7 minuter lästid

Det är alltid speciellt när man hittar ett spel att älska i en genre som man egentligen inte gillar. Slay the Spire har det mesta emot sig för att finna en varm plats i Martins spelvärld. Mycket slumpmässighet? Nej tack. Kortspel. Nej, inte vid datorn. 98% spelmekanik, 1% spelvärld och 1% story? Jisses! Rougelikes där man måste spela om från början när man dör? Nej, nej, nej. Men ändå kan jag inte sluta spela Slay the Spire, för det är något alldeles speciellt med det här spelet.

I Slay the Spire kan du välja mellan fyra olika spelbara karaktärer. De fyra har inte bara olika egenskaper, de har helt olika kortlekar också, så det är verkligen som fyra spel i ett. Den först tillgängliga karaktären The Ironclad är vår standardkämpe, vår man av vanilj. Han har inga konstiga gimmickar, utan han anfaller och han försvarar sig som det anstår en riddare, och han helar sig själv lite efter varje strid, vilket nybörjarspelaren verkligen uppskattar. På första genomspelningen dör jag redan på första bossen. Under andra och tredje genomspelningen går det lite bättre, men jag dör fortfarande utan att riktigt förstå vad jag har gjort för fel. Frustrerande? Ja, men också väldigt inspirerande. Jag bara måste lära mig att bemästra det här spelet. Jag bara måste!

FÖRRA VECKANS SPECIELLA STUND: Speciella stunder: Another World och den nya vännen

Och för varje genomspelning med The Ironclad lär jag mig lite mer om hur spelet och The Ironclad fungerar. Jag lär mig mer om vilka kort jag bör välja när det är dags att utöka min kortlek. Jag lär mig om hur jag måste anpassa min taktik efter de kort som jag faktiskt får lägga till min kortlek och de kort jag får på hand. Jag lär mig så småningom tjusningen med rougelikes, att spela om spelet om och om igen och lära sig hur dess system fungerar, så att man äntligen, efter många försök, kan ta sig till slutbossen. Och jag inser att, ja, ibland måste man faktiskt ha lite tur också.

Efter ytterligare ett par genomspelningar där jag tar mig ända till sista världen, och i ett fall till och med till sista bossen, innan jag dör, går plötsligt allt min väg och helt oväntat klarar jag spelet med The Ironclad! Var det verkligen slut där? Ja, det var slut där. Dock visar det sig att man tydligen måste klara spelet med alla de tre ursprungliga karaktärerna för att verkligen klara spelet, så det är bara att kasta sig över nästa karaktär: The Silent.

Efter att med The Ironclad försökt hitta en balans mellan attackkort och försvarskort, testar jag nu med The Silent på att försöka vara så defensiv som det bara går. Det är som sagt en helt ny kortlek så jag har ingen koll alls på hur The Silent ska spelas, men jag fokuserar på att försvara mig så mycket som möjligt. Jag satsar nästan allt jag har på att blocka, vilket gör att varje strid blir betydligt längre än tidigare, då det naturligtvis tar mycket längre tid att kämpa ner motståndarnas hälsomätare när jag mest bara blockar och är defensiv. Men det visar sig vara ett lyckokast, en ytterst framgångsrik taktik och jag blockar mig rakt genom den första världen utan större problem. Det är nu jag upptäcker den stora tjusningen med The Silent: hon kan förgifta fienderna. Vilket visar sig vara riktigt, riktigt roligt.

LÄS OM EN DREAMCAST-KLASSIKER: Jet Set Radio och gatukulturen

När man förgiftar fienden med ett värde av fem poäng förlorar den fem i hälsa i slutet av samma rond, och nästa rond förlorar den fyra, och i nästa rond tre och så vidare. Men lägger man till ytterligare fem poängs förgiftning, så läggs den poängen direkt på den förra. Så då blir det först tio HP i skada i slutet av ronden och i nästa rond nio HP i skada och så vidare. Med tanke på att en vanlig attack kanske gör sex eller åtta HP i skada blir det en jäkla massa skada på fienden – som den dessutom inte har en chans att blocka – om man kan bygga upp förgiftningen till tjugo eller tjugofem.

Jag har bara tre riktigt saftiga attackkort, men två av dem har en specialförmåga som gör att jag alltid drar dem till min hand i första ronden. Så mina strider ser ut så här: Först två maffiga attacker som gör mycket skada, sedan rond efter rond med en massa block som äter fiendernas alla attacker, samtidigt som jag förgiftar och långsamt men stadigt ökar förgiftningen på fienderna tills de slutligen dör av giftet. Striderna tar alltså väldigt mycket längre tid än när jag spelade med The Ironclad, men långsamt, långsamt tar jag mig fram genom de tre världarna.

Dessutom har jag turen på min sida! Alla magiska föremål som jag hittar har egenskaper som jag verkligen har nytta av. Framför allt får jag flera föremål som ger mig fördelar i den första ronden. Ett föremål gör att fienden tar 50% mer skada i första omgången, och ett annat föremål gör mina attacker mer kraftfulla i första omgången. I kombination med mina två saftiga attackkort som jag alltid drar i första ronden gör det här min första omgång fullkomligt galet dödlig. Plötsligt blir striderna riktigt korta istället, för fienderna är döda eller döende redan efter första ronden. Det är bara första gången jag spelar som The Silent, jag vet egentligen inte alls vad jag håller på med, och ändå stormar jag fram mot slutbossen. Vart är det här på väg?

Och nu har jag ännu mer tur! Jag får tag i en flaska som jag automatiskt dricker när jag dör och som då återupplivar mig och ger mig 30% av min maximala HP tillbaka (ungefär som fen i flaskan i Zelda-spelen). Första gången jag kom till slutbossen som The Ironclad dog jag precis när jag skulle avsluta den, och den andra gången lyckades jag döda den i samma omgång som den skulle ha dödat mig, så en sådan livlina kan bli guld värd i slutfighten. Och sedan har jag ännu mer tur. Jag får tag i ytterligare en återupplivningsflaska! Plötsligt går allting min väg.

Nu händer något som egentligen aldrig händer när jag spelar TV-spel: jag blir stursk. Jag blir kaxig. Jag känner mig oövervinnerlig och kan inte komma till slutbossen snart nog. Här ska det bli slutboss-smisk!

Äntligen är jag hos slutbossen. Och striden börjar också väldigt bra. Förutom mina två saftiga attackkort, som jag alltid får i första omgången, drar jag även mitt tredje saftiga attackort i den första omgången. Med alla första omgången-bonusar jag har, så raderar jag en tredjedel av slutbossens hälsa i en enda omgång. Boom, crash, pang, bara! Sedan följer striden samma förlopp som tidigare. Jag blockar och blockar och blockar och förgiftar bossen så sakteliga när jag kommer åt. Dock får jag mest bara blockkort på hand och nästan inga förgiftningskort. Så det går långsamt, långsamt, långsamt, omgång på omgång, block, block, block, men sakta men säkert sjunker bossens hälsa, medan den inte får in speciellt mycket attacker alls på mig, för jag blockar ju nästan allt. Och jag har två återupplivningsflaskor som ess i rockärmen, så jag känner mig väldigt trygg.

I slutet av kortleken kommer äntligen alla mina bästa förgiftningskort, i en och samma omgång, plus ett par kort med bonusar som ökar på min förgiftning, och äntligen kan jag förgifta bossen så det står härliga till. Jag har nästan all hälsa kvar, medan bossen bara har 100 HP i hälsa kvar, och jag har förgiftat den så mycket att den förlorar 50 HP per omgång! Det krävs ingen avancerad matematik för att inse att segern snart är i hamn. Och som löken på laxen har jag två flaskor som kan återuppväcka mig. Och bossen tänker inte ens attackera mig den här omgången! Den tänker bara ge någon slags boost till sig själv. Det här är ingen strid, det är en ren kross. En förnedring. ”Lycka till, bossen!” skrattar jag.

Då från ingenstans utför bossen någon slags magi som tar bort all förgiftning ur kroppen, och i de nästa två omgångarna har jag först ingen block alls på hand och sedan bara ett enda stackars litet blockkort, och bossen drar iväg två superattacker som tar båda mina återupplivningsflaskor. Plötsligt har jag så lite hälsa kvar att jag inte ens skulle klara en attack från en vanlig fiende, alla mina bästa attacker är förbrukade, och bossen har inte ett gram av förgiftning i sig. Nu är det inte så kul längre. 

Vad som sedan händer är jag inte riktigt på det klara med, för jag blev så nervös här att mitt minne av de kommande omgångarna är helt suddigt, men jag får blanda om min lek och lyckas på något sätt dra flera av mina bästa förgiftningskort på en gång så jag lyckas förgifta bossen igen. Och jag lyckas precis förgifta den så mycket att i samma omgång som den ska utföra det sista hugget mot mitt skräckslagna försvar, tar min förgiftning dess sista 30 HP, och den dör. Jag skakar av nervositet och kan knappast fatta att det som har hänt har hänt. Jag har klarat Slay the Spire med The Silent på första försöket. Och jag har tre HP kvar av min hälsa.