3 minuter lästid

När jag vaknar upp i min hemby blodig och utan all min utrustning, för femte gången, börjar jag misstänka att Outward kanske inte är ett spel för mig. Vid det laget hade jag fått spö av en jättekalkon, blivit dödad av banditer, kidnappad av någon typ av gruvkonglomerat och helt enkelt bara gått vilse flera gånger. Det man måste förstå med Outward är att det inte tänker hålla dig i handen. Det finns absolut en tutorial, men inte in-game utan den kan enbart nås via huvudmenyn, och den ger dig en hel del insikt om hur kontrollerna fungerar och själva stridssystemet, men egentligen inte mycket om själva realiteten av att spela Outward.

MER ACTIONROLLSPEL: Mutant Year Zero: Road to Eden

Realiteten är att det är svårt. Det är hårda bud i Mellerud. Du måste äta, dricka, sova, se till att inte bli blöt så du förkyler dig, inte bli sjuk, inte slåss med grejer i onödan och försöka ta dig fram rent allmänt. Om du väl klarar av det har du mycket att se fram emot, rent spelmässigt. Outward är massivt. Storymässigt har du tre större vägar att välja mellan och utöver det finns det många sidoquests samt flera olika specialiseringar du kan göra. Trots att spelet är gjort av en mindre studio, och det ibland syns rent grafikmässigt, är det ändå väldigt vackert och varierande. Det finns gröna dalar, lavendelklädda berg, mystiska skogar, vidsträckta öknar och vackra hav. Grafiken har en tendens till att glitcha, framför allt för icke-spelkaraktärer, men är ändå väldigt snyggt designat i botten. Det som inte alls funkar lika bra är ljudet.

Dialogen är delvis inspelad men är väldigt dåligt utförd, och dessutom känns den helt felmixad. Det slutade med att min son höll för öronen så fort jag inledde en dialog och det känns onödigt. Själva röstskådespeleriet..ja, det bästa man kan säga är väl att det påminde om gamla dagar, det vill säga att det inte höll särskilt hög kvalité. Det förvånande mig en hel del i ett spel som i de flesta övriga sammanhang kändes väldigt genomarbetat och med en hel del hantverk och kärlek bakom.

Co-op-systemet har tre olika lägen; ett tvåspelar co-op-läge som man har som en hel separat sparfil, en drop in-drop out som du kan initiera från en solospelarsession samt en online-version. De sista kan jag inte säga mycket om då jag initierade online-läget men kunde varken hitta öppna spel att ansluta till eller spelare som letade efter något att ansluta till. Det kan vara för att de andra två varianterna funkar bra. De är stabila och delar spelarnas skärm horisontellt och det enda problemet är själva menysystemet som är svårläst i vanliga fall men blir nästintill omöjligt att utläsa i en tvåspelarsession.

Spelet påminde mig en hel del om första Fallout, med en fantasy-känsla, men ju längre in jag kom in i det desto mer kände jag som om jag var inne i en Western-film. Överlevnad är din främsta prioritering och efter att ha lagat mat över öppen eld, slagit upp tält och huggit ved känner du jag mig verkligen som en nybyggare i Vilda västern.

Om jag skulle förbättra något så skulle jag först och främst åtgärda den bedrövliga ljudbilden. Musiken är inte dålig men mixen är det och röstskådespeleriet känns som att det skett med vänner och bekanta snarare än proffs. Utöver det känns spelet lite gammalt. Det känns konstigt att säga det om ett spel som släppts i år, men mycket av det vi ser har vi sett förut. 

Vad som däremot är bra är att spelet är extremt öppet. Om du vill ha ett spel där du inte vill känna att du kliver på en station och lydigt stiger av vid nästa så är det här verkligen för dig. Om du inte har något emot att du ofta inte har någon aning om var du är eller vart du ska, så kan du ropa hurra. Det är vackert, och har ett bra, solitt spelsystem, med många chanser till flera genomspelningarna. Summa summarum: med Outward får du ett öppet och stabilt actionrollspel i fantasy-genren, som kan avnjutas med en vän. Det har några skönhetsfel men framförallt får du inte rygga tillbaka från en rejäl utmaning. Om det låter som något i din smak så ge Outward en chans.