4 minuter lästid

Det var redan från början solklart vad mitt uppdrag var. Det stod ju på förpackningen, på spelets startskärm och i princip all reklam och marknadsföring för spelet: ”Gotta catch ’em all!”. Självklart gick Pokémon Blue – Game Boy-spelet jag fått i julklapp 1999 – ut på att jag skulle hitta och fånga alla de olika Pokémon landet Kanto hade att erbjuda, hur sällsynta och svårtämjda de än må vara.

Vad som ställde till det hela en smula var ju det här lilla problemet att Nintendo av någon outgrundlig anledning hade fått för sig att släppa två spel. Ett rött. Ett blått. Och som om det inte vore nog med det såg de dessutom till att vissa Pokémon bara gick att få tag på i spelet med blå kassett och vice versa – vafalls! Detta innebar att för att bli en sann Pokémon-mästare och fånga allihop var jag tvungen att hitta minst en vän med den där andra, röda kassetten. Lyckligtvis hade Pokémon-spelens hypevåg sköljt över mången skolpojke i mitt bostadsområde, så kassetter av bägge de slag fanns i överflöd bland mina skolkamrater. Mina utsikter såg minst sagt ljusa ut.

Tyvärr verkade inte alla ha fattat galoppen lika snabbt som jag. Medan jag var enkelspårigt inställd på att byta till mig så många Pokémon som möjligt av de som inte gick att fånga i mitt eget spel verkade mina kompisar mer intresserade av att slåss – i spelet alltså. Den länkkabel som gjorde det möjligt att koppla ihop två Game Boy-konsoler erbjöd nämligen två olika alternativ. Det gick både att byta Pokémon mellan spelen och att bussa sina lag på varandra för att slåss. Mina vänner var mycket mer lockade av det senare alternativet än jag själv var. Men jag höll god min och gick med på att slåss med dem för att de skulle vara villiga att byta med mig sen.

Det tog sin lilla tid, och många långsamma byten med ofattbart ointresserade kompisar, men så småningom klarade jag av det. Jag lyckades byta till mig alla de arter som saknades mitt eget spel. Därefter följde en tid av tålamodsprövande grinding hos Elit-fyran för att också träna upp och få dessa att utvecklas till sina slutliga former. Jag vet inte hur många timmar jag fick ägna åt att gång på gång spöa skiten ur Elit-fyran och sakta se min Pokédex fyllas, men jag gav inte upp. Och plötsligt var jag äntligen klar! Idag, med de 800-någonting olika sorters Pokémon som finns, kanske det låter en smula futtigt att ha lyckats fånga ”alla 150” (egentligen 151, men låt oss inte ta den diskussionen nu). Men på den här tiden var det ett stort åstadkommande; jag hade gjort det omöjliga.

FLER SPECIELLA STUNDER: När Arkham Asylum bröt den fjärde väggen

Så snabbt min Articunos vingar bar begav jag mig tillbaka till Pallet Town. Där hade mitt äventyr en gång börjat och där befann sig även forskaren som varit min mentor från dag ett: Professor Oak. Förväntansfull äntrade jag hans laboratorium och gick med bestämda steg fram för att prata med den man som nu skulle erkänna mig som den definitiva Pokémon-mästaren. Här någonstans blir mitt minne en aning suddigt, men jag vill minnas att han sade något i stil med: ”Jag ser att du har ett komplett Pokédex. Grattis.”

Grattis.

Grattis!? På riktigt? Jag hade fångat varenda Pokémon i hela världen, och allt jag fick av en av de mest framstående och engagerade Pokémon-forskarna var ett futtigt grattis. Var var den stora festen för att fira min prestation? Var var alla människor som vallfärdade till Pallet Town för att träffa den enda Pokémon-tränare som fångat allihop? Inga fyrverkerier, inga hyllningar. Inte ens en futtig liten köpetårta. Bara ett grattis.

Jag kunde inte tro det – jag ville inte tro det. Jag minns att jag i förtvivlan slängde mig efter telefonen för att ringa en av mina mindre omtyckta kompisar. Hans storebror hade nämligen också fångat allihop, sades det. Värt att nämna är att internet vid den här tiden inte fanns i var mans ficka så att försöka söka svaret där slog mig aldrig. Jag fick gott förlita mig på gammal hederlig mun-till-mun-metod. Storebrodern i fråga bekräftade ointresserat att ”de säger typ grattis eller nåt”.

MISSA INTE VAD SOM KOMMER I HÖST: Pokémon Sword och Shield får ny trailer och releasedatum

Tyvärr är detta helt sant. När du har fångat allihop i antingen Pokémon Red eller Blue får du inte mer än ett grattis. Det och en lite lätt uppgiven känsla i stil med ”jaha, och nu då?”. Du vet hur en kan känna sig duktig eller grym när en äntligen klarat av ett spel som en slitit med i månader eller kanske till och med år? Någon sådan känsla fick inte jag.

Såhär 20 år senare har jag sen länge kommit över detta (eller?) men som tioåring med få andra bekymmer i världen var det minst sagt en besvikelse att inte få något ordentligt kvitto på mitt åstadkommande. Missförstå mig rätt: jag älskar fortfarande dessa spel och erkänner deras betydelse för spelvärlden. Men denna slutsekvens – eller snarare brist därav – var och är under all kritik.


mm
David Nylander

Hemmakär örebroare med en blomstrande kärlek till nostalgi och ett horn i sidan till särskrivning. Spelar mest för sig själv men tackar inte nej till ett trevligt partyspel i goda vänners lag. Eftersom han aldrig blev biten av en radioaktiv spindel, fick sitt brev från Hogwarts eller plockades upp av allas vår tidsresande favoritdoktor hoppas han att detta så småningom istället befaller hans dotter.

All author posts