3 minuter lästid

Jag satt inte i badet, men framför datorn på jobbet. Mitt i konstorlandskapet med pärmen med dokument uppslagen till vänster om mig och på skärmen hade jag öppnat de senaste fotografierna jag tagit. Plötsligt hoppade jag upp ur skrivbordsstolen och skrek rakt ut ”Eureka – jag har funnit det!”

Det är hösten-vintern 2008, och de senaste två månaderna har jag varit fast i plattformspusslet Braid. Det är egentligen ett rätt kort spel – om man vet vad man ska göra. Om man inte fattar hur pusslen ska lösas tar det betydligt längre tid. Jag hade fastnat även tidigare i spelet, men efter en halvtimmes funderade, eller två dagars frånvaro från spelet hade lösningen kommit till mig. Men inte den här gången. Den här gången hade det gått nästan två månader. Två månader på samma pussel, utan att jag fattade vad jag skulle göra.

Tanken att fuska och kolla lösningen på nätet slog mig förstås både en och två gånger under denna tid. Att kolla lösningen på nätet var något jag hade gjort förut inom spel, så det var inget nytt. Men ju längre tid som gick desto starkare blev min övertygelse att inte fuska. Jag kunde inte ge upp nu. Jag måste klara det här på egen hand!

Ändå sedan den hösten, när jag klarade Braid utan att fuska en enda gång, har jag varit väldigt restriktiv mot att fuska i spel. Jag gör det egentligen inte alls längre. Känslan när jag till sist klarade Braid utan att fuska var så stark att jag inte skulle vilja missa att uppleva en sådan känsla igen. Men det finns ett undantag. Det finns ett tillfälle när jag alltid tar internet till hjälp.

Det är skillnad mellan att inte förstå lösningen på ett problem i ett spel och inte förstå vad man överhuvudtaget ska göra. Om jag står inför ett pussel – låt säga att ett antal olika stenblock i olika färger ska kombineras med varandra för att jag ska kunna låsa upp en dörr – så kollar jag inte upp lösningen på nätet i fall jag kör fast. Men ibland hamnar jag en situation där jag inte vet alls vad det är meningen att jag ska göra. Vart någonstans i spelvärlden vill spelet att jag ska ta vägen för att storyn ska fortsätta? Är det någon karaktär jag måste prata med för att ta mig vidare? Måste jag crafta något föremål eller anmäla mig till någon klan? Har jag missat någon information i något mellansekvens som sa åt mig vad jag skulle göra härnäst? Vad är det spelet vill att jag ska göra? Det har uppstått någon slags kommunikationsmiss mellan mig och spelet för jag förstod inte vad nästa steg var.

LÄS MER: Det är dags att sluta räkna speltimmar

Så de gånger jag förstår vet vad spelet vill att jag ska göra – jag ska lösa det här pusslet med stenarna för att ta mig vidare – så blir det inget fuskande. Men vet jag inte alls vad spelet vill att jag ska göra – så kollar jag vad tusen det är att jag ska göra. Få saker är så frustrerande i ett spel än att befinna sig i en öppen värld och inte ha den minsta hum om vart någonstans i hela denna stora värld det är meningen att jag ska ta vägen härnäst. Visst, jag skulle kunna vandra omkring och göra sidouppdrag och prata med precis alla karaktärer jag möter och hoppas på det bästa, men ibland vill jag bara ta mig vidare i storyn.

Kanske kommer jag aldrig att få uppleva den där totala triumfen framför datorn på jobbet när jag efter två månader av funderingar äntligen insåg lösningen på det där förbaskade pusslet i Braid. Men jag tänker inte lägga krokben för nästa känsla av triumf. Och jag tänker inte heller irra omkring i en spelvärld i veckor utan att veta vart jag ska eller varför. Min tid är för dyrbar för det.


mm
Martin Eriksson

Martin kämpar hårt med att stiga på onlinerankingen i Splatoon och Street Fighter, men hittills har hans försök varit sorglustiga som bäst. Som fantasyförfattare bloggar han gärna om spelens berättelser. Försöker vara professionell när han skriver om spel, men nämner någon Persona, Mass Effect eller Portal får han något religiöst i blicken.

All author posts