Etikettarkiv: Cammy

En fightingnovis dagbok – Är det dags att lägga ner nu?

Välkommen till den åttonde delen av En fightingnovis dagbok. Den stora frågan är – kan en riktig usel fightingspelare efter en sommar av fightingspelande åtminstone bli en halvbra spelare som inte gör bort sig online. I den sista delen innan serien tar semester blir det fotboll, det blir mer stryk online, och när jag tror att det är dags att lägga ner det här med TV-spel så får allt det perfekta slutet.

Dag 25 (Torsdag) – Vilodag och FIFA 18

Idag spelade jag ett FIFA-spel för första gången, i form av FIFA 18. Först spelade jag förstås som de svenska tjejerna, och åkte på en pinsam förlust mot Italien. Sedan spelade jag sex onlinematcher, i läget där man enbart spelar som en spelare på planen. Jag lyckades faktiskt sätta fart på ett par anfall som resulterade i mål, men mest klantade jag mig i defensiven.

Jag är väldigt sugen att skaffa FIFA 20 och NHL 20 i höst. Att ansluta till ett onlinelag och spela på sin plats i laget är otroligt lockande. Jag har aldrig satsat seriöst på ett sportspel online, och det skulle vara kul att testa det. Och att det överraskande nog var det enklare att hitta onlinematcher i FIFA 18 än i Super Smash Bros Ultimate är förstås lovande för kommande sportspelande…

Dag 26 (Fredag) – Svettas med Cammy och Menat i rankat

Jag inleder dagen med att ta två achievements i Street Fighter V genom att spela igenom tre Character Stories tillhörande de tre sista av de ursprungliga sexton kämparna. (Ja, underligt nog får man två achievements för det.) Lite senare på dagen får jag också en tredje achievement genom att använda funktionen att träna medan man väntar på en onlinefight för trettionde gången. Jag har tagit de flesta av de enkla achievementsen nu. Det är ett par enkla kvar som jag siktar på, men de flesta av de återstående är riktigt svåra, som att stiga högt på onlinerankingen.

Sedan blir det träning med Menat. Jag kämpar och kämpar, och nöter och nöter för att få allting att sitta, men i ärlighetens namn verkar det inte som jag blir mycket bättre. Men jag ger inte upp och jag misströstar bara lite grann. För idag är det dags att testa rankat!

Jag går tillbaka till det jag är mest bekväm med och väljer Cammy. Jag upplever att matcherna i rankat inte är riktigt lika svåra som i causual. Eller att de där riktigt överlägsna motståndarna som ibland dyker upp i causual inte dyker upp i rankat. Dagen bjöd på massor av förluster, men det som jag minns bäst – det enda jag minns egentligen i efterhand – är jag vinner två rankade matcher i rad mot en Ryu-spelare. Ryu-spelare brukar mena total nybörjare, men den här spelaren är faktiskt ganska bra. Båda matcherna går till tre ronder och båda sistaronderna går ända ner till målsnöret, när bara en eller två träffar återstår för mig och hen innan segern. Under den andra matchen är jag så nervös att mina händer skakar. Tanken att vinna två rankade matcher i rad är överväldigade för mig. Det är tur att jag spelar med en arkadsticka i knän, för hade jag haft en handkontroll i händerna hade jag säkerligen tappat den i golvet. Men jag lyckas minna även den andra matchen med en djärv avslutade manöver. Sådana täta segrar är de skönaste av alla förstås.

På kvällen spelar jag också rankat med Menat. Jag ger verkligen allt jag har. Jag håller ingenting tillbaka, men det blir bara förlust efter förlust. Till slut är jag så trött att jag knapp kan koncentrera mig, och jag dryper jag svett. Men jag tänker ”en sista match, bara en sista match”. Till min glädje är den sista matchen mot en Ryu-spelare. Jag vill bara möta Ryu-spelare egentligen. Jag är så trött att jag i efterhand egentligen inte minns någonsin av matchen, mer än att den går till sista ronden och att jag lyckas vinna precis på målsnöret.

LÄS ÄVEN: En fightingnovis dagbok – Farväl Smash!

Jag brukar alltid, alltid, bjuda min motståndare på en returmatch när jag vinner. Alla har rätten till en chans till revansch tycker jag.  Speciellt om det är en väldigt jämn match. Men den här gången går det inte. Jag är verkligen helt slut. Jag stänger av spelet, sätter på lite Anna Ternheim och försöker slappna av. Jag minns inte när jag varit så slutkörd efter att ha spelat tv-spel förut.

När jag tänker igenom dagens onlinespelande så kommer jag till samma slutsatser som förut. Jag tänker för långsamt. Det tar för lång tid att hitta rätt knapp på arkadstickan i trängda lägen. Man måste alltid hitta rätt knapp. Man måste hitta rätt varenda gång. Annars går det inte att vinna online.

Dag 27 (Lördag) – Vilodag och FIFA 18 igen

Mer FIFA idag. Försöker lära mig att passa med hjälp av en guide på Youtube. Det finns många olika pass i spelet, som är rätt svåra att hålla isär för någon som aldrig spelat ett FIFA-spel förut.

Kanske borde jag döpa om serien till En FIFA-novis dagbok? Jag skulle kunna döpa om den varje månad. Vi skulle kunna köra En Call of Duty-novis dagbok och En Pokémon-novis dagbok i höst.

Dag 28 (Söndag) – Från totalfiasko till Perfect!

Planen den här dagen var att först spela några matcher online med Cammy och sedan några matcher med Menat, men det skulle visa sig att den planen allt annat än höll. Men first things first: jag inleder dagen med att kolla in spelets reprisfunktion. Jag missade ju för några veckor sedan att spela in när jag för första gången vann två onlinematcher i rad, men matcherna finns kvar i spelets reprisavdelning. Jag gjorde en spellista av alla mina segrar de senaste veckorna. Det blev inte en så lång lista.

Sedan blev det Cammy online, och oj, oj, oj, vad illa det gick. Problemet var att jag mest fokuserade på att genomföra den combo som jag tränat på de senaste dagarna. Jag behöver väl inte nämna att det inte fungerade, men jag kan nämna att jag fick storstryk i sex raka matcher och absolut ingenting fungerade. Det är en sådan där upplevelse när man känner att det är dags att sluta med tv-spel överhuvudtaget. Men jag gör vad jag brukar göra när jag hamnar i den känslan: sätter mig ner och skriver på en av mina noveller och glömmer resten av världen för en stund. Sedan är det dags för revansch.

Nu har jag ett tydligt mål: jag skulle spela så bra som möjligt. Jag bryr mig inte om i fall jag vinner eller förlorar: jag vill spela ett par onlinematcher där jag gör mitt allra bästa, spelar på toppen min förmåga. Så jag struntar att gå över till Menat, utan håller mig till Cammy för att få min revansch med henne. Efter att ha fått stryk av dator-Ryu på hög svårighetsgrad i fyra matcher i rad är det dags. Jag får börja med att möta en Urien-spelare och trots att hen är mycket bättre än jag, så gör jag precis det jag har beslutat mig för: jag gör mitt allra bästa. Det blir två förluster, men två mycket täta förluster, och jag kan inte annat än att vara nöjd. Jag har upprättat min heder.

 

Sedan får jag möta en M Bison-spelare som inte är lika bra, men som lyckas göra en massa skada så fort hen tar sig förbi mitt försvar. Det blir två täta, jämna matcher igen och två förluster igen. Är det dagens melodi? Är det så det sista avsnittet innan den här seriens semester ska avslutas? Nej, min sista motståndare blir en Ryu-spelare, och nu blir jag glad. Ryu-spelare betyder ju att det är en nybörjare och att jag faktiskt har en rejäl chans att faktiskt vinna säsongens sista match.

Det blir en väldigt jämn match mellan två glada nybörjare, men jag lyckas roffa åt mig segern på mållinjen, och kan jubla för första gången under den här dagen. Och i returmatchen går det ändå bättre. Jag vinner första ronden och sedan vet jag inte vad som händer, men jag vinner den andra ronden utan att ta någon skada och får en ”Perfect!” Det är första gången jag får en ”Perfect!” online. Jag har aldrig ens varit i närheten av det förut. Visserligen möter jag en hoppfull nybörjare, men att jag ska få en ”Perfect!” i en onlinematch är ungefär lika troligt som att jag skulle vinna ett set av någon motståndare om jag ställer upp i Wimbledon.

Efter en dag full av frustration och misslyckanden var det här en perfekt (pun intended) avslutning på dagen.

I nästa avsnitt:

Nu kommer jag att ta två veckors paus från den här serien, för nu ska jag spela Summer Catchers och så är det dags för den sista Splatfesten i Splatoon 2! Sedan kommer jag att ta ett beslut om vilken form den här serien kommer att få under resten av sommaren. Nu när Smash-spelandet kom av sig fungerar jag på att testa ett lite annat format för serien, så vi får se hur det blir när jag fått en tids distans till projektet. Vi ses!

En fightingnovis dagbok – Mina drömmars fighter?

Välkommen till den fjärde delen av En fightingnovis dagbok. Den stora frågan är – kan en riktig usel fightingspelare efter en sommar av fightingspelande åtminstone bli en halvbra spelare som inte gör bort sig online? I den fjärde delen blir det apor, spåkunniga flickor och ett fatalt misslyckande som vänds till en seger!

Dag 11 – Donkey Kong joins the battle!

Att det ska vara så svårt att finna en match online i Super Smash Bros Ultimate! Man skulle inte kunna tro att det här spelet har sålt i fjorton miljoner exemplar när man går online, för jag får vänta i fyrtio minuter innan spelet hittar en arena för fyra spelare. Eller den hittar en arena efter tjugo minuter, men då blir jag disconnectad mitt i första matchen, och får vänta i ytterligare tjugo minuter.

Min enkla plan att ta en karaktär per dag och först spela igenom arkadläget och sedan spela ett antal matcher online med denna fighter visar sig vara mycket, mycket mer komplicerat än jag hade förväntat mig. Jag har inte så mycket fritid att jag kan vänta i fyrtio minuter varje kväll för att få spela en första match. Är det spelets fel, eller mitt internet, eller jag har råkat ställa in spelet på något felaktigt sätt som gör att det inte hittar matcher? I menyn väljer jag ”any” på precis varenda val man kan göra, men spelet hittar ändå ingen arena. Ett sådant här stort problem jag aldrig upplevt med Mario Kart 8 Deluxe och Splatoon 2. Disconnects i massor har de båda spelen bjudit på förstås, men inte att det tar så här lång tid att hitta en match.

Donkey Kong visar sig vara en roligare fighter att spela med än Mario. Jag hinner ändå inte få iväg några distansattacker innan fienden har kastat sig lätt inpå mig, så att Donkey bara har närstridsattacker är inget problem för mig. Att jag äntligen får klara arkadläget utan att dö en enda gång är väldigt skönt! När jag sedan går online går det inte lika bra. Framför allt min tajming är allt annat än bra, och min avståndsbedömning är inte heller den bästa – jag slår fler hål i luften än i mina motståndare – men det går inte uselt heller. Hur jag skötte mig som apa online kan du se här:

En fighter vs massor av fighters

Jag funderar åter på om jag ska hålla mig till en fighter i ett spel eller spela med ett flertal karaktärer i flera spel? Om jag lägger ner all tid på en, eller kanske två, karaktärer skulle jag kunna lära mig dem mer ingående. Men samtidigt får jag inte glömma att jag måste ha roligt, för annars kommer jag snart att ge upp det här projektet. Och ett sätt att har roligt är att skapa variation. Det vill säga byta spel och karaktär ofta. Så jag kommer att fortsätta att byta. Det finns ett par stora nackdelar med att ständigt byta fram och tillbaka, men fördelarna överväger helt klart.

Varför vill jag bli bra på fightingspel, del 2

Jag fortsätter att fundera på varför vill jag bli bättre på fightingspel. Det jag tror jag främst är ute efter är känslan av hur det är att vara bra på att spela fightingspel. Det är som att lära sig spela ett musikinstrument. När man börjar att lära sig spela ett instrument vet man inte hur det känns att fullständigt kunna hantera instrumentet, men man vet att det kommer att kännas helt annorlunda. Det kommer vara bli någon form av känsla av frihet att kunna hantera det till fulländning.

Jag spenderade många timmar under många år till att lära mig sjunga. Med tanke på att jag inte alls kunde sjunga från början så visste jag inte om jag ens kunde lära mig att göra det. Men det visade det sig att jag kunde. Nu minns jag inte längre hur det var att inte kunna sjunga. Nu känns det självklart att jag kan sjunga. Kommer jag en dag att inte kunna minnas hur det var att inte kunna spela fightingspel? Då har jag alltid den här bloggen kvar som kan påminna mig.

Dag 12 – Är Menat min drömfighter?

Jag blev förvånad när jag fick veta att Kirby och Ryu är två av de allra sämsta kämparna i Super Smash Bros Ultimate. De två är ju de två bästa att spöa upp datormotståndare med. Idag undrar jag hur bra Menat egentligen är i Street Fighter V? För hon är tveklöst den bästa karaktären jag spelat med när det gäller att besegra datorspelare.

Idag kör jag arkadläget igen med Menat, och jag lyckas få min första dubbel-Perfect, när jag besegrade Zangief i två fläckfria ronder. Det var först när jag kommer till slutbossen i form av M Bison som jag, som vanligt, stöter på problem. Den första matchen förlorar jag därför att jag – just det – trycker på fel knapp i ett avgörande läge. Andra matchen sköter jag mig ännu bättre, men han får mig den här gången också. Men i det tredje försöket gör jag det jag brukar göra i tredje försöket, det vill säga att besegra honom. Det är en otroligt svettig match, där det är jämt in i slutet, men jag går segrade ur den genom en djärv attack som avslutning. Och så blev Menat den tredje karaktären som jag klarat arkadläget med, efter Cammy och Sakura. Nej, jag har inte spelat arkadläget särskilt många gånger ännu i det här spelet.

Menat är den första karaktären i Street Fighter V där jag känner att jag förstår hur alla hennes attacker ska användas, när de ska användas och varför. Med Cammy och Sakura finns det en stor osäkerhet över såväl deras vanliga attacker som deras specialattacker. Jag saknar en vettig och komplett matchplan för hur de båda ska spelas. Jag saknar en grundläggande taktik som ringar in alla deras attacker, så att det blir begripligt när och hur jag ska använda var och en av deras attacker.

Men med Menat känns det som om jag har en plan. Det känns som jag förstår vilken funktion hennes attacker har i min plan för hur jag ska spela henne. Dessutom passar alla hennes defensiva möjligheter mig bättre än det offensiva spelet med Sakura och Cammy. Samtidigt som det inte verkar som om Menat saknar starka offensiva möjligheter. Det ska bli spännande, mycket spännande, att ta henne online nästa vecka. Vilka blottor i min plan kommer de riktiga spelarna att hitta som inte datorspelarna hittar? Det kommer vi att få se.

LÄS MER: En fightingnovis dagbok – Vem kan stoppa Mario?

Som avslutning klarar jag också Survival-läget på ”easy” med Menat. Jag har fortfarande inte klarat det på ”normal” med någon karaktär ännu. Måste testa det på ”normal” med Menat nästa gång.

Nya banor till Street Fighter V

Köpte paketet med extra banor idag. Det var på rea på Steam, och jag kände att det kunde vara kul att ha ett par extra banor att träna på. Egentligen avskyr jag allt vad mikrotransaktioner heter, men jag har beslutat mig att jag kan spela ett spel med mikrotransaktioner. Och jag har bestämt att Street Fighter V är det spelet. Och det är faktiskt lättare att orka träna om man kan byta bana och byta kläder på kämparna vid varje träningstillfälle. Det finns moddar att ladda ner, men det är rätt pilligt att hålla på med sånt. Det pratas mycket om sexism och sexualisering i fightingspel, och det är väl sällan som kritiken inte är befogad, men rent praktiskt sätt är det lättare att spendera tre timmar i träningsläget om man har något trevligt att titta på. Men sedan kan det vara en bra idé att välja något mindre sexiga kläder när det är dags att spela match, så man inte blir distraherad av ovidkommande saker…

Mer Final Round 2019

Kanske jag har inte blivit en bättre fightingspelare av all research jag gjort de senaste veckorna, men en bieffekt är att jag plötsligt förstår jag mycket mera av det som händer när jag tittar på professionella Street Fighter V-matcher. Flödet i matcherna och logiken i det som händer när de båda spelarna försöker att straffa varandra för sina misstag har plötsligt blivit mycket klarare, och jag hänger med i matcherna på ett helt nytt sätt. Jag undrar om de här insikterna kommer att leda till att jag faktiskt blir bättre på att spela fightingspel också till sist?

Dag 13 – Vilodag plus kontrollinställningar

Idag är det vilodag, men jag läste en intressant artikel om hur man bör ändra kontrollinställningarna i Super Smash Bros Ultimate, och jag kände att jag måste in och testa det i spelet. Min sponta reaktion är att det här faktiskt är mycket bättre och att jag bör kunna eliminera en hel del av de misstag jag haft med grundinställningen. Mina stora problem har varit att jag ibland har hoppat när jag ska attackera och attackerat när jag ska hoppat. Samt att short-hop attackerna (hoppa och attackera samtidigt) inte riktigt alltid sitter där de ska. Det ska bli spännande att testa den här nya konfigurationen nästa vecka.

Och så vann Sverige mot Tyskland i fotbolls-VM, så nu är vi både i semifinal och kvalificerat för OS nästa år. Underbart!

Dag 14 – Den roliga incidenten med Ryu

Idag hände det en rolig sak. Jag är van med att klanta till det under matcherna när jag spelar in, men idag lyckades jag klanta till det utanför matcherna också. Dagens upplägg är att ge Cammy och Sakura en sista chans att visa vad de går för online innan jag går över till Menat. Och tro det eller ej, men jag lyckas vinna två matcher i rad med Cammy online! Det är första gången jag lyckas vinna två matcher i rad online i Street Fighter V. Visserligen är min motståndare en ännu större nybörjare än jag, och hens Ryu är inget större hot, men även svagare motståndare måste besegras. Det är inte bara att ställa ut skorna och tro att de ska göra jobbet, jobbet måste man göra själv, och det gör jag. Första matchen lyckas jag till och med avsluta med en V-trigger combo, som ser fantastiskt cool ut. Men lyckan visar sig vara kort. Jag har nämligen glömt bort att sätta på inspelningen igen!

Jag tog nämligen en paus i inspelningen, och gick ut och sprang i tjugo minuter, och när jag kom in igen var jag så andfådd och varm att jag alldeles glömde att jag måste sätta på inspelningen också innan jag spelade nästa match. Så här har jag suttit och jublat rakt ut i intet. Inget att göra åt det, min härliga dubbelseger är borta för alltid, bara att sätta på inspelningen och fortsätta med nästa motståndare. Vad händer då? Jo, jag fick möta en Ryu-spelare igen, och jag vinner även det mötet i två raka matcher!

Att jag plötsligt vinner en massa matcher beror med största säkerhet på Steams sommarrea. Spelet är väldigt billigt just nu, och då kommer det förstås in en rad nya spelare. Det bör vara förklaringen till att alla plötsligt spelar som Ryu också. Men en seger är en seger och två segrar är två segrar. Eller vänta lite, jag vann faktiskt fyra matcher i rad! Herre gud.

Det är förstås häftigare att vinna mot en bättre motståndare än att besegra en frejdig nybörjare och sedan en spelare som hade noll koll på vad hen höll på med, men efter att ha förlorat tjugoåtta onlinematcher i rad i början av den här serien så tar jag varje seger jag kan få, tack så mycket.

Om du vill höra mig skrika i glädjefylld triumf när jag äntligen vann ett par onlinematcher i rad kan du uppleva det här:

Jag kan med gott samvete säga att den här videon med god marginal är den bästa videon jag hittills spelat in under det här projektet. Det här är första videon där jag slappnar av egentligen, vilket gör stor del för underhållningsvärdet. Jag hoppas jag kan fortsätta på det här spåret, för den här är jag nöjd med.

Nu får Sakura och Cammy vila ett tag och jag ska fokusera på Menat istället. Det ska bli spännande att se vad jag kan göra med henne online nästa vecka.

Dagens två lärorika videos:

Den första av dagens båda videos är inte en av de mest sevärda jag har sett de här veckorna. Hans poäng är att man ska börja spela ett fightingspel samma dag som det släpps, för då är alla andra spelare lika okunniga som en själv. Om man börjar spela ett fightingspel som är två år gammalt har de flesta andra två års försprång och följaktligen kommer du förmodligen att få stryk av alla du möter online. Varpå du kanske ger upp innan du lärt dig spelet. Vilket är en intressant tanke, men mycket mer än så blir inte sagt i videon.

Samurai Shodown släpps för övrigt den här veckan. Så om jag ska följa hans råd så ska jag alltså börja spela det istället. Men jag håller mig till Street Fighter V och Super Smash Bros Ultimate. Det är bättre att spela de spel man är mest intresserad av tycker jag. Även om det innebär att jag åker på stryk av alla jag möter. Om det inte är Steam-rea förstås…

Den andra videon är betydligt intressantare. Något av en ögonöppnare faktiskt. I ärlighetens namn går inte videon in på hur man blir bättre på fightingspel, utan snarare vad som händer när man bli bättre på fightingspel. En slags anatomisk karta över utvecklingen som sker när man blir bättre på fightingspel. Så även om det inte är så mycket konkreta tips i videon på hur man blir bättre, så rekommenderar jag att du ser den. Jag fann den synnerligen inspirerande.

I nästa avsnitt:

Det var allt för den här gången. I nästa avsnitt blir det mer Super Smash Bros Ultimate i form av Link och Samus, och så ska jag testa de nya kontrollinställningarna förstås. Dessutom blir det dags att verkligen gräva ner sig i Menat i Street Fighter V, och se om hon passar min spelstil så mycket som jag tror att hon gör. Och så kan jag utlova en oväntad upptäckt! Vi ses!

En fightingnovis dagbok – Att överleva online

Välkommen till den andra delen av En fightingnovis dagbok. Den stora frågan är – kan en riktig usel fightingspelare efter en sommar av fightingspelande åtminstone bli en halvbra spelare som inte gör bort sig online? I den andra delen regnar det in, vi kollar om Sakura har lärt sig något av sitt nya jobb i arkadhallen och vi vågar oss – tro det eller inte – ut online!

Dag 4 – Med Sakura i arkaden

Dag fyra inleder jag med att fortsätta att träna på de fyra enkla combosarna med Sakura. Det är verkligen inte lätt att sätta dem, ens i träningsläget. Det är som att spela Rock Band på expert, förutom att man inte får se i grafiken när man ska sätta noterna med gitarren. Olika combos har också olika rytm, så det gäller inte bara att minns vilka knappar man ska trycka på och i vilken ordning man ska trycka på dem, men man måste minnas rätt rytm också. Finns det något slags trick till att lära sig combos, eller är det bara att nöta tills det sitter i muskelminnet?

Nästa punkt på dagordningen är att ge sig ut i arkadläget med Sakura. Här blir det dock oväntade problem. Strax innan jag ska börja spela in börjar det att spöregna, och jag märker att det regnar in i lägenheten. Det droppar vatten i garderoben och det ser allt annat än bra ut. Bara att ringa till bostadsbolaget och anmäla det hela. De ska komma och kolla på det hela, men de vet inte när, så risken är stor att de kommer att avbryta mitt i inspelningen, vilket känns sådär, med tanke på att det fortfarande bara är dag fyra av projektet.

Jag börjar ändå att spela in, men först blir det helt fel. Jag tänker nämligen bara på vattenskadan, och jag får börja om igen. Andra gången går det bättre och jag kan äntligen ta mig itu arkadläget med Sakura. Hur den märkliga resan utvecklade sig kan du se här:

Dag 5 – Martin vågar sig ut online

Det går inte att neka till att Street Fighter V: Arcade Edition är ett av de lättaste spelen på ”normal” som jag spelat. Vi har motståndare som inte anfaller, inte blockar och som inte ens försöker hoppa över mina eldbollar. Även en usel fightingspelare som jag kan köra rakt genom arkadläget utan problem. Jag inser att bara spela mot datorn inte håller i längden. Med tanke på att mina motståndare inte bjuder på något som helst motstånd, så kan jag inte heller avgöra vad mina svagheter är, och vad det egentligen är jag borde träna på för att bli bättre.

LÄS ÄVEN: En fightingnovis dagbok – Hur blir man bättre på fightingspel?

Jag skulle visserligen kunna dra upp svårighetsgraden, men jag tänker att det är bättre att ge sig ut online. Jag hade planerat spara med att ge mig ut online tills mitt utförande av specialattacker och combos hade blivit lite bättre, men jag inser nu att för att kunna avgöra var jag befinner mig som fightingspelare och för att kunna reda ut vad jag måste träna på för att bli bättre, så måste jag ge mig i kamp med riktiga spelare online.

Jag inleder dagen med en timme i träningsläget, för att värma upp, och sedan ger jag mig ut online. Ett problem med att spela Street Fighter V online är att det vanligtvis är en lång väntan mellan matcherna. Tre till fyra minuter är det vanliga, och den värsta väntan den här dagen närmade sig tio minuter. Den inspelade videofilen blev en timme och tjugo minuter lång, och efter jag klippt bort all väntan så blev videon fyrtio minuter lång. Min speltid var alltså 50% match och mellansnack och 50% väntan. Med mina koncetrationssvårigheter brukar jag ta en paus efter ett par matcher, men 50% vila är lite mycket även för mig.

Som tur var kan man aktivera ett läge som gör att man kan träna i träningsläget medan man väntar, vilket gör väntan på nästa match mer lätthanterlig. Det faktum att det var första gången på länge som jag gav mig ut online i ett fightingspel och att jag dessutom spelade in det vådliga äventyret, så var jag naturligtvis väldigt nervös i början. Så här gick det:

Dag 6 – Vilodag och reflektioner

Nu är det lördag, och inget mindre än Midsommardagen, och det är en vilodag. Istället för fightingspel äter jag jordgubbstårta och spelar Super Metroid. Det är ett fantastiskt spel, men jag har svårt att hoppa. Jag antar att gravitationen är lite knas på planeten, för jag flyter mer genom luften än att det känns som jag hoppar. Nu är det meningen att ska vägghoppa också. Hur ska det här gå?

Mellan sessionerna med Super Metroid så klippte jag videon från gårdagens onlineäventyr och kollade igenom resultatet. Trots elva matcher och elva förluster tycker jag inte att jag fullständigt gjorde bort mig. Här är mina tankar om matcherna:

Sakura

  • Jag hade lite svårt att få iväg eldbollarna ett par gånger och det såg lite löjligt ut när jag gjorde en jabb i luften på långt avstånd från motståndaren.
  • Det var flera ganska jämna matcher. Ofta fick vi in ungefär lika många attacker var. Det stora problem var att jag inte hade mycket till offensivt tryck på motståndaren. Jag fick inte in några combos förstås, men jag lyckades aldrig heller tvinga in motståndaren i hörnet. Istället var det jag som hamnade i hörnet ett par gånger.
  • Jag hade svårt att hitta på något när motståndaren pressade mig med attacker. Försökte flika in en snabb attack, men blev träffad istället.
  • Missbedömde avståndet på min dragon punch ett par gånger, och slog ett stort hål i luften.
  • I två matcher var jag väldigt nära segern, men jag tappade det i det avgörande ögonblicket. Jag hade ingen egentlig plan för hur jag på bästa och säkraste sätt skulle avsluta ronden. Under tidigare onlineäventyr brukade jag bli alldeles för het i den här situationen, och gick bort mig i helt i offensiv yra – så nu blev jag möjligtvis för passiv istället?
  • Hade ingen aning om när jag skulle använda bensnurrattacken. Tror bara att jag använde den en enda gång.
  • Blockandet kändes bra. Överhuvudtaget rätt nöjd med defensiven.

Cammy

  • De två första motståndarna var jag chanslös mot, medan det gick betydligt bättre mot den tredje. Det hade nog mest att göra med att den tredje spelaren var alldeles för våghalsig (eller ”reckless” som det heter på fightingspråk) och gjorde en massa misstag som jag kunde utnyttja.
  • På det hela taget känns det som det gick bättre med Sakura än det gick med Cammy. Det var flera av Cammys attacker, framför allt dropkicken Cannon Strike, som jag inte använde alls. Jag var tandlös helt enkelt.
  • Med Sakura hade jag stora problem att få till något tryck mot motståndaren när jag gick till attack; här hade jag svårt att få till någon offensiv överhuvudtaget. Så gott som all offensiv jag hade var när motståndaren gjorde misstag och lämnade en stor blotta. Men även de gångerna lyckades jag flera gånger att missa att utnyttja tillfället.
  • Ett problem jag har haft tidigare är att jag har hoppat alldeles för mycket och blivit nerplockad från luften. Nu kanske jag hoppade för lite istället? Cammy har ju ingen overhead-attack, så hon kanske behöver hoppa lite mera?
  • Uppenbarligen är jag alldeles för förutsägbar. Jag borde ha ett par olika idéer som jag kan växla mellan. Eller ja, just nu saknas någon offensiv överhuvudtaget.

Så föll mina tankar efter att ha sett matcherna. Om du är bättre än mig på fightingspel, och det är du förmodligen, vilka är dina reflexioner efter mina inledande onlinematcher? Vad ska jag göra för att få till en bättre offensiv? Vad ska jag göra för att tvinga motståndaren bakåt? För att inte bli för förutsägbar? För att kunna sätta press på motståndaren och stressa denne till misstag?

LÄS MER: En fightingnovis dagbok – De första stapplande stegen

Jag vet att jag hellre tar till defensiven före offensiven, så är det i de flesta spel och sporter, men det skulle kännas bra att kunna få till någon slags offensiv också. Speciellt när jag spelar med offensiva karaktärer. Eller är det bara att ge upp och välja någon mer defensiv karaktär?

Dag 7 – Frustration och förvirring online

Det enda sättet att bli bättre är att spela matcher; för det enda sättet att bli lära sig vad jag måste träna på är genom att befinna mig en skarp matchsituation. Så söndagens main event var att åter ge sig online med Cammy och Sakura.

Jag inleder dagen med att träna på combos med Cammy. Jag samlade på mig ett par combos från dagens Cammy-video (se nedan), och jag lyckades hitta en combos själv också. Att lyckas få in en combo i en match är något helt annat, men att klara av dem i träningsläget är förstås steg ett.

När jag gav mig ut och online blev det först frustration och sedan förvirring. Frustration för att den förste spelaren jag möter är ännu sämre än jag, men jag lyckades ändå förlora. Förvirring, för att sedan händer det saker som jag inte förstår. När jag möter Guile råkar jag ut för saker som aldrig hänt mig förut i spelet. Och plötsligt går det så snabbt att det känns som jag inte hinner göra en enda manöver, medan motståndaren hinner göra tre-fyra.

Till nästa avsnitt kommer jag titta igenom det här inspelade materialet, för att försöka lista ut vad tusan det var som hände. Men är du smartare än jag när det gäller fightingspel, så kommentera gärna vad jag gör för fel. För jag tappade tråden helt ett tag här. Och framför allt Kens snurrspark-in-i-ett-kast skulle jag behöva en förklaring till, för där hängde jag inte alls med.

En sak som dock står klar redan innan jag tittat igenom dagens matcher är att jag måste sluta att trycka på fel knapp. Jag upplevde dock inte att jag gjorde det så ofta under onlineäventyret Dag 5, så möjligen är det något tillfälligt. I vilket fall kan man inte hålla på och trycka på fel knapp om man vill vinna några matcher online. Som vi kan se i dagens inspelning så kan ett enda feltryck förstöra en hel match…

Dagens lärorika video:

Capcom har skapat små guidevideos till de flesta kämparna i Street Fighter V, där man bland annat får lära sig ett par enklare combos. Videon hade gärna fått vara ännu fläskigare, men som introduktion duger den bra. Nästa Cammy-video jag tänker titta på är över trettio minuter, så jag hoppas jag får lära mig ännu mera då…

Det var allt för det andra avsnittet av En fightingnovis dagbok. Välkommen tillbaka till den tredje delen. Då kan jag utlova ett helt nytt fightingspel, och ännu mer förvirring och panik online. Vi ses!

En fightingnovis dagbok – De första stapplande stegen

Välkommen till den första delen av En fightingnovis dagbok. Den stora frågan är – kan en riktig usel fightingspelare efter en sommar av fightingspelande åtminstone bli en halvbra spelare som inte gör bort sig online?  Vi börjar med grafikstrul, jobbiga jobbmöten och en och annan framgång också!

Dag 1 – Allting börjar med Cammy

Ni vet när man planerat för något i flera veckor, och så är den stora dagen äntligen där… och så fungerar ingenting. Jodå, så blev det även den här gången. Jag hade visserligen smygstartat den här serien två veckor i förväg, genom att träna i Street Fighter V: Arcade Edition och gnugga turorialen i Dragon Ball FighterZ, men måndagen den 17:e juni var det dags att dra igång serien på riktigt, och börja spela in till Youtube. Och drivrutinen till grafikkortet börjar naturligtvis att strejka.

Ingen panik, ingen panik. Det fanns en nyare version av drivrutinen som jag inte hade laddat ner ännu. Det vara bara att ladda ner den och så kommer allt att lösa sig. Trodde jag alltså. Istället så stannar nedladdningen av, och vägrar att avsluta sig själv. Jag kan inte börja om den, eller avsluta den, eller göra någonting. Nej, den vägrar helt enkelt att göra något. Att stänga av installationsprogrammet, eller starta om datorn hjälper inte.

Bara att vänta på att nerladdningen ska besluta sig bli klar alltså. Så jag kollar på film istället. Då upptäcker jag att datorn har stängt av sig själv. Helt på egen hand. Nej, det är inte installationsprogrammet som har startat om datorn, den har stängt av sig helt och hållet. På med datorn igen. Och ja, nerladdningen är fortfarande helt stilla. Mer film alltså. När filmen är slut har dock nerladdningen äntligen avslutat sig själv. Bara att installera drivrutinen och ja – Street Fighter V fungerar igen!

Nu har det dock gått en och en halv timme, och min plan att först träna i en timme och värma upp, och sedan spela in när jag tar mig an arkadläget med Cammy är helt körd. Nu har jag bara en dryg timme på mig, och då hinner jag bara att spela in till Youtube. Så på med leendet, dra igång inspelningen och försöka låta glad och lycklig, när jag i själva verket är sur och på dåligt humör. Hur det blev till sist? Det kan du se här:

Dagens lärorika video:

Under En fightingnovis dagbok kommer jag att titta på så många Youtube-videos jag hinner med som behandlar om hur man blir bättre på fightingspel. Och i och med att jag börjar med Street Fighter V, vilken video är bättre än den här:

En på det hela taget trevlig video som lugnt och stillsamt går igenom grunderna i spelet. Att titta på videon kan dock i dagsläget vara aningen komplicerat för många, då Infiltration för tillfället har dragit sig tillbaka som fightingproffs, efter anklagelser om misshandel av sin ex-hustru. Först tänkte jag skippa videon helt, men när jag kollat närmare på fallet visar det dock vara ett betydligt mer komplicerat fall än vad forumpostarna hävdade, med massor av osanna rykten och felöversättningar på nätet…

Att man ska behöva göra en massa research för att kunna kolla på en enkel Youtube-video, men så kan det vara ibland.

Dag 2 – tålamodmina unga padawan, tålamod

Jag kommer under sommaren och En fightingnovis dagbok förstås att framför allt spela fightingsspel, men jag kommer inte bara att spela fightingspel. För att orka träna måste jag ha roligt. Det får inte bli ett tvång. Så jag inledde den andra dagen med att spela Super Metroid för första gången. Med tanke på att Metroid Prime har varit ett av mina absoluta favoritspel sedan 2003, är det imponerande att jag aldrig har lyckats spela Super Metroid förut. Men det blev en elektrisk start på dagen.

LÄS MER: Välkommen till En fightingnovis dagbok

Sedan blev det lite mindre muntert. Under arbetsdagen har jag ett långt och jobbigt jobbmöte. Ni vet hur det är. Ett sådant där möte som fullständigt suger musten ur en. Då har man inte den rätta energin för att spela in till Youtube när man kommer hem igen. Men jag gjorde en kort video, där jag berättar om vilka sex karaktärer jag brukar spela med i Street Fighter V: Arcade Edition och vi tittar lite närmare på vilka attacker som Cammy har till sitt förfogande:

Därefter gav jag mig på arkadläget med Cammy en gång till, med de lärdomar jag fått av det första försöket. Den främsta lärdomen är att jag har för dåligt tålamod. Framför allt när jag hamnar i underläge så får jag någon form av panik och måste genast ta igen underläget. Istället för att fortsätta att spela mitt spel. När jag lugnar ner mig och tar det lite kyligt mot slutbossen M Bison, så går plötsligt allting bättre. Att träna på att ha bättre tålamod är inte lätt, men klarar man inte av att blocka fienders attacker emellanåt och ta det lite lugnt så kommer man ingenstans i fightingspelens värld.

Min andra lärdom är att det är dags att lära sig några combos. Och då menar jag inte tio sekunder långa combos där man jonglerar med motståndaren i luften. Nej, det klarar jag inte av. Jag pratar om enkla combos med tre vanliga attacker. Det är dags att försöka träna in någon sådan och lägga in dem i matcherna, för nu har jag inte en enda combo på lager och det duger inte om jag ska våga mig online.

Dag 3 – Min första combo

Känner mig fortfarande mör efter gårdagens jobbmöte. Koncentrationssvårigheter och långa jobbmöten är inte den bästa kombinationen. Men nu är det dags att övergå till Sakura och att börja träna combos. Jag måste erkänna att jag inte kan en enda combo med någon karaktär i Street Fighter V. För det första har jag svårt att minnas dem, och minns jag dem har jag svårt att utföra dem.

LÄS MER: En fightingnovis dagbok – hur blir man bättre på fightingspel?

Nej, Combos är verkligen inte lätta att sätta. Det ska gå snabbt, med massor av inputs under väldigt kort tid. Men trycker man för snabbt, så blir det bara den första attacken som kommer ut och inget mer. Och trycker man får långsamt, så hinner motståndaren blocka igen förstås. Så ska det finnas en slags rytm i det hela, som i ett musikspel. Här är nog det enda jag kan göra att nöta och nöta och träna och träna, tills det sitter i ryggraden, eller snarare i de krökta fingrarnas ben.

Här är videon jag utgår ifrån:

Jag har bara lärt mig de fyra första combosarna ännu, så det finns mycket kvar att göra!

Nästa gång tänker jag fortsätta och träna med Sakura och jag kommer att fortsätta att träna på dessa enkla combos. Sedan blir det dags att följa med Sakura ut i arkadläget också, så får vi se hur det går. Kommer jag lyckas dra iväg en combo i skarpt läge? Kommer att få till en avslutande superattack även med Sakura? Och när kommer jag egentligen att våga mig ut online?

Det här var den första delen av En fighingnovis dagbok. Det blev lite olyckligt så här i början, med datorstrul och jobbmötet som tog musten ur mig under två hela dagar, men man kan förmodligen inte dra igång ett sånt här stort projekt utan att det ska strular lite i början. Förhoppningsvis blir det ett bättre humör och ännu ner action nästa gång.

Vi ses i nästa avsnitt!

Martins spelvecka – Inget sex, inga droger, men mycket rock n roll!

Lever rocklivet i Rock Band 3

Det kändes riktigt kul att började spela Rock Band 3 förra veckan, efter alla dessa år borta från musikgenren, så den här veckan blev det ännu mer rock n roll.

Jag inledde veckan med att skapa mitt eget band i spelet – Subway Doves. En riktigt bra sak med Rock Band 3 är att inlevelsen i mitt band är mycket bättre än i tvåan. I det andra spelet så blandades scener från min karriär precis hur som helst mellan låtarna. Så spelet kunde inledas med en sekvens där vi spelar för pengar i en gränd, vilket kunde följas av en scen där vi kollar in vår nya Greatest Hits-skiva, helt utan någon rim eller reson. Hittills i Rock Band 3 har vi bara varit ett fattigt garageband, precis som det ska vara, så det verkar man ha fixat till detta och satsat på en mer rimlig ”story” för mitt band.

Som jag berättade förra veckan så sjunger jag mest i Rock Band-spelen. Ett problem jag har är att jag spänner mig när jag sjunger i Rock Band, vilket jag aldrig gör när jag sjunger ”på riktigt”. Jag brukar dock ofta spänna mig när jag spelat TV-spel, oavsett genre. Men det märks ovanligt tydligt i Rock Band 3, när jag spelat in ett par låtar med sång och sedan lyssnar igenom dem i efterhand. Att det låter helt annorlunda från när jag spelar in min sång annars.

Jag ska definitivt försöka att slappna av mera när jag spelar Rock Band 3. Det gäller övriga spelgenrer också. Men jag har en förmåga att spänna mig när jag känner att jag är under press. Det kommer säkerligen att kunna förbättra mina prestationer i andra spel också om jag bara slappande av lite mera…

På väg mot 100% i Rock Band 3

Förra veckan berättade jag om mitt mål att nå 100% på sång på Expert med Bad Religions Sorrow. Det var den första låten som jag hundraprocentade i Rock Band 2, för så där tio år sedan. Efter att ha nått 99% på Hard så gav jag mig på Expert och efter ett par försök kring 96% så nådde jag 98%.

Det är en väldigt lätt låt att sjunga, men det är två ställen som är kluriga. Dels den allra första meningen och dels meningen ”Or when the only true messiah rescues us from ourselvesprecis innan sista refrängen som jag alltid, och då menar jag alltid, sluddrar på.

Missar jag första meningen är det förstås bara att börja om, och dessutom kan jag fulsjunga något precis innan den börjar för att se att jag hamnar rätt i pitchen, men ”messiah” ställer till med större problem. Jag har lyssnat och kollat på grafiken på mina inspelningar ett par gånger och jag ser inte riktigt vad jag gör för fel. Det är ingen klurig mening egentligen, ingen mening som fullständigt går som en bergochdalbana genom tonskalan, men på något sätt kommer jag in fel i den.

LÄS ÄVEN: Låt mig få bli en rockstjärna åter igen!

Nu ska jag använda träningsläget och hårdträna den kluriga meningen och nästa gång hoppas jag att jag når 100%. Precis som jag gjorde för tio år sedan.

Jakten på en keyboard i Rock Band 3

En av nyheterna i Rock Band 3 är att man kan spela keyboard. Förutom att jag spelade bas i tonåren så spelade jag även en hel del orgel på den tiden. Så det vore intressant att se om takterna fortfarande sitter i. Tyvärr så finns naturligtvis inte själva keyboarden att köpa nytt längre, och det är väldigt sällan den dyker upp på auktionssajterna heller. Eller på europeiska Ebay så dyker den rätt ofta upp till Wii och Playstation 3 av någon anledning, men den dyker typ aldrig upp till Xbox 360. (Efter att jag skrev det här kollade jag in Tradera och någon hade naturligtvis precis lagt upp tre nya och oöppnade keyboards till Playstation 3, men inget till Xbox 360…)

LÄS MER: Rock Band – musikspelet som aldrig slutade ge

Jag skulle förstås kunna importera en keyboard från Amerika, men då måste man verkligen vara beredd att öppna plånboken. Och frågan är om det är så intressant att spela keyboard? Jag slutade att spela orgel en gång tiden av en anledning trots allt…

Vandrar världen runt i Super Smash Bros Ultimate

World of Light fortsätter att underhålla. Jag drar mig för att kalla det storyläge, för det finns ju ingen story i läget, men det är spelets kampanj i vilket fall som helst. Samlarbegäret sätter verkligen klorna i mig när jag vill låsa upp alla kämpar och samla alla hjälpkaraktärer. Det finns ju över sjuttio kämpar och över tusen hjälpkaraktärer att samla, så det är bara att kämpa på.

Det är verkligen kul med att alla striderna är så olika varandra, med helt olika förutsättningar. Och med tanke på alla kämpar och alla hjälpkaraktärer man kan välja finns det verkligen löjligt många varianter som varenda liten strid kan utveckla sig på…

Nya favoriter i Super Smash Bros Ultimate

En ny vecka med Super Smash Bros Ultimate betyder nya upplåsta karaktärer. Den här veckan fastande jag dock för två karaktärer som varit upplåsta redan från början men som jag knappt har spelat med hittills.

Link är rolig att spela som. En no nonsense karaktär som är väldigt nybörjarvänlig. Han har en rolig bumerang, som om den missar fienden på väg bort från Link ofta träffar fienden på väg tillbaka istället. Sedan är det väldigt kul att använda Links klassiska snurrattack med svärdet förstås. Den kanske inte var så effektiv i luften som jag önskade, men den är väldigt rolig att använda och snurra omkring med.

Samus var ännu roligare att spela som. Hon tog över kronan från Bayonetta som den karaktär som sparkade mest stjärt i arkadläget. Fienderna hade ingenting att svara på när hon började att mata missiler. Och till skillnad från hennes egna spel så tog inte missilerna slut heller, utan hon kunde bara mata och mata dem över banan. Lägg till en saftig snurrattack rakt uppåt ifall fiende försökte svara på missilregnet genom att hopp upp i en luftattack och succén var ett faktum.

Andra karaktärer är väldigt svåra att spela som. Som Villager. Han odlar ett träd mitt i matchen som han sedan hugger ner. Den attacken kommer att ta ett tag att vänja sig vid…

Apropå Animal Crossning så var det sista som hände i Super Smash Bros Ultimate den här veckan att jag låste upp Isabelle. Hon är en stor favorit för mig, trots att jag aldrig spelat något Animal Crossing-spel. Det ska bli väldigt spännande att spela som henne nästa gång!

Man känner sig så välkommen i Warhammer: Vermintide 2

Kan ett spel leva på ett härligt progressionssystem allena? Spelmomenten borde vara det viktigaste, men inte i Vermintide 2. Det är inget fel på spelmomenten, inte alls, men det går inte att komma ifrån att det är ett enformigt spel. Den variation och oförutsägbarhet som finns i många andra onlinespel saknas till stor del här. Jag skulle vilja säga att både online co-op i Mass Effect 3 och Salmon Run i Splatoon 2 är betydligt mer omväxlande och oförutsägbart än det här.

Men allt omkring själva spelandet är så medryckande i Warhammer: Vermintide 2. Spelet känns så generöst, så belönande, så välkomnande. Och samarbetet med andra spelare så spännande och positivt upplagt. Då spelar det ingen roll att varje match är ungefär som den förra, för den förra matchen var ju grymt underhållande även den…

Har blivit en veteran i Warhammer: Vermintide 2

Senast jag spelade Vermintide 2 lämnade jag svårighetsgraden Recruit bakom mig med alvflickan till förmån för Veteran. Den här veckan lyckades jag ta mig till level åtta med samtliga fem karaktärer, och då beslutade jag mig för att lämna den lättaste svårighetsgraden bakom mig med även de andra fyra karaktärerna också.

Visst, Veteran är svårare förstås, och jag dör ofta. Men man får även bättre medspelare. Medspelare som kan väcka upp mig igen när jag ligger på marken och blöder och pinas…

Att välja rätt vapen i Warhammer: Vermintide 2

Man låser verkligen upp massvis med olika vapen och det gäller att välja rätt. Varje karaktär har sin egen typ av vapen, som magikertjejen som har en stav som sprutar eld. Men man inte bara välja sin eldstav efter stats, utan det är viktigare att kolla hur vapnet passar din spelstil. De olika eldstavarna fungerar nämligem helt olika när det gäller vilken typ av eld som den sprutar ur sig. Är man bra på att sikta kan en stav med ett enda kraftigt skott hjälpa dig att få headshots, men är du dålig på att sikta finns det andra stavar som sprider elden bättre och sprutar längre för varje skott.

Även frågan hur mycket ammunition vapnet kan bära och hur det är att ladda om vapnet måste bestänkas. Det finns olika färdigheter som man kan låsa upp, som till exempel gör att man kan bära mer ammunition. Inget av det här är något nytt för ett rollspel förstås, men för en co-op onlineskjutare är det ett minst sagt ett intressant system som ger ännu mer djup och livslängd till spelet. Och aktiverar lootdjävulen i dig förstås.

Den objektiva sanningen om The Last of Us

Recensioner är alltid subjektiva. Kravet på ”objektiva” recensioner som vissa gamers framför är skrattretande. Men… Om man skulle försöka rangordna spel efter någon slags ”objektiv” skala, så skulle The Last of Us tveklöst hamna i toppen.

Det är nämligen få spel jag spelat som varit så välgjorda in i minsta detalj som The Last of Us. Varenda liten detalj av spelet är fint utformat. Bara att kolla in vad min följeslagare Ellie gör när jag inte gör någonting. Lootar jag på egen hand kanske hon sätter sig på ett bord eller lutar sig mot en vägg. Eller vandrar iväg i förväg på egen hand om läget verkar säkert.

The Last of Us är det första Naughty Dog-spelet som jag verkligen spelar. Jag spelade kanske en tredjedel av första Uncharted, men fastnade aldrig riktigt för det. Naughty Dog är kända för kvalitén på sina spel, och det är verkligen inget överdrivet rykte. Om Nintendo hade gjort ett postapokalyptiskt zombieskräckactionsmygarspel så hade det förmodligen sett ut så här.

Fortsätter att smyga vilse i The Last of Us

Det är intressant med smygandet i The Last of Us. Att det sällan går bra. Man kommer till ett ställe med fem-sex fiender som vandrar omkring. Man kollar vilka rutter den första tar och när man kan smyga fram och ta ner den förste utan att de andra märker något. Man väntar och väntar, och smyger sig på den förste och lyckas strypa denne. Men trots att jag försöker vara så tyst, så hör de andra fienderna mig och kommer springande och det blir en vildsint shoot out trots allt. Jag vet inte om det är jag som gör fel, eller spelet som försöker säga till mig att det där med smygande efter undergången inte är så lätt trots allt.

Ett av väldigt få problem med spelet är att när man kommer till dessa stora områden som man – kanske – ska smyga sig igenom, så vet man aldrig vart man ska ta vägen för att ta sig ut ur labyrinten. Så även om jag lyckas smyga omkring utan att bli upptäckt, så gör det ingen nytta. För jag vet inte var jag ska ta vägen. Det är en sak jag tycker borde vara tydligare. Kommer jag till en labyrint som jag ska smyga igenom utan att bli upptäckt borde det vara tydligare var målet är, så jag vet vart jag ska ta vägen, och inte bara smyger runt, runt.

Älskvärda labyrinter i The Last of Us

Apropå labyrinter älskar jag att staden man ska ta sig igenom i spelet verkligen är som en labyrint. Det finns inga gator som leder dig rakt fram, utan du hamnar alltid på omvägar vilken väg du än försöker ta. Du klättrar upp för våningar i något hus, tar dig ner igen, tar dig under hus, genom hus, och runt hus, men aldrig den raka vägen. Jag älskar hur själva sättet människorna färdas genom städerna helt har brutit samman efter katastrofen, och det finns massor av ställen när militären eller skurkgängen har skapat tullar som man måste försöka ta sig igenom. På vilket sätt som helst…

Jag vänder mig om och springer i The Last of Us

En sak som ofta är problematisk i spel är fenomenet ”springa sin väg”. Spel är ofta upplagda för att du ska smyga dig förbi fienderna eller skjuta dig igenom fienderna, men alla spelmakare verkar inte tänka på att spelare kommer att testa att bara försöka springa ifrån allt.

Metal Gear Soldig 3 var en besvikelse för mig. Många skärmar var fantastiskt designade för att man skulle smyga sig igenom dem eller vildsint skjuta sig igenom dem om allt gick fel. Förutom att det enklaste sättet att klara dem oftast var att springa rakt igenom dem. När man tog sig till nästa skärm började nämligen ofta en filmsekvens, vilket gjorde att alla som jagade helt bara slutade att följa efter mig.

Jag uppfattar det som att skelmakarna verkligen tänkt på det här i The Last of Us. Vissa uppdrag kanske det bästa faktiskt är att bara springa därifrån. På andra ställen fortsätter fienderna att jaga mig, till att och med när jag tror att jaga borde vara säker. Visa mig vad som händer när man bara springer sin väg, och jag kan säga dig hur välgjort spelet är…

Låser upp nya bågskyttar i Towerfall Ascension

När är man redo att recensera ett spel? Förra veckan skrev jag att jag tänkte recensera Towerfall Ascension, men nu har jag fått tänka om lite. Mitt enda klagomål på spelet är att man bara kan välja mellan fyra karaktärer (eller fem om man har skaffat Dark World-expansionen). Av en slump fick jag dock den här veckan veta att man kan låsa upp ytterligare fyra karaktärer!

Jag gillar att låsa upp karaktärer, se bara Super Smash Bros Ultimate ovan, men just i Towerfall Ascension tycker jag att de borde ha varit upplåsta redan från början. Är man fyra spelare som ska välja mellan fyra karaktärer är det ju alltid någon som får ”det som blir över”. Men det är bättre än i Nine Parchments, där fyra spelare ficka välja mellan två karaktärer, innan man har låst upp fler.

Med lite hjälp av internet lyckas jag på egen hand låsa upp en av de fyra karaktärerna – Ancient Exile – men de andra karaktärerna behövde jag mina vänners hjälp med. Att låsa upp demondrottningen Vicious Vessel såg lätt ut på papperet (eller ja, internetsidan) men visade sig vara krångligare än vad vi hade förväntat oss. Om man spelar en viss bana med vissa karaktärer så triggas en slumpmässigt en händelse så där varje kvart eller så. Ett antal monster dyker upp mitt i versus matchen och de måste besegras för att låsa upp demondrottningen.

De två första försöken fick vi dock panik och råkade döda varandra istället och första gången dog den siste av oss på en helt vanlig slemklump, vilken är typ otroligt lätt att döda. Men vi fortsatte att spela och spela på samma bana om och om igen och när specialhändelsen dök upp för tredje gången så höll vi oss till slut så lugna att två av oss lyckades döda alla monster på skärmen, och karaktären var vår!

Vi råkade också upptäcka att man kunde ändra utseende på sina kämpar innan matchen, vilket vi helt hade missat. Frågan ”hur mycket ska man spela av ett spel innan man recenserar det” är ständigt aktuell…

Vi saknar varandra i Sonic & All-Stars Racing Transformed 

Som en försmak på Team Sonic Racing, som släpps på tisdag, så spelade jag och mina kompisar också Sonic & All-Stars Racing Transformed under helgen. På det hela taget är det ett roligt spel, som levererar precis vad man kan begära av en kartracer, men problemet var att vi sällan såg till varandra. Så länge vi låg bredvid varandra, och sköt ner varandra och turades om att köra om varandra, så var det riktigt skoj, men större delen av tiden var vi rätt långt ifrån varandra och kämpade mest med våra egna datamotståndare istället.

Om alla spelade lite single-player och lärde sig banorna ordentligt så skulle vi säkerligen få till mer spännande och jämna lopp, men som ett partyspel som man bara kastar rakt in i elden så gjorde det oss inte så upprymda tyvärr. Jag är dock fortfarande förväntansfull på Team Sonic Racing. Det spelet bygger ju på samarbete mellan spelarna och att man ska ligga så nära varandra som möjligt i laget. Det låter väldigt spännande!

Veckans hajp

Det är härligt att Nintendo har så mycket spel på gång att de inte får plats med allt på E3 utan måste köra en special för Super Mario Maker 2 redan den här veckan. Jag har inget större intresse för spel där man bygger sina egna banor. Min kreativitet får utlopp genom att jag skriver berättelser och sånger, och inte genom att skapa TV-spel. Men alla har vi en svag punkt och när man trycker på den punkten blir vi helt försvarslösa…

Min punkt är förstås Toadette. I Super Mario Maker 2 är hon dels med i storyläget där hon är chefen för byggandet av prinsessans slott, och dessutom är hon spelbar karaktär i flerspelarläget. Med så mycket Toadette på en gång kan jag bara vifta med den vita flaggan och hala fram kreditkortet. Nintendo vet hur de ska få mig på kroken.

 

Veckans köp

Min snygga Cammy-T-shirt som jag beställde har äntligen kommit! Jag beställde den samma dag som den släpptes, så jag måste vara en av de första som fått en. Vill du beställa din egen Street Fighter T-shirt så finns de att köpas här.

Nästa vecka

Nästa vecka kommer att bli lite speciell. Anledningen till varför håller jag hemlig tills vidare. Men en gammal cliffhanger kommer att få sin fortsättning nästa vecka. Vi ses då!

Martins spelvecka – Efter Link kommer Bayonetta

Blir överväldigad av Adventure Mode i Hyrule Warriors

Förra veckan klarade jag storyn i Hyrule Warriors – det så kallade Legends Mode – men jag hade Adventure Mode kvar att ge sig på. I Adventure Mode vandrar du omkring på nio stora kartor, lite som i ett brädspel, och på varje ruta kan du ge dig in i en strid för att ta dig vidare och låsa upp nya rutor och olika bonusar. Även om det på makronivå är en helt annan upplevelse är det på mikronivå precis samma strider som förut.

Visst är det kul att låsa upp ännu fler karaktärer från Zelda-serien, men med tanke på att spelet inte har något online-läge, och alla karaktärer i princip spelas precis likadant, så är det inte så där jätteviktigt med nya karaktärer. Efter att ha spenderat en timme med Adventure Mode och bara låst upp ett fåtal rutor, krävs det ingen avancerad huvudräkning för att komma fram till att det kommer ta hundratals timmar att låsa upp alla rutor i Adventure Mode. Tack, men jag lägger hellre den tiden på något annat spel. Kanske kommer jag tillbaka ibland och spenderar någon timme här och där, och kanske kommer jag att testa spelet på delad skärm i co-op i framtiden, men det är dags att gå vidare nu.

Kämpar på i Clam Blitz i Splatoon 2

Det första som hände när jag återvände till Rainmaker i Splatoon 2 var att jag rankade upp till Rank S. Det första som hände när jag började spela Clam Blitz var att jag rankade ner istället. Jag har tidigare skrivit om Clam Blitz, och problemen med spelläget.

Jag kan dock konstatera att den totala förvirring som rådde i spelläget de första månaderna efter att spelläget introducerades till spelet nu är borta. De spelare som fortfarande spelar Spaltoon 2 vet uppenbarligen vad de ska göra i Clam Blitz, och det är således betydligt roligare att spela det nu än det var i somras.

Nu ska jag bara se till att ranka upp igen!

Kämpar som en galning i tre mot fyra i Splatoon 2

Får man börja en match i tre mot fyra så märker man det i alla fall…

Splatoon 2 har ett stort problem och det stavas disconnects. Det har knappast funnits en dag när jag spelat spelet då jag inte fått spela tre mot fyra eller fyra mot tre. Mitt problem är att jag aldrig fattar när någon på mitt lag har hoppat av. Jag blir bara förbannad över att mina lagkamrater plötsligt inte gör jobbet och att det går så dåligt och jag kämpar på som besatt.

Det är faktiskt rätt svårt att se att man spelar tre mot fyra i Splatoon 2. Man måste hålla på koll på grafiken längst upp och se att någon av spelarna inte respawnar längre. Jag har tidigare ondgjort mig över den stora röda skylten i Overwatch som dyker upp när någon hoppat av ditt lag, men jag skulle faktiskt behöver något liknande i Splatoon 2. Mina koncentrationssvårigheter gör nämligen att jag bara orkar spela ett visst antal Splatoon 2-matcher på en dag och att slösa bort mina krafter på en match som redan är förlorad är ju aningen onödigt.

För istället kämpar jag på som om mitt liv hängde på det, fast jag borde slappna av och ta förlusten. Med det sagt så har jag faktiskt vinster i alla de fyra rankade spellägena i Splatoon 2 när jag spelat tre mot fyra en hel match. Men dessa vinster är väldigt sällsynta, trots att man får spela tre mot fyra mest hela tiden. Kan inte minnas att jag någonsin förlorat en match fyra mot tre, men jag vet inte om det är något att vara stolt över.

Golem-problemet får äntligen en lösning i The Witcher

Enligt Steam hade jag inte spelat The Witcher sedan den nionde januari. Anledningen till att jag tog ett avbrott i The Witcher var för att jag köpte Captain Toad och Hyrule Warriors. Men nu har jag klarat dem båda, och då jag fortfarande väntade på ”det tredje Switch-spelet” som jag berättade förra veckan att jag hade beställt, så det är dags att återvända till The Witcher igen.

Det sista som hände förra gången jag spelade var att jag hade stora problem med att väcka den förbaskade golemen till liv. Det första jag gjorde den här veckan var att jag faktiskt lyckades få liv på honom. Men sedan skulle jag strida mot honom också, och det visade sig vara nästan lika omständligt. Han var i det närmaste immun mot mina svärd nämligen.

Det fanns ett sätt att använda omgivningen emot honom. Problemet var bara att när jag använde den taktiken så dog jag själv fler gånger än jag lyckades skada honom. Och jag lyckades aldrig lista ut varför han tog skada vissa gånger och varför jag dog vissa gånger. Lösningen visade sig vara att använda eldmagi. Den gjorde visserligen inte heller så mycket skada på honom, men mer än svärdet i alla fall.

Han var rätt långsam av sig så jag fick springa runt och kasta eld på honom och vänta på att magimätaren skulle gå upp och slänga mer eld på honom, och till sist så blev det bara död sten av vår kära golem. Pust!

Men om det var drygt så var det inte slut på dryga saker. Det nästa jag var tvungen att göra var att leta upp tio statyer i träsket och stoppa in rätt sten i var och en av de tio statyerna. Rollspel kan verkligen vara sega ibland.

På kunglig fest i The Witcher

Vad gör man efter att man slagits mot en ovanligt seg golem i ett träsk? Man drar till en kunglig fest förstås! Yes, från ett träsk till politiska intriger på allra hösta nivå. The Witcher är verkligen ett spel som tar dig till alla möjliga olika platser. Det sista som hände den här veckan var att jag försökte lista ut vilken favoriträtt den sexiga, frispråkiga prinsessan har. Fortsättning följer!

Festival Playlist skakar om Forza Horizon 4

Det största som hänt i mitt spelande den här veckan måste ändå vara att Playground Games har lagt till något de kallar Festival Playlist i Forza Horizon 4. Det är egentligen ingen nytt, utan de har samlat alla säsongsutmaningar under en flik i menyerna och lagt till belöningar för att klara 50% och 100% av alla uppdragen. Dock kan detta nya upplägg förändra hur vi spelar spelet på ett avgörande sätt. Jag kommer att publicera en separat text om denna förändring av spelet, som kommer senare i veckan!

Svårflörtade achievements i Forza Horizon 4

Förra veckan berättade jag om att de hade lagt till 500 nya gamerscore poäng i Forza Horizon 4. Det var dock svårare att få tag i dessa achievements än jag hade tänkt mig. Först vann jag alla säsongsmästerskapen för våren men fick ingen achievement för det. Och när spelet bytte säsong till sommar så vann jag alla säsongsmästerskap för sommaren också men fick ingen achievements för det heller. Däremot fick jag två archievements för saker jag inte har gjort ännu. Så kan det gå…

Det bästa i Mass Effect 3 kostar extra

Förra veckan var jag inte så imponerad av Mass Effect 3. Den här veckan blev det dock betydligt roligare när jag spelade igenom Leviathan-uppdraget. Det hade en spännande, hotfull stämning och intressanta avslöjanden om huvudskurkarnas förflutna. Problemet med det hela är dock att Leviathan är ett DLC-uppdrag. Att Bioware släpper DLC som är bättre än huvuduppdraget får man väl acceptera – Lair of the Shadow Broker var det bästa uppdraget i Mass Effect 2 trots allt – men att avgörande avslöjandena om bakgrundstoryn i spelet kommer i ett DLC-uppdrag känns väldigt, väldigt tveksamt.

Loot boxar, de bästa uppdragen är DLC, ett onlineläge som verkar ha lagts till för att motivera att spelet släpps med ett Online Pass – ska vi gissa att det är EA som står som utgivare för det här spelet?

Blir bekymrad av Bayonetta

Då jag mest brukar spela storspel inom de genrer jag tycker bäst om beslutade jag mig kring nyår för att det här året så ska jag spela en del spel inom speltyper som jag inte brukar spela. Efter att ha blivit nyfiken på Devil May Cry 5 så tog jag, enligt klassisk Martin-logik, och beställde Bayonetta 1 och 2 till Switchen. Men innan jag ger mit i kast med årets tredje Wii U-konverterning, efter Captain Toad och Hyrule Warriors, så kastade jag mig in i en Xbox 360-konvertering istället i form det första Bayonetta, ett spel vars demo jag bara spelat förut.

LÄS MER: Veckans spelmelodi – Bayonetta – Let’s Dance Boys!

Man kan lungt säga att galna japanska actionspel är en speltyp som jag jag inte brukar hänge mig åt. Om man bortser från Nintendos spel och Persona-serien är galna japanska spel något jag håller mig borta från överhuvudtaget. Bayonetta är på många sätt ett klassiskt tedjepersonsactionspel. Du drar iväg snabba slag och hårda sparkar, och du skjuter, du hoppar och du dashar undan, och du kan gör alla möjliga combos. Och efter avslutad strid få du ett betyg på hur väl du har skött dig. Jag har spelat väldigt lite av Devil May Cry-serien, men jag känner genast igen mig, så väl av striderna som miljöerna och storyn.

Storyn ja. Japan har några av världens främsta experter av historieberättande inom manga och anime, men det verkar som om inom spelindustrin så finns det inte en japan som kan berätta en vettig historia ens om deras liv hände på det. Under mina första timmar med Bayonetta har det varit en jäkla massa mellansekvenser, och långa är de också. Jag har fortfarande inte fattat om de extravaganta karaktärerna ska vara coola eller om det är meningen att jag ska skratta åt alla fåniga repliker och löjliga kameravinklar. 

För den som knarpar tokiga japanska spel är kanske Bayonetta rena frukosten, men jag blir aningen bekymrad när jag spelar det här spelet. Striderna är väldigt underhållande, ingen tvekan om det, men det känns verkligen att jag inte är målgruppen för det här spelet. Men kanske kan spelet lura mig över på sin sida till sist? Vi får se!

På väg ner i Dödshålet i Nine Parchments

Nine Parchments är ett ovanligt svårt spel för att vara ett spel för fyra personer på samma skärm. Det är verkligen inget partyspel där man kan sitta och kivas och småprata med varandra. Det här spelet kräver seriös teamwork och en genomtänkt strategi för inte alla ska gå och dö på samma gång. Men vi gillar verkligen utmaningen som det här spelet skänker oss.

Värst denna helg var Dödshålet. Vid ett ställe så hoppar man ner i ett schakt, där massor av monster spawnar i en cirkel omkring oss. Problemet är att det dessutom finns två mål mitt nere i gropen att trilla ner i. Och dessa hål har samma färg som marken, och är således väldigt svåra att se. Addera kalabaliken när alla fienderna attackerar från alla håll, och fienderna kommer bokstavligt talat i vägen för hålet, så det går inte att se det alls. Så vi trillade ner i hålet. Igen och igen och igen.

Till sist testade vi en ny taktik. Jag hade precis låst upp en ny förmåga: en helningstråle. Så jag tog på mig rollen som dedikerad helare och höll mig så långt borta från de båda hålen som möjligt medan jag enbart fokuserade på att hela de andra och teleportera bort mig från alla fienderna när de attackerade mig. Det gjorde direkt succé och vi kunde äntligen lägga dödshålet bakom oss!

Efter den succén fortsatte jag att agera dedikerad healare och fokuserade på att hela de andra medan de slogs, och det verkar vara en bra taktik att använda under många andra strider. Nine Parchments är ett mycket roligare och mer utmanande spel än jag trodde att det skulle vara och jag ser fram emot nästa gång vi ska spela det!

Topp 7 anledningar att man dör i Nine Parchments:

1. Misslyckas med att återuppliva sina lagkamrater
2. Lyckas att återuppliva en lagkamrat
3. Teleporterar/blir knuffad utanför kanten
4. Blir överkörd av fiender
5. Skjuten av en fiende
6. Skjuten av en lagkamrat
7. “Vad fan hände där?”

Hej då, speldatorn!

När jag packat ner min felande dator i sin originalförpackning och laddar ner fraktsedeln som jag ska klistra på den inser jag att jag aldrig har skickat tillbaka en elektronikprodukt förut. Jag har haft en jäkla tur med alla TV-apparater, radioapparater och datorer som jag har köpt. Allting har egentligen fungerat som det ska.

Den enda produkt som jag kan minnas har slutat fungera för mig var när min Xbox 360 började att blinka rött. Men den var nästan tre år gammal då. (Jag hade lite mindre än en månad kvar på garantin när den beslutade sig för att ge upp.)

Nu måste jag kolla efter en ny gaming-laptop som jag kan köpa så fort jag fått pengarna tillbaka. Tyvärr raderade jag alla bokmärken som jag samlat på mig under mitt förra sökande, så nu måste jag började om lite från början igen i jakten på en dator. Förutom hyfsade prestanda, så är det viktigaste att datorn har (relativt) bra högtalare och så tysta fläktar som möjligt. Tipsa mig gärna!

EM i Splatoon 2 underhåller i efterhand

Tidsbrist gör att jag inte tittar på så mycket e-sport som jag skulle vilja. Men EM i Splatoon 2 kan jag förstås inte missa. Jag såg det inte direkt, men när det gäller Splatoon 2 är det en stor fördel att se det i efterhand. Det är nämligen alltid väldigt lång väntan mellan matcherna, så att snabbt kunna hoppa över allt mellansnack och kasta sig rakt in i nästa match är väldigt välkommet.

Ny bok färdigskriven!

Nu är det är en spelblogg och inte en bokblogg, men jag kan ju inte sammanfatta veckan utan att berätta att jag skrivit klart min andra roman för året! Det handlar om bok fyra i N-serien. Jag har tidigare skrivit klart bok 1, 2, 3 och 6, så nu är det bara bok fem kvar. Bokserien är till stor del inspirerad av en viss spelserie, men det vore en spoiler att berätta vilken. Så jag avslutar det här stycket med den cliffhangern…

Veckans köp!

För ett par veckor sedan berättade jag om hur jag börjat att blicka ner i figurträsket på allvar, och nu har jag tagit mitt första steg ner i dyn. Den här Cammy-figuren har jag haft ögonen på sedan förra sommaren, men prisläget var allt för saftigt för mig. Men till sist så dök den upp på Ebay till ett rimligt pris och jag slog till. Att den kom i en oöppnad förpackning var en bonus, då jag alltid tar ut mina figurer ur förpackningarna. Ärligt talat så brukar figurerna inte vara så mycket billigare när de är ”begagnade”, och det är faktiskt rätt ovanligt att folk ens säljer figurer som är plockade ur asken.

Utan att spoila något så kan jag avslöja att jag ännu en figur på väg med posten hem till mig. Var ska det här sluta?

Nästa vecka

Nu har jag rätt många spel på gång känner jag. Jag tycker dock varken att Bayonetta, Forza Horizon 4, Mass Effect 3 eller The Witcher egentligen överlappar varandra. Det skulle vara Mass Effect 3 och The Witcher då, men även om båda spelen blandar action, romantik och politiska intriger på hög nivå så är känslan i spelen väldigt annorlunda.

Det är massor av spel som jag skulle vilja testa, men jag ska försöka att hålla mig till en-ut-en-in-principen, så för varje spel som jag klarar så får jag börja med ett nytt. Vilket kommer att bli nästa spel som jag klarar?

Martins spelvecka – Mot 2019… och vidare!

Slutet på Horizon Zero Dawn

Efter att ha inlett förra veckan med att klara The Legend of Zelda: Breath of the Wild inledde jag den här veckan med att klara Horizon Zero Dawn. Det är märkligt hur de här båda spelen alltid hänger ihop med varandra. De som är Helan och Halvan. Eller Batman och Jokern.

Precis som slutstriden i Breath of the Wild var något av en besvikelse får jag säga att slutstriden i Horizon Zero Dawn inte heller var någon fullpoängare. Inte för att den var dålig, men det kändes som om den sista timmen kom från ett helt annat spel. Horizon Zero Dawn handlar om story och eleganta men förvirrande strider mot robotdinosaurier, och story och eleganta strider gör ingen stridstid tänkte spelmakarna. För att vara ett storspel så är Horizon hyfsat originellt och i alla fall en gnutta vågat, men slutstriden kändes som grundkursen på spelhögskolan i hur en slutstrid ska se ut.

Det hela livades upp en smula dock av att jag, när jag närmade avslutningen på slutstriden, plötsligt insåg att det bara var fem minuter kvar till jag skulle dra till bussen. Min bedömning var att jag kanske skulle hinna avsluta slutbossen på fem minuter, men jag visste inte vad som skulle hända sedan. Vissa spel slutar ju direkt efter slutstriden med ett ”The End” medan i andra spel så kan man få vandra omkring i timmar efter att slutstriden är avverkad. Jag ville så gärna se hur spelet slutade, men jobbet är jobbet och jag hade inget annat val än att springa till bussen.

Här kan det vara passande att hylla konsolmakarna för Rest Mode (och Sleep Mode och allt vad det heter). Att bara kunna stänga av ett spel när som helst och fortsätta på samma ställe nästa dag utan att behöva ladda in någon gammal sparning är en helt underbar utveckling. Det är sådana innovationer man vill ha när en ny konsol släpps, snarare än några extra pixlar i hörnet av skärmen.

Men gud vad jobbigt det är att behöva stänga av ett spel några minuter innan spelet är avklarat och springa till bussen. Det här var verkligen dålig planering av mig! Behöva sitta och undra till nästa dag hur spelet egentligen slutar. Har man lagt åttiosex timmar på ett spel, så vill man inte gärna ta en paus när det eventuellt bara är ett par minuter kvar. Lite svårt att koncentrera sig på jobbet när man bara har slutet på Horizon Zero Dawn i huvudet.

Men nästa dag fick jag äntligen se de sista fyra minuterna följt av trettio minuter eftertexter. Hurra!

Breath of the Wild versus Horizon Zero Dawn

Nu när jag äntligen klarat de båda spelen är det dags att ge ett slutomdöme på denna våldsamma och underhållande strid. Jag håller fast vid att Breath of the Wild är det bättre spelet. Spelvärlden är avgörande. Hyrule är mer levande än någon annan spelvärld jag upplevt. Spelvärlden i Horizon är otroligt vacker – tveklöst det snyggaste spelet jag någonsin spelat – men den är mer av en kuliss till spelets händelser, snarare än att vara huvudpersonen i spelet som Hyrule är i Breath of the Wild.

Medan Breath of the Wild utnyttjar varenda fördel av en öppen värld som det kommer över känns den öppna världen rätt poänglös i Horizon Zero Dawn. Horizon skulle ha fungerat lika bra som ett linjärt spel – ja, kanske hade det till och med varit ännu bättre då? – medan det är omöjligt att tänka sig Breath of the Wild utan den öppna världen, då spelet och världen är ett och samma.

Den icke-linjära storyn i Breath of the Wild passar också en öppen värld bättre än vad huvudstoryn i Horizon Zero Dawn gör. Jag har klagat på att storyn i spel som Halo 3 och Halo 4 är obegriplig om man inte läst romanerna, men Horizon trycker in romanerna rakt in i spelet. Spel som Bioshock-serien har också mycket backstory men jag har nog aldrig upplevt ett spel med så mycket backstory som Horizon Zero Dawn. Gör man flera huvuduppdrag på raken så blir man helt översköld av sedan länge döda karaktärer och deras berättelser. Det mesta är intressant och bitvis är det till och med gripande, men Breath of the Wilds mer spartanska berättande passar spelmediet mycket bättre. I Breath of the Wild är alla berättelser knutna direkt till spelvärlden och det spelmässiga, medan det inte alls fungerar lika elegant i Horizon Zero Dawn, även om spelmakarna gör sitt bästa för att knyta story, gameplay och spelvärld till varandra.

Att det tog hundra timmar att klara Zelda och åttiosex timmar att klara Horizon Zero Dawn kan jag också tycka är lite mycket. Visst kan man välja om man vill göra alla sidouppdrag eller om man ska jaga alla trophies eller inte, men man vet ju aldrig vad man missar om man inte testar det. Och de flesta sidouppdragen visade sig ha en betydelse i Horizon Zero Dawn trots allt.

Slutomdömet är att Horizon Zero Dawn är ett fantastiskt spel, som hade oturen att för alltid sammankopplas med The Legend of Zelda: Breath of the Wild. Ett spel som det helt enkelt inte rår sig på.

Julspel

Har du ett julspel? Ett speciellt julspel som du spelar varje jul? Förut brukade jag alltid spela SSX på juldagarna. Men de senaste åren har det istället blivit Street Fighter V med tomtedräkterna som gäller. Förra julen testade jag även Injustice och ett par andra fightingspel som jag aldrig hade spelat förut. Just nu känner jag mig sugen på att testa Ultimate Marvel vs Capcom 3, som jag aldrig har spelat förut, för att äntligen få spela som X-23. Kanske kommer att testa nya fightingspel bli en ny jultradition?

Onlineäventyr i Street Fighter V: Arcade Edition

Innan gratisveckan i Street Fighter V tog slut passade jag på att spöa upp några andra nybörjare. Jag gick 3-1 med Cammy och 4-0 med Sakura. Jag visste förstås att det här bara var en tillfällig segersvit, men man måste ju kunna glädja sig när man får chansen att vinna några matcher. Jag gjorde det i alla fall!

Så fort gratisservrarna stängdes och alla spelare som återstod var sådana som är seriösa med sitt fightingspelande återstod blev det med ens svårare att vinna online igen. Men en och annan nybörjare som tillkommit under gratisveckan måste ju ha stannat kvar i spelet förstås?

Det gick så bra med Sakura att jag beslutade mig för att första gången spela med henne i en rankad match också. Det gick inte så bra. Jag hade otur och fick möta den nya karaktären Kage – som precis hade avtäckts under Capcom Cup. Jag hade inte ens sett någon gameplay med honom, så jag hade ingen aning om vad han kunde göra! Så trots att min motståndare inte var särskilt bra åkte jag ändå på två raka förluster.

Sedan försökte jag med Cammy i några rankade matcher, men även här strulade det till sig. Att jag blir nervös av att spela rankat är inte så konstigt, men det är något jag måste träna bort om jag ska kunna göra någon succé online. Jag kollade igenom alla mina onlinematcher efteråt, och jag gjorde upp en lista på alla aspekter jag måste förbättra. Det här kan bara bli bättre!

Nästa dag lyckades jag till sist vinna en rankad match med Sakura också, men sedan gick det mindre bra och jag åkte på stryk gång på gång. Och inte mot särskilt bra spelare heller egentligen. Det enda att göra nu är att åter en gång söka hjälp hos Youtube och se om det finns någon guide till hur Sakura ska spelas. För det är uppenbart att jag inte har  någon större koll på vad jag håller på med i majoriteten av mina matcher…

Ensam i Forza Horizon 4

I min text om Forza Horizon expansionen Fortune Island undrade jag hur länge spelarna skulle stanna på ön och vilken hållbarhet expansionen skulle ha online. Jag hade dock inte tänkt mig att redan en vecka efter att den skulle släpptes att det skulle vara tomt på folk! Kanske var det någon tillfällig fnurra på matchmakingen men på onsdagen lyckades jag inte få igång ett enda säsongsmästerskap på grund av för få spelare, trots att jag försökte om och om igen. Och Forzathon Live fick jag spela ensam. Kommer det att fortsätta så här vore det verkligen trist. Förhoppningsvis var det bara någon slags tillfällighet.

Toy Story 3: The Video Game

När Avalanche Software började arbeta med Toy Story 3: The Video Game kunde de förmodligen inte bestämma sig om de ville göra ett linjärt plattformspel eller ett öppen värld-lekstuga, så de gjorde både och! Toy Story 3 är således två spel i ett. Jag spelade ett par banor av plattformsäventyret, och det var inget speciellt. Inte dåligt på något sätt, ganska lekfullt och väldigt omväxlande, men särskilt underhållande var det inte. Men Toy Box mode däremot – där kan man snacka om underhållning!

Det är galet kul att dra omkring och lösa uppdrag, göra utmaningar, bygga hus, fånga tjuvar, fota märkliga händelser, låsa upp nya områden och bara dra runt i störta allmänhet och ha skoj helt enkelt. Visst, spelet kanske inte har den där känslan av att man faktiskt gör något vettigt som i ett spel som Forza Horizon 4, men det är alltid massor med roliga saker att göra, och färgglatt och skön stämning är det hela tiden. Fortsätter spelet vara så här roligt så kan vi definitivt sortera det här spelet under underskattade, bortglömda pärlor. Spelet lyckas fånga den speciella Toy Story-känslan, så är du ett fan av Toy Story-filmerna – och det är du väl? – så är det här spelet ett måste.

Den nya topplistan över mina mest spelade spel någonsin

I våras, när Splatoon 2 blev mitt mest spelade spel någonsin, satte jag ihop en lista över mina mest spelade spel någonsin. Nu när jag spelat så mycket Forza Horizon 4 de senaste månaderna tänkte jag det var dags att uppdatera listan:

7. Overwatch – 129 spelade timmar
6. Persona 3 – 130 spelade timmar
5. Civilization Revolution – 150 spelade timmar
4. Forza Horizon 4 – 157 spelade timmar
3. Battlefield 1943 – 175 spelade timmar
2. NHL 2001 – 300 spelade timmar
1. Splatoon 2 – 360 spelade timmar

Veckans sista

Sista numret av LEVEL kom i början av veckan. Med tanke på att det är det allra sista, så började jag läsa det med mer andakt än vanligt. Nu när både GamesTM och LEVEL gått i graven – vad ska jag då läsa?

Julens reor

Efter ett år av avhållsamhet är det åter dags att köpa spel den första januari! Och det passar som handen i handsken med julens alla reor. Jag var uppspelt och förväntansfull innan reornas innehåll avslöjades, men jag fick precis det jag ville ha.

Så den första januri kommer det bli Forza Horizon 4 på Xbox Game Store, WWE 2K19 på Playstation Store samt GTA V och Disney Infinity på Steam. Det enda jag saknade var egentligen Forza Horizon 3, men det kommer jag nog ändå inte att ha tid att spela innan sommaren, så det gör inte så mycket.

LÄS MER: Vår recension av WWE 2K19

Nintendos spel är ju som gott som aldrig på rea men i början av januari kommer det förmodligen även bli Hyrule Warriors, Captain Toad och Super Smash Bros Ultimate till Switchen. Men sedan får det räcka. Jag vill gärna ha Spider-Man tilll Playstation 4 också, men det får nog vänta till en senare månad. För januari kommer bli alldeles packat av spelande…

Nästa år

Jag brukar avsluta Martins Spelvecka med att se fram emot nästa vecka, men då det här är den sista texten för året, så tänkte jag se fram emot hela nästa år! Om man kollar in de spel jag spelat under 2018 så finner man ett tydligt mönster: det är Street Fighter, Overwatch, Zelda, Red Dead Redemption – idel storspel alltså. Det är inget fel att spela sådana spel, de är ju stora av en anledning. Men 2019 tänkte jag försöka att spela ifatt några mindre kända och mindre omtalade spel.

Då tänker jag inte bara på okända indiepärlor och bisarra japanska undergroundspel. Jag tänkte även ge mig på några bortglömda, och kanske underskattade, licensspel. Spel som var hyfsat stora i några veckor men som sedan helt försvunnit från spelarnas medvetenhet.

Under 2018 har det blivit väldigt mycket onlinespelande, så under 2019 förväntar jag mig att det kommer att bli mer single-player igen. Ett par rollspel hoppas jag nämligen hinna med under året. Mass Effect 3, Persona 5, The Witcher, Suikoden och Tales of Xillia ligger alla och väntar på att bli spelade, och i alla fall ett par av dem hoppas jag kunna klara av under året.

2018 var ett fantastiskt spelår. Nu välkomnar jag 2019 till min spelsoffa!

Vi hörs 2019!