Världen har alltid varit lite galen, men det senaste året har den bitvis varit mer ensam, kall och galen än någonsin. När det känns deppigt är dags att påminna sig om de små positiva saker som finns att finna överallt i spelvärlden. Här är några av de glädjeämnen som lyst upp vår vardag den senaste veckan!

Martin Eriksson

Inom kategorin ”saker som gjorde oss deppiga” hittar vi att inte fler personer har hittat till min och vännernas Youtube-kanal. Mina recensioner har verkligen blivit bättre sedan de första stapplande försöken – bättre redigerade, skarpare innehåll, mer inlevelse i framförandet. Tyvärr har inte tittarsiffrorna stigit i takt med kvalitén. Därför blev jag glad när min gamla recension av Mario + Rabbids Kingdom Battle plötsligt på ett par dagar stegade fram och blev den mest sedda videon på kanalen.

Först kunde jag inte förstå varför just den videon fått ett ökat intresse från ingenstans, förrän jag av en händelse på Twitter såg att spelet var på 83% rea på den amerikanska eShoppen. Jag hoppas verkligen att min recension har kunnat hjälpa någon vilsen amerikan att göra ett välgenomtänkt inköp av ett stycke färgglatt, humoristiskt turordningsbaserat strategispel. Dessutom är det förmodligen en hint till mig att recensera fler Ubisoft-spel. Det är alltid något Ubisof-spel på rea som bekant.

Robin Molin

Jag har äntligen lyckats fastna för ett survival-spel. The Forest har satt sina krokar i mig ganska ordentligt de senaste dagarna och det är jag mer än okej med. Tidigare har jag hållit mig borta från denna genre då jag inte känt mig manad att behöva laga mat i spelet samtidigt som jag utforskar. Det visar sig att jag kan ha haft fel om hur kul denna typ av spel faktiskt kan vara.

Utöver det har jag återvänt till Bloodborne då Return to Yharnam-eventet startat. Spelarbasen var redan aktiv till att börja med men nu är det nästan lika levande som när spelet släpptes. Det är en väldigt uppfriskande upplevelse när nästan alla online i Bloodborne är där just för att interagera med andra spelare. Jag ser redan fram emot nästa event oavsett vilket spel i Souls-serien det kommer hållas för.

David Nylander

Då var vi igång igen! I onsdags släpptes (äntligen) The Binding of Isaac: Repentance, den tredje expansionen till 2014 års remake (The Binding of Isaac: Rebirth) av originalspelet The Binding of Isaac. Låter det rörigt? Skitsamma, det är inte viktigt! Det som är viktigt är att spelet nu har fått sin första ordentliga uppdatering sedan våren 2018, och att jag har en anledning att återvända till spelet.

Det här spelet har nämligen en särskild plats i mitt hjärta. Det räddade mig från en oerhört toxisk och mentalt nedbrytande plats: Dota 2-träsket. Medan spelet var förbannat kul och beroendeframkallande har det ett spelarklimat som är under all kritik. Mer ofta än sällan lämnade jag spelet med en dålig känsla i magen. En god vän som hyste liknande tankar om Dota tipsade då om det minst lika beroendeframkallande, men inte det minsta illasinnade, The Binding of Isaac: Rebirth. Så från och med sommaren 2016 och framåt har jag varit fast.

Repentance lanseras under taglinen “Too big to be a sequel”, vilket jag personligen kan tycka är en smula oklart formulerat, men det är minst sagt en matig expansion. Det är utökat med nya karaktärer, nya bossar, nya föremål, nya challenge-lägen och över 200 nya achievements. I skrivande stund visar mitt Steam-bibliotek på 819 timmar för det här spelet. Det skulle inte förvåna mig om den siffran kommer ha dubblats innan jag känner mig klar.

Andreas Lennartsson

I veckan fick jag möjligheten att provspela den totala ombyggnationen av klassikerna Tony Hawk’s Pro Skater och Tony Hawk’s Pro Skater 2 i samband med att fjolårets remake släpptes till den nya konsolgenerationen. Detta var första gången på sisådär 20 år som jag återvände till spelen.

Mitt stora glädjeämne hade dock inte så mycket att göra med mängden bildrutor eller högupplösta texturer, även om det också var trevligt, utan att jag äntligen fick lära mig kontrollerna. Sist jag spelade Tony Hawk tryckte jag mest på alla knappar och hoppades på det bästa, men tack vare spelets strålande övningsavsnitt vet jag äntligen vad jag håller på med.

 

Josefin Wennergren

Efter att ha spelat runt 1200 timmar i Destiny 1 (D1) har jag på gott och ont börjat spela Destiny 2 (D2), efter att jag lovat mig själv att inte spela den typen av beroendeframkallande spel igen. Men denna gång kör jag utan klan. Eller… jag är kvar i min gamla klan Spruttibangbang från D1, men jag är ensam medlem som det verkar.

Att spela ett spel som Destiny mer eller mindre själv är svårt. Du kan inte raida eller köra Nightfall eller något annat som kräver att man är i ett fireteam om minst tre personer, men jag känner att det faktiskt inte gör något. Visst, jag blir utan schysst höglevel-gear, men jag får ändå ut så mycket av det att bara spela för mig själv. Att åka runt från planet till planet och göra små patrol-uppdrag som man gör på egen hand är än så länge väldigt underhållande. Jag trivs med att spela solo än så länge, och är verkligen glad att jag bestämde mig för att börja spela Destiny igen!

Rean kom väldigt lägligt nu, för då kunde jag köpa alla expansionerna för runt en hundring billigare än ordinarie pris – yay! Sen Destiny 2 fick en Playstation 5-vänlig version i 60 bilder per sekund, så är det även väldigt snyggt. Att vissa av världarna från D1 finns med i D2 gör mig också väldigt glad, det känns lite som att komma hem igen. Och vi får inte glömma musiken! Denna fantastiska musik som Destiny bjuder på får mig att rysa av välbehag.

Alexander Cederholm

Det kändes som det bara var en tidsfråga innan jag slutligen skulle falla för den interna hypen. Redaktionen på Player 1 har minst tre stycken personer som ständigt talat gott om Horizon Zero Dawn och det var vad som skulle krävas innan jag införskaffade spelet själv för två veckor sen.

Det är ju inte så att jag tror att spelet inte är bra, det har mer varit en fråga om det är just för mig. Det kom dessutom ut i 2017 och korsade därmed väg med både Persona 5 och Breath of the Wild. Jag tror också att jag under årets inledande månader var upptagen med både Stardew Valley och Nier Automata. Men nu vandrar jag runt i Guerrillas pompösa mix av forntid och framtid. Det finns saker jag tycker om väldigt mycket och andra saker som jag kunde levt utan. Det råder dock ingen tvekan om att Horizon Zero Dawn är en pärla ifrån 2017 som jag missade, och jag är glad att jag äntligen åtgärdar detta.