7 minuter lästid

Välkommen till den åttonde delen av En fightingnovis dagbok. Den stora frågan är – kan en riktig usel fightingspelare efter en sommar av fightingspelande åtminstone bli en halvbra spelare som inte gör bort sig online. I den sista delen innan serien tar semester blir det fotboll, det blir mer stryk online, och när jag tror att det är dags att lägga ner det här med TV-spel så får allt det perfekta slutet.

Dag 25 (Torsdag) – Vilodag och FIFA 18

Idag spelade jag ett FIFA-spel för första gången, i form av FIFA 18. Först spelade jag förstås som de svenska tjejerna, och åkte på en pinsam förlust mot Italien. Sedan spelade jag sex onlinematcher, i läget där man enbart spelar som en spelare på planen. Jag lyckades faktiskt sätta fart på ett par anfall som resulterade i mål, men mest klantade jag mig i defensiven.

Jag är väldigt sugen att skaffa FIFA 20 och NHL 20 i höst. Att ansluta till ett onlinelag och spela på sin plats i laget är otroligt lockande. Jag har aldrig satsat seriöst på ett sportspel online, och det skulle vara kul att testa det. Och att det överraskande nog var det enklare att hitta onlinematcher i FIFA 18 än i Super Smash Bros Ultimate är förstås lovande för kommande sportspelande…

Dag 26 (Fredag) – Svettas med Cammy och Menat i rankat

Jag inleder dagen med att ta två achievements i Street Fighter V genom att spela igenom tre Character Stories tillhörande de tre sista av de ursprungliga sexton kämparna. (Ja, underligt nog får man två achievements för det.) Lite senare på dagen får jag också en tredje achievement genom att använda funktionen att träna medan man väntar på en onlinefight för trettionde gången. Jag har tagit de flesta av de enkla achievementsen nu. Det är ett par enkla kvar som jag siktar på, men de flesta av de återstående är riktigt svåra, som att stiga högt på onlinerankingen.

Sedan blir det träning med Menat. Jag kämpar och kämpar, och nöter och nöter för att få allting att sitta, men i ärlighetens namn verkar det inte som jag blir mycket bättre. Men jag ger inte upp och jag misströstar bara lite grann. För idag är det dags att testa rankat!

Jag går tillbaka till det jag är mest bekväm med och väljer Cammy. Jag upplever att matcherna i rankat inte är riktigt lika svåra som i causual. Eller att de där riktigt överlägsna motståndarna som ibland dyker upp i causual inte dyker upp i rankat. Dagen bjöd på massor av förluster, men det som jag minns bäst – det enda jag minns egentligen i efterhand – är jag vinner två rankade matcher i rad mot en Ryu-spelare. Ryu-spelare brukar mena total nybörjare, men den här spelaren är faktiskt ganska bra. Båda matcherna går till tre ronder och båda sistaronderna går ända ner till målsnöret, när bara en eller två träffar återstår för mig och hen innan segern. Under den andra matchen är jag så nervös att mina händer skakar. Tanken att vinna två rankade matcher i rad är överväldigade för mig. Det är tur att jag spelar med en arkadsticka i knän, för hade jag haft en handkontroll i händerna hade jag säkerligen tappat den i golvet. Men jag lyckas minna även den andra matchen med en djärv avslutade manöver. Sådana täta segrar är de skönaste av alla förstås.

På kvällen spelar jag också rankat med Menat. Jag ger verkligen allt jag har. Jag håller ingenting tillbaka, men det blir bara förlust efter förlust. Till slut är jag så trött att jag knapp kan koncentrera mig, och jag dryper jag svett. Men jag tänker ”en sista match, bara en sista match”. Till min glädje är den sista matchen mot en Ryu-spelare. Jag vill bara möta Ryu-spelare egentligen. Jag är så trött att jag i efterhand egentligen inte minns någonsin av matchen, mer än att den går till sista ronden och att jag lyckas vinna precis på målsnöret.

LÄS ÄVEN: En fightingnovis dagbok – Farväl Smash!

Jag brukar alltid, alltid, bjuda min motståndare på en returmatch när jag vinner. Alla har rätten till en chans till revansch tycker jag.  Speciellt om det är en väldigt jämn match. Men den här gången går det inte. Jag är verkligen helt slut. Jag stänger av spelet, sätter på lite Anna Ternheim och försöker slappna av. Jag minns inte när jag varit så slutkörd efter att ha spelat tv-spel förut.

När jag tänker igenom dagens onlinespelande så kommer jag till samma slutsatser som förut. Jag tänker för långsamt. Det tar för lång tid att hitta rätt knapp på arkadstickan i trängda lägen. Man måste alltid hitta rätt knapp. Man måste hitta rätt varenda gång. Annars går det inte att vinna online.

Dag 27 (Lördag) – Vilodag och FIFA 18 igen

Mer FIFA idag. Försöker lära mig att passa med hjälp av en guide på Youtube. Det finns många olika pass i spelet, som är rätt svåra att hålla isär för någon som aldrig spelat ett FIFA-spel förut.

Kanske borde jag döpa om serien till En FIFA-novis dagbok? Jag skulle kunna döpa om den varje månad. Vi skulle kunna köra En Call of Duty-novis dagbok och En Pokémon-novis dagbok i höst.

Dag 28 (Söndag) – Från totalfiasko till Perfect!

Planen den här dagen var att först spela några matcher online med Cammy och sedan några matcher med Menat, men det skulle visa sig att den planen allt annat än höll. Men first things first: jag inleder dagen med att kolla in spelets reprisfunktion. Jag missade ju för några veckor sedan att spela in när jag för första gången vann två onlinematcher i rad, men matcherna finns kvar i spelets reprisavdelning. Jag gjorde en spellista av alla mina segrar de senaste veckorna. Det blev inte en så lång lista.

Sedan blev det Cammy online, och oj, oj, oj, vad illa det gick. Problemet var att jag mest fokuserade på att genomföra den combo som jag tränat på de senaste dagarna. Jag behöver väl inte nämna att det inte fungerade, men jag kan nämna att jag fick storstryk i sex raka matcher och absolut ingenting fungerade. Det är en sådan där upplevelse när man känner att det är dags att sluta med tv-spel överhuvudtaget. Men jag gör vad jag brukar göra när jag hamnar i den känslan: sätter mig ner och skriver på en av mina noveller och glömmer resten av världen för en stund. Sedan är det dags för revansch.

Nu har jag ett tydligt mål: jag skulle spela så bra som möjligt. Jag bryr mig inte om i fall jag vinner eller förlorar: jag vill spela ett par onlinematcher där jag gör mitt allra bästa, spelar på toppen min förmåga. Så jag struntar att gå över till Menat, utan håller mig till Cammy för att få min revansch med henne. Efter att ha fått stryk av dator-Ryu på hög svårighetsgrad i fyra matcher i rad är det dags. Jag får börja med att möta en Urien-spelare och trots att hen är mycket bättre än jag, så gör jag precis det jag har beslutat mig för: jag gör mitt allra bästa. Det blir två förluster, men två mycket täta förluster, och jag kan inte annat än att vara nöjd. Jag har upprättat min heder.

 

Sedan får jag möta en M Bison-spelare som inte är lika bra, men som lyckas göra en massa skada så fort hen tar sig förbi mitt försvar. Det blir två täta, jämna matcher igen och två förluster igen. Är det dagens melodi? Är det så det sista avsnittet innan den här seriens semester ska avslutas? Nej, min sista motståndare blir en Ryu-spelare, och nu blir jag glad. Ryu-spelare betyder ju att det är en nybörjare och att jag faktiskt har en rejäl chans att faktiskt vinna säsongens sista match.

Det blir en väldigt jämn match mellan två glada nybörjare, men jag lyckas roffa åt mig segern på mållinjen, och kan jubla för första gången under den här dagen. Och i returmatchen går det ändå bättre. Jag vinner första ronden och sedan vet jag inte vad som händer, men jag vinner den andra ronden utan att ta någon skada och får en ”Perfect!” Det är första gången jag får en ”Perfect!” online. Jag har aldrig ens varit i närheten av det förut. Visserligen möter jag en hoppfull nybörjare, men att jag ska få en ”Perfect!” i en onlinematch är ungefär lika troligt som att jag skulle vinna ett set av någon motståndare om jag ställer upp i Wimbledon.

Efter en dag full av frustration och misslyckanden var det här en perfekt (pun intended) avslutning på dagen.

I nästa avsnitt:

Nu kommer jag att ta två veckors paus från den här serien, för nu ska jag spela Summer Catchers och så är det dags för den sista Splatfesten i Splatoon 2! Sedan kommer jag att ta ett beslut om vilken form den här serien kommer att få under resten av sommaren. Nu när Smash-spelandet kom av sig fungerar jag på att testa ett lite annat format för serien, så vi får se hur det blir när jag fått en tids distans till projektet. Vi ses!