5 minuter lästid

Spotify har förändrat vårt sätt att lyssna på musik. När jag var liten, det vill säga innan det fanns några strömmande musiktjänster, så lyssnade de flesta på bara en typ av musik. Man var hårdrockare eller syntare. Punkare eller raggare. Man lyssnade på klassisk musik eller topplistemusik. Kanske kunde man lyssna på både klassisk musik och visor, eller på både hårdrock och punk, men mycket längre än så sträckte sig inte de flesta.

Jag stack ut på min skola, för jag lyssnade på bokstavligt talat på alla former av musik. Jag lyssnade på Björk och Metallica och j-pop och Cornelis Vreeswijk och Mozart och hip hop. Jag ska inte påstå att jag mobbades för min musiksmak, men den var en starkt bidragande orsak till att jag uppfattades som konstig och udda. Eller som en klasskompis kommenterade saken när han första gången var på besök hemma hos mig och kollade in min CD-samling: ”Du är ju fan helt sjuk.”

En del av förklaringen var rent ekonomisk. En tonåring hade bara så mycket pengar att lägga på CD-skivor varje månad. Men nu för tiden är det inget konstigt med att man samlar på sig spellistor från alla möjliga håll, där alla möjliga olika artister blandas med varandra, eller att man lyssnar på artister som blandar olika genrer och stilar hur som helst. Samtidigt som strömmad musik har fått vår musiksmak att gå från enfald till pluralism, så verkar vår spelsmak vara på väg åt andra hållet. Förut var det vanligt att spelare spelade alla former av spel, oavsett genre och ursprung, men nu har det blivit vanligare att man håller sig till enda genre eller till och med till ett enda spel.

I speltidningen Edge skriver krönikören Nathan Brown om fenomenet. Alla hans kompisar har slutat att spela olika typer av spel och de har börjat att hålla sig till ett enda spel istället. Han har en vän som bara spelar Rock Band och två vänner som bara spelar Battlefield tillsammans. Nathan skriver: ”It is simply that the games of today are built to engender, and sustain, what I can only describe as devotion. While it’s true that games are a broader church than ever, the congregation has fractioned, broken off in to little groups that worship at different altars. I have Battlefield friends, Destiny pals, I know a guy who only plays Street Fighter, another that rarely plays anything else but Dota.”

LÄS ÄVEN: Destiny 2: Forsaken

Spelet som Nathan Brown själv framför allt håller sig till är Destiny. ”Obviously I enjoy the game – I adore it in fact, and wouldn’t go through all of this if I didn’t – but Destiny is structured in such a way that the most efficient way of playing it is to go all in: to have three characters and play for at least a couple of hours a night.” … ”Committing to a game like this means following it schedule; doing things as they become available, or before they run out.”

Idag verkar hela spelvärlden vara på väg mot servicespel, eller ”games as service” som det otympligt brukar kallas. Istället för att köpa nya spel ska vi stanna kvar i samma spelvärld vecka efter vecka medan vi betalar för oss med mikrotransaktioner och nya expansioner.

Det är tuffare att vara spelälskare än att vara filmälskare eller en musikälskare. Att hänga med och se alla nya filmer som det snackas om eller lyssna på alla nya omtalade album är något enklare än att försöka hänga med och spela alla nya spel. En film tar trots allt bara två timmar att se och ett album fyrtiofem minuter att lyssna på, medan ett spel kan ta hundra timmar att klara. Om det nu ens går att klara det. Förr i tiden kunde man spela de första två timmarna av ett spel hos en kompis och få en ganska bra bild om vad det var för spel – ja, ibland kanske man inte ens tog sig längre – men idag är det inte säkert att de två första timmarna av ett spel har särskilt mycket gemensamt med hur spelet egentligen är längre fram. Musik, eller en ljudbok, kan man dessutom lyssna på medan man diskar, joggar eller kör bil, medan det är svårare att diska och spela TV-spel samtidigt.

En av grundpelarna med servicespelen är de skiftande säsongerna. Tidsexklusiva händelser med tidsexklusiva belöningar ska få spelarna att återvända till spelen varje månad, varje vecka eller till och med varje dag. För den lojala spelaren, som bara spelar ett spel, är det utmärkt att spelet hålls levande och spännande på detta sätt. Men försöker man spela flera servicespel åt gången blir det snart överväldigande – när det släpps nya karaktärer, nya banor, nya utmaningar och tidsbegränsade utmaningar åt alla dessa spel var och varannan vecka.

Vår tid räcker bara till så många spel. Bara att spela Overwatch, Splatoon 2 och Forza Horizon 4 på samma gång har visat sig vara övermäktigt för mig. Servicespel är vanligtvis onlinespel och onlinespel förändras inte bara ständigt med uppdateringar i form av nya karaktärer och nya spelsätt, men ombalansering och spelarnas upptäckter av gameplayets nyanser gör att metan hela tiden förändras. Vill man hänga med i hur spelen förändrads så måste man inte bara spela regelbundet, men hänga med i diskussionen på Youtube, Reddit och Discord.

Men kanske är inte framtiden helt mörk för spelälskaren trots allt? Förutom servicespel finns det nämligen ett annat fenomen som just nu är i ropet i spelvärlden: prenumerationstjänster som Xbox Game Pass och, i förlängningen, strömmande spel. Kommer dessa ”Netflix-tjänster” för spel att bli en renässans för oss spelälskare? Kommer de att få spelarna att börja spela alla möjliga spel inom alla möjliga olika genrer igen? Eller kommer dessa tjänster bara att befolkas av ännu mera servicespel? Kommer prenumerationstjänsterna att bli en guldgruva av smala, spännande spel eller fyllas med en massa free-to-play som vill åt våra pengar genom ännu mera miktrotransaktioner och loot boxar?

Jag måste ändå hoppas att prenumerationstjänsterna och strömningstjänsterna kommer att bredda spelvärlden. Att när inte hela tjänsten faller på ett TV-spel är spelmakarna mera benägna att våga satsa med nischade genrer och udda spelkoncept. Och att nya spelare hittar till dessa när spelen finns tillgängliga ett knapptryck bort utan att det kostar en krona mera.

När jag var liten så var det lika vanligt att man lånade spel av varandra och att man hyrde spel på videobutiken som att man köpte dem. Hyrspelen försvann dock med Playstation 2-generationen. Men nu kan man säga att de är på väg tillbaka. Ja, de är redan här. Spelen till Playstation Plus och Games With Gold brukar kallas ”gratisspel”, men egentligen är de en form av hyrspel, då man trots allt betalar för spelen och dessutom äger man inte spelen, då de är knutna till prenumerationen. Om vi accepterar Game Pass avgiften som något lika självklart som vår mobilräkning eller internetabomemanget, så blir alla spel ett slags gratisspel. Prenumerationstjänsterna och strömningstjänsterna är drömmen om den ultimata digitala hyrbutiken där spelvärldens alla spel finns tillgängliga. Som dröm är den onekligen vacker i alla fall.