En fightingnovis dagbok – Farväl Smash!

5 minuter lästid

Välkommen till den sjunde delen av En fightingnovis dagbok. Den stora frågan är – kan en riktig usel fightingspelare efter en sommar av fightingspelande åtminstone bli en halvbra spelare som inte gör bort sig online. I den sjunde delen tar det roliga slut i Super Smash Bros Ultimate, jag återvänder till Ultra Street Fighter IV och jag går på pumpen online i Street Fighter V igen…

Dag 22 (Måndag): Sista dagen med Smash

Jag är medveten att En Fightingnovis Dagbok är ett galet projekt. Jag är helt enkelt för dålig på fightingspel för att jag någonsin skulle kunna bli bra på dem. Så om någon skulle ge upp så trodde det att det skulle vara jag och inte Super Smash Bros Ultimate. Men nu går det inte längre. Idag var tanken att jag skulle fortsätta att ta mig igenom spelet med alla karaktärer. Jag skulle spela in när jag klarade arkadläget med Dark Samus och sedan filma en timme online. Visst, att spela in när jag röjer rakt genom arkadläget (och klantar mig på bonusbanan) och alldeles utmärkt, men sedan börjar problemen.

Först går det inte att hitta en arena för fyra spelare. Så jag skapar en egen. Men ingen ansluter till den. Jag väntar i femton minuter. Ingenting händer. Jag stänger ner min arena, och söker efter en arena för fyra spelare. Det fanns fortfarande ingen. Jag skapar min arena igen. Väntar i tio minuter. Ingenting händer. Jag stänger min arena och söker efter en annan arena för fyra spelare. Nu finns det verkligen en sådan arena. Jag går med i den. Jag väntar i fem minuter på att den nuvarande matchen skulle ta slut. Till slut får jag spela. Då har det gått ganska precis en halvtimme sedan jag började vänta.

Det här spelet har sålt i fjorton miljoner exemplar. Det är helt omöjligt att det inte skulle finnas fyra personer vid varje givet ögonblick som vill spela online samtidigt. Det måste finns fyra svenskar som klockan tre mitt i natten vill spela Super Smash Bros Ultimate. Man vet att Nintendo är usla på online, men det här är en ny nivå av katastrof. Jag kan inte hålla på att vänta i trettio minuter – eller fyrtio minuter som det var förra veckan – på att hitta en första match varenda dag. Det gör ont, men jag inser att jag måste ge upp mitt projekt att spela in när jag klarar arkadläget och spelar in en timme online med var och en av karaktärerna i spelet. Det går inte helt enkelt. När jag äntligen får spela dagens första orkar jag bara en match, och sedan stänger jag av.

Jag kommer inte att ge upp Super Smash Bros Ultimate, men jag kommer att ge upp mitt seriösa försök att bli bättre på spelet. Vad finns det för anledning att bli bra på ett spel om man aldrig får spela matcher? Vad är det för mening med det? Jag stänger av Switchen och kopplar in min arkadsticka i min gaming laptop och tränar med Menat i Street Fighter V i en timme istället. I det spelet får man i alla fall spela matcher.

Dag 23 (Tisdag): Tillbaka till IV:an och utan hopp med Menat

I söndags misslyckades inspelningen till Youtube på grund av min nervositet. Igår misslyckades inspelningen på grund av att jag inte hittade några onlinematcher. Idag har jag tröttnat på att försöka spela in till Youtube, så jag har bestämt mig för att det är dags för something completely different. Jag återvänder till Ultra Street Fighter IV. Jag har knappt spelat det spelet sedan jag började att spela Street Fighter V. Så, hur har hundra timmar i Street Fighter V påverkat min syn på Ultra Street Fighter IV?

Fyran är fortfarande ett väldigt bra spel. Spelmässigt är fyran och femman väldigt lika varandra. Men det finns tre uppenbara skillnader. Den första är att femman är mer lättspelat rent speltekniskt. Cammy och Sakura är enklare att spela med i femman, med enklare inputs än i fyran. Det andra är att det är en rätt stor skillnad på känslan i spelen. Fyran känns mer jordnära, medan femman känns mer storslagen. Det tredje är att fyran är betydligt mer avskalad rent innehållsmässigt. Det finns helt enkelt mer saker att göra i femman än det finns att göra i fyran.

En sak jag föredrar med fyran är dock att många av banorna känns mer som riktiga platser än vad banorna gör i femman. Banorna i femman känns mer som de kommer direkt från en serietidning. Men det går inte att komma ifrån att fyran kunde vara mycket mer spelarvänligt. Ett tydligt exempel är att man inte får se någon bild när man ska välja vilken dränkt kämpen ska ha innan en strid. Dräkten har inte ens ett namn. Du har bara olika nummer att välja mellan. Precis som jag skulle kunna minnas vilken dräkt som har vilket nummer? Speciellt när det är många månader sedan jag spelade det senast.

Resten av dagens speltid spenderar jag i Street Fighter V med att matchträna med Menat mot datorn. Dataspelarna har ingen chans mot Menat på svårighetsgrad ”5”, så jag höjer till ”6”. Det som dataspelarna framför allt missar är att de måste hoppa in på mig, för att undvika min dominans längs marken, men inte ens på svårighetsgrad ”6” hoppar spelarna särskilt ofta. Jag vill verkligen träna på mina anti-air, för när jag spelade online så var det när motståndarna hoppade in på mig och jag inte ens lyckades tajma mina anti-air attacker som det blev problem. Det hade varit grymt om man kunde ställa in datorspelarnas beteende i större detalj. Så att de hoppade oftare till exempel. Kanske måste jag gå online igen. Då kommer jag definitivt att få möta spelare som hoppar in på mig…

Dag 24 (Onsdag): Mera stryk online med Menat 

Mycket av luften gick ur den här serien när jag blev tvungen att ge upp att spela Super Smash Bros Ultimate online. Jag hade förväntat mig att det skulle kunna bli svårt att finna matcher online i Dragon Ball FighterZ och ARMS, men definitivt inte Super Smash Bros Ultimate. För ett par dagar sedan läste jag på nätet att det kunde vara svårt att hitta matcher i Dragon Ball FighterZ på PC, för de flesta spelarna hade övergett det. Det låter ju inte osannolikt, men inte att det skulle gå att hitta matcher i ett spel som bara är sex månader gammalt och sålt i fjorton miljoner exemplar är sensationellt.

LÄS ÄVEN: En fightingnovis dagbok – Martin goes lame

Men ”den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp” som Winnerbäck sjöng, och det får också gälla som en refräng för mitt Street Fighter V-spelande. Idag försöker jag visa mig på styva linan online med Menat igen, och det är precis samma historia som förra gången. Jag tänker för långsamt helt enkelt. Det tar för lång tid att uppfatta vad som händer på skärmen och för lång tid att ta ett beslut för att jag ska ha någon chans. Det blir den absurda situationen att det känns som jag spelar riktigt bra, men ändå åker jag på storstryk. Och grejen är ju att jag spelar riktigt bra, bara att jag ligger en halvsekund efter motståndaren hela tiden, och då blir det ingen succé.

Jag borde jag lanserat En Persona 5-novis Dagbok istället. Då hade jag kunnat ta hur lång tid på mig att tänka som jag vill. Jag hade kunnat vandra omkring i skolan eller bland butikerna nere på stan i lugn och ro och bara tagit det lugnt. ”Den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp…” Nu kör vi!

I nästa avsnitt:

Nästa avsnitt blir det sista innan serien tar ett två veckors uppehåll för andra uppdrag inom tv-spelandets värld. I det sista avsnittet för den här gången kan jag utlova fotboll, kollapser och massor av Ryu-förluster…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *