landskap med ett slott i ruiner som kungafamiljer lika gärna kunde bott i för en smärre evighet sedan.
Eftersom Decay of Logos är ett Souls-inspirerat spel, så självfallet finns det bossar. Minibossarna är tyvärr en tämligen stor besvikelse efter att man avlivat den första. De ser nämligen i stort sett likadana ut, med bara några få modifikationer. Det här kunde ha gjorts bättre. Och det gäller ändå de flesta fienderna i spelet. Lite mer variation hade inte alls skadat.
