Etikettarkiv: Super Smash Bros Ultimate

56 förslag till Sonys nästa Super Smash Playstation-försök

Super Smash Bros Ultimate har blivit en super-succé för Nintendo med snart tjugo miljoner sålda exemplar. Dessutom får spelet efter över ett år på marknaden fortfarande betydligt mer uppmärksamhet på Twitter och andra internet-forum än de flesta nya spel, då alla spekulerar och bråkar om vilka kommande karaktärer som borde ansluta till spelet härnäst. Inte kan väl Sony bara sitta och titta på, och inte öppna sina hungriga käftar för en del av uppmärksamhetskakan? Är det inte dags att göra ett nytt försök att skapa sitt eget maskotpartyslagsmål lagom till Playstation 5-premiären?

2012 släpptes Playstation All-Stars Battle Royale till Playstation 3 och Vita med fler än tjugo Playstation-ikoner som pucklade på varandra, men spelet blev aldrig någon stor succé, varken bland kritiker eller spelare. Framför allt så klagades det på att spelet bara var en Super Smash Bros-kopia och på att många av de mest eftertraktade Playstation-hjältarna saknades i spelet. Men mycket har hänt i spelvärlden sedan dess. Stardew Valley har fått oss att älska kopior och massor av nya spelhjältar har tillkommit. Så vi på Player1 har slagit våra kloka huvuden ihop och samlat ihop den ultimata listan av hjältar och skurkar som borde göra upp med varandra i ett kommande Super Smash Playstation.

LÄS MER: Playstation – en konsol för sin tid

Reglerna är enkla: 1) Karaktären måste ha varit spelbar i minst ett spel till någon Playstation-konsol. Den behöver inte vara en spelkaraktär från början, så Marvel-hjältar och kändisar är välkomna. 2) Karaktären får inte ha varit spelbar i Super Smash Bros-spelen. Så sorry Cloud, Solid Snake och Sonic!

Då kör vi!

1. Kratos (God of War)

Vårt förstaval är självklart. Kratos är argare och mer sugen på slagsmål än någon annan Playstation-karaktär i historien.

2. Aloy (Horizon Zero Dawn)

Tyvärr råder det en viss brist på bra kvinnliga karaktärer i Playstation-historien, men i Aloy har vi äntligen fått en kämpe som kan röja loss bland robotdinosaurier och andra skurkar lika självsäkert som vilken grekisk gud som helst.

3. Nathan Drake (Uncharted)

Många spelhjältar ser extravaganta och udda ut, Nathan Drake ser ut som vem som helst. Okej, en väldigt charmig och stilig vem som helst, och det är därför vi gillar honom. Han har också förmågan att skjuta ihjäl hundratals människor utan att förlora sitt goda humor. Användbart i ett fightingspel där han kommer att döda samma maskotar om och om igen!

4. Sackboy (LittleBigPlanet)

Sackboy slog igenom när DIY-eran var som hetast, och den lille filuren kan vara vem som helst, när som helst, var som helst och hur som helst. Den typen av anpassningsförmåga är minst sagt användbar i ett fightingspel också!

5. Lara Croft (Tomb Raider)

Att Lara Croft saknades i Playstation All-Stars Battle Royale var en av de märkligaste och tristaste missarna. Trots att Fröken Croft inte är exklusiv för Playstation-konsolerna, är hon ändå en av de allra största Playstation-ikonerna genom tiderna. Här gör vi givetvis en Link och har med både den klassiska Lara och den nya Lara i spelet, så att vi en gång för alla får klarhet i vilken Lara som är den bästa!

6. Geralt (The Witcher 3)

Det krävdes tre spel för att Geralt skulle slå igenom på allvar, men nu är han inte bara en romanhjälte och en spelhjälte, men en Netflix-stjärna också. Han har redan svingat sitt svärd i Soul Calibur VI, och får han bara betalt för besväret så svingar han gärna båda sina svärd mot all sköns pack i Super Smash Playstation också.

7. Ellie (The Last of Us)

Fjortonåringar får inte vara med i ett fightingspel (om de inte är ifrån Japan). Skäckspel? Ja. Fightingspel? Nej. Tur då att Ellie har gått och blivit vuxen i The Last of Us Part 2, så hon inte bara kan dela ut en massa härligt övervåld i det spelet, men även det i här mer lättsamma sammanhanget.

8. Joel (The Last of Us)

Med ett juste järnrör slår man världen med häpnad. Speciellt om han har snurrat fast i sax i toppen av det. Joel vill helst slippa strida, men hamnar jämt i trubbel och när det väl gäller så viker han inte ner sig.

9. Spider-Man

”Spindelman, Spindelman, gör allt som en Spindelman kan.” Spider-Man har varit med i fler spel än de allra flesta spelhjältar, men i vårt spel är det förstås Spindeln från storsuccén Marvel’s Spider-Man som gäller. Med en fuskkod så får du spela med Scarlet Spider-dräkten istället, för oss riktiga finsmakare.

10. Wolverine

Även Spindelns kompis Wolverine har skjutit ut sina klor och röjt så blodet sprutar i massor av spel genom året. En av hans finaste stunder är i det underskattade X-Men Origins: Wolverine till Playstation 3, men hans kanske främsta framträdande är i Marvel vs Capcom-spelen. Med en fuskkod så får du spela med hans dotter/klon X-23 istället, för oss riktiga finsmakare.

11. Crash Bandicoot

Den mest saknade karaktären av alla bland fansen när Playstation All-Stars Battle Royale presenterades var tveklöst Crash. Ja, vad tänkte man på egentligen? Att släppa en hyllning till Playstation-historien utan att ha med Crash är ungefär som att Nintendo skulle släppa ett Super Smash Bros utan Donkey Kong. Det misstaget gör vi förstås inte, utan vi öppnar plånboken för Activisions giriga fingrar, så att vi får använda deras klassiska pungråtta till vårt spel.

12. Spyro (Spyro the Dragon)

Saknaden efter Spyro var också stor i Playstation All-Stars Battle Royale. Det tar han igen genom att var kaxigare än någonsin och sätta eld på samtliga andra kämpar i Super Smash Playstation.

13. Jak och Dexter

För oss som aldrig hade en Playstation 2 när det begav sig så var radarparet Jak och Daxter och radarparet Ratchet och Clank den tidens ”Vem är Björn och vem är Benny?” – vilken duo var vilken liksom? Men sedan lärde vi oss att Jak, det var ju han med det fula hakskägget.

14. Ratchet och Clank

Ratchet och Clank-spelen kanske såg ut kopior av Nintendos spel, men allting handlade om de vansinnigt fantasifulla och roliga vapnen. Och en arsenal av mäktiga, märkliga vapen kommer naturligtvis väl till pass när det vaknas maskotfighting!

15. Sly Cooper

På Playstation 2-tiden hamnade Sly Cooper lite i skuggan av både Jak och Dexter och av Ratchet och Clank, och sedan när båda dessa duos försvann från rampljuset så befann han sig ändå på något sätt fortfarande i skuggan av dem. Men att befinna sig i skuggan passar å andra sidan om man är en mästertjuv…

16. Astro Bot (Astro Bot Rescue Mission)

Playstation VR uppskattades av många, men maskinen sakande det där riktiga storspelet som alla pratade om. Enter Astro Bot – en söt robot i ett klassiskt plattformsspel, som lite oväntat blev spelet på alla PSVR-ägares läppar.

17. Kat (Gravity Rush)

Artikelförfattaren har aldrig spelat något Gravity Rush, då han tycker graviteten är något allvarligt som man inte ska leka med. Därför har vi också valt en bild av Kat där hon sitter helt snällt och inte handlöst far omkring genom luften.

18. Cole MacGrath (Infamous)

Coles blixtrande krafter kanske ställer till med stora problem för honom i hans egna spel, men kommer väl till pass när han ska spöa upp andra Playstation-kändisar.

19. PaRappa (PaRappa the Rapper)

Att hiphopare gärna ger varandra på käften har vi inom spelvärlden sett inte minst inom kultklassikern Def Jam: Fight for NY. Nu är inte PaRappa någon gangster-rappare, men han dansade loss, körde skateboard och smiskade käft så det rykte om det redan i det första Playstation All-Starts Battle Royale.

20. Trevor (Grand Theft Auto V)

Vem vill inte se Trevor möta Spyro i en ärlig fight? Århundradets hatmatch är ett faktum.

21. Tifa (Final Fantasy VII)

Cloud har ju redan sålt sig till Super Smash Bros-serien, men vi har två av spelhistoriens coolaste tjejer som ställer upp istället och firar att Final Fantasy VII Remake snart är här.

22. Aerith (Final Fantasy VII)

Artikelförfattaren är en av få spelare som aldrig uppskattade Final Fantasy VII, men Aerith var han väldigt förtjust i redan från början. Det är något med blomsterflickor som träffar en öm punkt i honom. Han älskar ninjaflickor också, så vi kör Yuffie som DLC också, okej?

23. Yukari Takeba (Persona 3)

Det råder som sagt en viss brist på kvinnliga hjältar i Playstation-historien, men här kommer Persona-serien till stor hjälp.

24. Aigis (Persona 3)

Super Smash Bros Ultimate har Fire Emblem-serien som bidrar med alldeles för många karaktärer till spelet. Super Smash Playstation har Persona-serien, så vi kör bara på med alla dessa härliga karaktärer.

25. Yukiko Amagi (Persona 4)

Artikelförfattarens ångest över vem han skulle välja att dejta i Persona 4 har på något sätt blandats ihop med hans verkliga dejtingminnen, så han nästan tror att det har hänt på riktigt. Ska nog inte skriva mer här.

26. Chie Satonaka (Persona 4)

Tjejerna i Persona 3 och Persona 4 har redan erfarenhet av att vara med i fighingspel efter Persona 4: Arena och Persona 4: Arena Ultimax. Och Chie kändes som en cool fightinghjälte redan från början.

27. Ann Takamaki (Persona 5)

Persona-serien var närmast ett underground-fenomen innan den blev stor på riktigt i och med att Persona 5 släpptes till Playstation 4 2017. Sedan dess har Ann Takamaki varit med i Persona 5 Royal, Persona 5: Dancing in Starlight, Persona Q2: New Cinema Labyrinth och det kommande Persona 5 Scramble. Det gäller att ligga i när man har blivit känd!

28. Cammy (Street Fighter)

Super Smash Bros Ultimate har ju redan tagit Ryu och Ken, så Super Smash Playstation snor de två främsta kvinnliga kämparna från Street Fighter-serien istället. Cammy är den coolaste fightinghjälten någonsin redan innan man vet att hon älskar katter, och när man vet att hon älskar katter så blir hon ännu coolare!

29. Chun-Li (Street Fighter)

Visst vore det kul med några bossar från Street Fighter-serien, som M. Bison och Akuma, men vi kan ju inte världens skönaste poliskvinna utanför spelet. Ert hopp får stå till de kommande DLC-paketen, pojkar!

30. Jin Kazama (Tekken)

Artikelförfattaren gjorde sin ankomst till Tekken-serien först med Tekken 7, så det var lite svårt att hända med vad som hade hänt i handlingen. Men det var någon som blev nerslängd i en vulkan, någon som hade svarta vingar och så var det någon panda inblandad i det hela också. Artikelförfattarens favorit i spelet är egentligen Julia Chang, men hon har inte riktigt samma ikon-status som Jin Kazama. Eller Heihachi Mishima, som representerade serien i Playstation All-Starts Battle Royale.

31. Brigitte (Overwatch)

Vi måste förstås ha med en svensk karaktär i spelet! Sverige är väl representerat i fightinghistorien i form av bland annat Petra Johanna Lagerkvist från Arcana Heart, Lars Alexandersson från Tekken och Marie Rose från Dead or Alive. Men vi väljer Brigitte från den lagbaserade online-skjutaren Overwatch. Pappa Torbjörn får förstås vara med på ett hörn och så får vi naturligtvis en bana baserade på Göteborg till spelet!

32. Jill Valentine (Resident Evil)

Jill Valentine var med både i det allra första Resident Evil från 1996 och i det senaste, remaken av Resident Evil 3, som släpps den 3:e april. Hon har både hyllats för att inte vara sexualiserad och kritiserad för att vara sexualiserad. Det är inte lätt att vara en kvinna i spelvärlden.

33. Ada Wong (Resident Evil)

Resident Evil 4 släpptes först till Nintendo Gamecube, men när spelet kom till Playstation 2 så fick supercoola Ada Wong sin egen kampanj. Ingen annan karaktär i spelhistorien har varit lika mycket femme eller lika mycket fatale som Ada Wong. Hon syntes senast i den stora succén som var remaken av Resident Evil 2 förra året.

34. Lilith (Borderlands)

Artikelförfattaren har tyvärr inte spelat Borderlands ännu. Han planerar att göra det med sina kompisar, men tyvärr kändes inte hans 40 tums TV stor nog för split screen för fyra personer. Planen att köpa en ny, större TV dog när hans dator gav upp och han blev tvungen att köpa en ny dator istället. Och nu, precis innan den nya generationens början, känns inte som rätt tid att köpa en TV, utan han tänker vänta tills efter Playstation 5 har släppts, så att han kan välja den TV som är bäst anpassad för konsolen och dess funktioner. Men artikelförfattaren är galen i Funko Pops, och Liliths Funko Pop är den klart coolaste av kämparna i spelet, så hon får vara med i vårt spel!

35. Ezio (Assassin’s Creed)

En lönnmördare kanske inte är ditt förstaval i ett hetsigt fightingspel, men vissa lönnmördare är bättre på att fightas än andra. Vilket Ezio visade redan i Soul Calibur V.

36. Agent 47 (Hitman)

Ännu en lönnmördare. Agent 47 bevisar än en gång den eviga sanningen att om man ska mörda folk så är det viktigaste att man ser elegant ut. Eller möjligen att ingen känner igen en när man utför sitt dåd.

37. Barbara (Rayman Legends)

Det sprids fortfarande rykten om att Rayman ska dyka upp som spelbar karaktär i Super Smash Bros Ultimate. (Han finns redan som en Spirit i spelet.) Så vi låter Smash behålla den ledlöse hjälten för vi behöver naturligtvis en prinsessa till spelet. Så vi väljer en av de coolaste prinsessorna någonsin, barbarkrigaren Barbara!

38. Tony Hawk (Tony Hawk’s Pro Skater)

Att kunna åka bräda kanske kan ses som poänglöst i ett fightingspel, men så är det nu inte alls. Att snabbt kunna ta sig fram överallt på banorna och samtidigt regera i luften är otroligt viktigt. Och att slå fienden i huvudet med sin stenhårda skejtboard avslutar vilken strid som helst.

39. James Hetfield (Guitar Hero: Metallica)

Först tänkte vi oss att Guitar Hero-ikonen Lars Ümlaüt skulle ta den här platsen, men sedan insåg vi att det skulle vara ännu roligare att spöa Playstation-ikoner med den rivige Metallica-sångaren. Alla hans attacker framförs naturligtvis på en magisk Gibson Explorer och har namn efter Metallica-låtar som ”Ride the Lightning”, ”Blackened” och ”No Remorse”.

40. Prinsen (Prince of Persia)

Nathan Drake trodde han skulle vara den störste charmören i spelet, men det var innan prinsen från Prince of Persia anslöt till kampen. Frågan är dock om de erfarna kvinnorna i det här spelet låter sig missledas av hans pojkaktiga charm? Tur då att han kan använda sitt svärd och manipulera tiden också. Och så kan han alltid färga håret svart och börja lyssna på hårdrock om inget annat hjälper.

41 . Prinsen (Katamari Damacy)

Att rulla en boll kanske inte låter som den häftigaste attacken, men om det är en boll drar i sig precis allting annat inklusive dina motståndare då inser vi plötsligt att den kosmiska prinsen är en av de dödligaste kämparna i spelet.

42. Raiden (Metal Gear Solid)

Raiden var avskydd i Metal Gear Solid 2 och älskad i Metal Gear Solid 4. Sedan fick han sitt alldeles egna spel signerat Platinum Games i Metal Gear Rising: Revengeance. Var med redan i det första Playstation All-Stars Battle Royale.

43. Goku (Dragon Ball)

I den färgglada fightingfesten Dragon Ball FighterZ består ungefär halva karaktäruppsättningen av olika varianter av Goku. Men vi håller oss till en. Det får väl räcka?

44. Dante (Devil May Cry)

Ytterligare en anledning till fansens ilska under Playstation All-Stars Battle Royales korta levnadstid var att det inte var den klassiske Dante utan den unge Dante från Ninja Theorys DMC: Devil May Cry (som just då var aktuellt) som var med i spelet. För att slippa löpa gatlopp på nätet så tar vi givetvis med den ursprunglige Dante i Super Smash Playstation.

45. Dart (The Legend of Dragoon)

När det ryktades att Dart från Playstation 1-rollspelet The Legend of Dragoon skulle ansluta som DLC-karaktär till Playstation All-Stars Battle Royale, men till sist aldrig dök upp, blev fansen vilda av besvikelse, och startade petitioner för att få med honom i spelet trots allt. Till ingen nytta. Då vi är väldigt inställsamma av oss får han givetvis vara med från början i Super Smash Playstation, och han tar sin hämnd på alla genom att placera sig i toppen av rankinglistan.

46.  2B (Nier: Automata)

Artikelförfattaren har aldrig spelat Nier: Automata, men han har precis beställt ett exemplar, så det bör vara på väg genom Sveriges postsystem till honom i skrivande stund. Efter att ha njutit storartat av Bayonetta 2 och Astral Chain så litar han på Platinum Games. Och den där Yoko Taro verkar vara en skön snubbe.

47. Wreck-It Ralph (Sonic & All-Stars Racing Transformed)

Ett stort problem med Playstation All-Stars Battle Royale var namnet på spelet. ”Super Smash Bros” går snabbt att säga och förkortas vanligtvis bara till ”Smash”. ”Har du spelat nya Smash?” ”Ja, jag älskar Smash.” Så kan det låta. Men hur förkortar man Playstation All-Stars Battle Royale? ”Har du spelat Playstation?” ”Har du spelat All-Stars?” ”Har du spelat Battle Royale?” Nej, nej, nej. Det enklaste vore att kalla spelet ”Smashstation”, för då fattar alla att det är en Smash-kopia med Playstation-karaktärer. Fast ”Smash” kanske är lite opassande att ha med, men då kan vi alltid kalla det ”Crashstation” nu när vår kära pungråtta äntligen är med i kampen. Eller ”Clashstation” i värsta fall. Eller ska vi kalla spelet för “Super Crash Bros” när vi ändå är igång? Röjar-Ralf är en grym film för övrigt. Och att ha Wreck-It Ralph i spelet bjuder verkligen på massor av roliga möjligheter i storyläget!

48. Batman

Efter att ha medverkat i en lång rad mindre framträdande spel skrev Läderlappen äntligen in sig i spelhistorien på allvar med Arkham-spelen. Och han har gott med erfarenhet av fightingspel efter sin medverkan i bland annat Injustice-spelen och i Mortal Kombat vs. DC Universe.

49. Hulk Hogan

Hulk Hogan har varit med i fler wrestlingspel än någon kan räkna. Här skulle vi förstås kunna välja någon roligare WWE-stjärna, som Christian, Bayley eller Samoa Joe, men Hulk Hogan är förstås den själviske, självupptagne gubben som alla vill ge på truten.

50. Jodie Holmes (Beyond: Two Souls)

Ellen Page, liksom.

51. Alucard (Castlevania: Symphony of the Night)

Nu är inte det här en tävling i att vara så välklädd som möjligt, men det skadar inte att vara riktigt flådigt klädd när man ska spöa upp mindre eleganta och mindre stilmedvetna spelhjältar.

52. Raziel (Legacy of Kain)

Den tragiske själslukande vampyren Raziel är kanske den djupaste karaktären som haft huvudrollen i ett actionspel. Vi förbereder oss på långa monologer, vare sig han vinner eller förlorar sina strider.

53. Doom Slayer (Doom)

Inte spelvärldens mest vältalige hjälte, utan Doom Slayer låter sina (överdimensionerade) vapen tala. Är man van med att reda ut kaoset som följer av att helvetet kommer till jorden så räds man inte ett maskotslagsmål!

54. Sweet Tooth (Twisted Metal)

Sweet Tooth var med redan i det ursprungliga Playstation All-Stars Battle Royale. Artikelförfattaren har väldigt otydliga minnen av sina barndoms Twisted Metal-spelande. Det enda han minns är den där banan på ett hustak, där det första han gjorde var att köra av det förbannade taket varenda gång. Kanske borde det där jäkla hustaket vara en boss i spelet istället?

55. The Hunter (Bloodborne)

Här ska vi inte gotta ner oss i den eviga frågan om Dark Souls eller Bloodborne är det bättre spelet, utan bara konstatera att huvudpersonen från Bloodborne hälsar att han redan dött tvåhundra gånger, så han räds inte ett muntert fightingspel utan är uppvärmd och redo att strimla de andra Playstation-ikonerna närhelst de vill kämpa.

56. Jin Sakai (Ghosts of Tsushima)

Ett maskotfightingspel kan förstås inte bara blicka bakåt mot de klassiska spelen, utan måste även blicka mot framtiden. Att göra promotion alla möjliga andra spel är förstås halva grejen för ett sådant här spektakulärt och spekulativt partyspel. Den 26:e juni 2020 så får du svinga ditt katana mot mongoliska erövrare, och svinga ditt samurajsvärd får du förstås göra även i vårt spel.

Men det här var bara huvudgänget. Självklart ska spelet ha DLC-karaktärer också. Och det är här du kommer in. Vilken Playstation-ikon anser du måste vara med i spelet? Vill du se Chell från Portal 2 ge sig på Elizabeth från Bioshock Infinite? Är det dags för en envig mellan den träiga agenten Sam Fisher från Splinter Cell och den gudomliga vargen Amaterasu från Okami? Eller vill du se Kaori Nishidake från SSX göra upp med Joakim von Anka? Vad sägs om Catwoman mot Amy Rose?

Vilken karaktär väljer du?

Checkpoint 19.1

Ännu en vecka har passerat och med den en rejäl dos spelrelaterade nyheter. Vår artikelserie Checkpoint är döpt efter sin motsvarighet i spelvärlden, där dina framsteg sparas innan du färdas vidare. En sparpunkt där vi tillsammans summerar spelveckan som gått och blickar framåt mot vad som komma skall, innan vi kastar oss vidare mot nya äventyr. Vi kommer ta en titt på vilka spel ni bör hålla lite extra koll på under veckan som kommer. Vi kommer belysa allt från roliga tweets till intressanta poddar och härliga påskägg. Allt detta och mycket mer, men först har det blivit dags för nyheter.


Åk till Skyrim i nästa expansion för The Elder Scrolls Online
2020 verkar bli Skyrims år, åtminstone enligt det populära online-äventyret The Elder Scrolls Online. Spelets nästa expansion kommer gå under namnet Greymoor och blir den första delen i ett sammanvävt äventyr som ska ta plats i det kyliga landskapet. Expansionen sägs innehålla en 900 år yngre version av Skyrim än vad vi är vana vid. Här väntar ungefär 30 timmar fyllda av vampyrer, häxor och varulvar. Expansionen släpps till PC den 18 maj och till konsoler den 2 juni, detta skriver Eurogamer.

Playstation skippar ännu ett E3
Förra året höjda många på ögonbrynen när Sony och Playstation avslöjade att de tänkte skippa E3, väldens mest omtalade spelmässa. Inför i år var dock de flesta överens om att speljätten borde ta sig till Los Angeles i sommar med tanke på den kommande konsollanseringen, men icke sa Nicke. Det är via en artikel på Gamesindustry.biz som vi får veta att det inte blir något E3 för Sony i år heller. Istället kommer företaget utöka sin närvaro på hundratals evenemang runtom i världen. Vi vet fortfarande inte exakt när Playstation 5 kommer avslöjas ordentligt, men det kan knappast vara långt borta nu.

LÄS MER: Martins 10 favoritspel som han spelade 2019

Fyrdubbla förseningar i spelvåren
Under veckan som gått har vi kunnat bevittna en mängd olika förseningar. Dominoeffekten tog sin början när Crystal Dynamics avslöjade att det kommande superhjältespelet Marvel’s Avengers behöver lite mer tid i ugnen och flyttade fram lanseringsdatumet några månader. Spelet, som ursprungligen skulle släppas den 15 maj kommer istället lanseras den 4 september.

Ungefär samtidigt började internet surra om att det efterlängtade Final Fantasy VII Remake hade råkat ut för samma behandling, dock inte riktigt lika märkbart. Det ursprungliga datumet i mars har nu flyttats till den 10 april.

Fortsatt fick vi även höra att ett av vårens mest efterlängtade spelsläpp i Cyberpunk 2077 också det blivit försenat och kommer nu istället släppas den 17 september.

Slutligen kommer även VR-äventyret Iron Man VR behöva lite mer tid och släpps nu den 15 maj istället för ursprungsdatumet i februari.

Valve arbetar INTE med Left 4 Dead 3
Vi har tydligen kommit till en punkt då saker som inte är under utveckling generar uppmärksamhet i nyhetsflödet. Trots de rykten som florerat kring en uppföljare i den populära Left 4 Dead-serien har Valve gått ut och kraftigt dementerat detta. Enligt ett uttalande till IGN menar Valve att ett nytt Left 4 Dead-spel inte är under utveckling och har inte heller varit det under de senaste åren. Däremot kan alla Valve-entusiaster se fram emot Half-Life: Alyx senare under våren.

Snart kan du spela Metro på tunnelbanan – Metro Redux till Switch
Som det senaste tillskottet i det förtjusande ”porta allt till Switch”-initiativet hittar vi det härligt atmosfäriska Metro Redux som samlar de två första Metro-spelen i en och samma förpackning. Spelen, som baserats på böckerna från den ryska författaren Dmitrij Gluchovskij, kommer släppas till Nintendo Switch för första gången den 28 februari. Du ser en trailer för porten nedan.

Playstation-exklusiva Horizon: Zero Dawn är påväg till PC
Rykten ska såklart aldrig behandlas som fakta, såvida de inte kommer direkt från speloraklet Jason Schreier. Via en artikel på Kotaku skriver nämligen Schreier att 2017 års Playstation-titel Horizon: Zero Dawn är påväg att få en PC-version senare i år. Det är också noterbart att även Death Stranding är påväg att släppas i en PC-form senare i år, ett spel som delar spelmotor med tidigare nämnde Horizon. Läs mer om nyheten här.

Tre blir fyra i Fire Emblem: Three Houses
Som en del av expansionsplanen för Fire Emblem: Three Houses kommer vi introduceras för ett fjärde hus fyllt av tjuriga studenter utan någon ledare. Huset går under namnet Ashen Wolves och kommer utgöra spelets första expansion som fått namnet Cindered Shadows. Tillägget släpps den 13 februari. Du ser en trailer för expansionen här.

Här är det senaste tillskottet i Super Smash Bros. Ultimate
Och på tal om Fire Emblem så kommer den senaste slagskämpen i det senaste Super Smash Bros. från just Fire Emblem: Three Houses. Det handlar om huvudrollsinnehavaren Byleth, och både den manliga och den kvinnliga versionen av karaktären kommer finnas tillgänglig i spelet den 28 januari. Tillägget medför även en ny Fire Emblem: Three Houses-inspirerad bana och lite annat smått och gott.


Kingdom Hearts III: Re:Mind – 23 januari
Upplev en berättelse som går parallellt med grundspelets rafflande avslutning. Släpps till Playstation 4.

LÄS RECENSIONEN: Kingdom Hearts III

The Walking Dead: Saint & Sinners – 23 januari
Tampas med zombiearmén i virtuell verklighet.


Veckans spagetti
Det finns olika sätt att avslöja att ett nytt spel precis blivit tillgängligt till din tjänst. De allra flesta hade troligen nöjt sig med en enkel tweet, kanske en kortare video, men kontot för Xbox Game Pass tar det hela till ännu en nivå. Vid första anblick känns det aningen märkligt att speltjänsten publicerat en bild på färsk pasta, men sen skrollar vi ner.

Veckans Uno
Nu när vi närmar oss uppföljaren till det fantastiska äventyret The Last of Us börjar spelet och dess handling hamna på  internets tapet återigen. Nedanstående inlägg faller aningen platt om du inte spelat 2013 års storspel, och då bör du göra det, men ni som upplevt Ellie och Joels resa kan unna er ett gott skratt. Eller kanske en klump i magen.

Veckans utryckning
Jag ska medge att det vibrerade till flera gånger i byxfickan när nedanstående nyhet publicerades på sociala medier. Mina kära Twitter-kompisar var snabba med att fråga om det var jag som orsakat en polisutryckning, men den här gången var jag oskyldig. Däremot får jag nog vara lite extra försiktig nästa gång jag är hemma och besöker den interaktiva världen.

LÄS VÅRA TOPPLISTOR: Årets bästa spel 2019 enligt David

Det här för oss till slutet av veckans Checkpoint. Vi hoppas du tyckte det var intressant och dessutom blev lite klokare på kuppen. Tipsa oss gärna om nyheter och andra händelser via våra sociala medier eller i kommentarsfältet nedan. Tack för att du tog dig tid.

Checkpoint!

Speciella stunder: Huset som aldrig byggdes i Forza Horizon 4

Oktober 2019 är en spelmånad jag sent kommer att glömma. När den nya säsongen i Overwatch började placerade spelet mig betydligt längre ner på online-rankingen än jag brukade spela. Detta trots att jag vann alla fem placeringsmatcherna. Så plötsligt fick jag spela i betydligt sämre lag än jag brukar. Bara att bita ihop och kämpa sig uppåt rankingen, tänkte jag. Varpå spelet började att disconnecta mig innan matcherna började och mellan ronderna. Så jag störtdök ännu längre ner på rankingen som straff. Då jag bara disconnectade innan matcher och mellan ronder så kunde det knappast vara mitt internet som krånglade, utan snarare någon bugg i spelet.

Jag kontaktade Blizzards support, men de hade bara tips i form av ”kolla ditt internet” att bidra med. Till slut lyckades jag lista ut att det var nätverksinställningarna i min Playstation 4 som hade ballat ur. Men Overwatch straffade mig inte bara för alla disconnects genom att jag sjönk på rankingen för mina ofrivilliga disconnects, jag fick dessutom under några dagar enbart spela i en form av icke-lag, där jag gissar att alla fuskare hamnar. Mina medspelare var helt ointresserade av att samarbeta för att vinna. De stannade kvar och sprang omkring i hemmabasen trots att matchen hade börjat eller hoppade av så fort motståndarlaget hade tagit ledningen. Jag var väldigt positiv när Blizzard lanserade Role Queue till spelet. Men nu blottlades problemet med att support, tank och DPS har var sitt eget rankingsystem i spelet. Hamnar du för långt ner på rankingen som support är det i princip omöjligt att ta sig upp igen, speciellt som du spelar som Mercy. För vad är det för mening med att vara support och hela eller boosta spelare som inte ens försöker spela för att vinna?

Det är alltid tufft när det går dåligt online, men det är extra tufft när man själv inte har någon del i det som gått snett. Trots att jag älskar Overwatch så orkade jag inte med att bli oskyldigt bestraffad längre, och jag gjorde vad man brukar göra när man vill slicka sina sår: jag sökte mig till en säker plats.

Du har förmodligen också ett sådant spel, en tryggt hamn dit man kan söka sig när man mår dåligt, en säker plats dit man alltid är välkommen. För min del är det spelet Forza Horizon 4. Det är en färgglatt spel, det är ett välkomnande spel, det finns alltid massor att göra, och man blir belönad för precis allting man tar sig till. Visst har även Forza Horizon 4 ställt till krångel ibland, framför allt är det spelets notoriskt opålitliga achievements som är boven. Ibland har jag inte fått achievements som jag faktiskt har uppfyllt och ibland har jag fått achievements för saker jag inte ens har gjort ännu. Även spelets veckouppdrag brukar kunna bjuda på strul ibland när de instruktioner som spelet ger dig inte stämmer med verkligheten. Men i det stora hela är inte Forza Horizon 4 mer buggigt än något annat storspel, snarare är det ett under av spelarvänlighet.

I våras blev Forza Horizon 4 det första fullprisspel som jag tagit alla achievements i, när jag uppnådde 2000/2000. Under sommaren lade spelmakarna lagt till ytterligare 750 poäng, så för att skölja den dåliga smaken av förnedringen i Overwatch ur munnen beslutade jag mig för att åter satsa på att ta alla achievements i Forza Horizon 4. Att uppnå 2750/2750. Det var dags att bli stolt över sig själv igen!

Jag vände mig direkt till spelets andra expansion, Lego Speed Champions, som stod för 500 av dessa nya poäng. Då jag bara hade testat den som hastigast i somras när den släpptes, så hade jag massor av skoj som väntade på mig med alla uppdrag som den nya Lego-dalen hade att erbjuda. För några timmar sken solen över mig och mitt spelande igen. Det skulle inte vara länge.

Upplägget i Lego Speed Champions är att genom att vinna lopp, utföra uppdrag och uppfylla prestationer så får du legobitar. När du har samlat nog många legobitar så kan du återvända till ditt legohus och bygga ut huset. Och varje gång du bygger ut huset så låser du upp nya uppdrag. Vilket förstås leder till ännu mer legobitar och ett ännu större hus. Och en och annan så hett eftertraktad achievement på vägen. Mitt problem? Hur många legobitar jag än samlade så vägrade någon att bygga på mitt hus.

Var det något jag hade missuppfattat? Jag försökte med allt för att få igång byggandet, men inget fungerade. När jag kollade Let’s Plays på Youtube såg jag att de andra spelarna bara behövde köra bilen till huset så började det byggas automatiskt. Men när jag kom till huset så hände ingenting. Verkligen ingenting. Jag kontaktade Forza-supporten och fick en lång lista på åtgärder, inklusive att avinstallera spelet och installera det igen. Jag testade allt. Ingenting hjälpte. Supporten tackade mig för att jag hade rapporterat buggen, och de lovade att göra allt vad de kunde för att åtgärda den. Sedan dess har ingenting hänt.

Så nu kan jag inte nå 2750/2750 i Forza Horizon 4, hur bra jag än spelar. Det är helt enkelt omöjligt, för de uppdrag som ger achievements låses inte upp om ingen bygger på huset. Så medan jag väntade på att Playground Games (kanske) fixar den förbaskade buggen, så fick jag vända mig till ett annat spel. Kanske skulle jag återvända till Overwatch trots allt?

Men innan jag hann återvända till Overwatch, så avslöjade Blizzard att de hatar demokrati och frihet och älskar diktaturer och förtryck, så allt mitt intresse för det spelet försvann. Men jag kände mig sugen att spela Super Smash Bros Ultimate igen. I somras blev jag tvungen att sluta spela det, då jag hade väldigt svårt att hitta några onlinematcher. Men det hade ju gått några månader sedan dess, kanske hade det blivit bättre nu? Spoiler: det hade det inte. Det var helt dött i onlineläget. Spelet hittar inga matcher alls. Jag kanske ska ta och kontakta Nintendos support? Kanske kan de hjälpa mig…

Snart är det EVO 2019

Så var det åter dags för EVO, fightingspelens inofficella VM. Det är en av de största händelserna inom e-sporten, som i år hålls mellan fredagen den 2:a och söndagen den 4:e augusti i Mandalay Bay i Las Vegas. Men har du inte möjlighet att åka till EVO 2019 och bevittna hela härligheten på plats så kan du förstås se alltihopa på EVOs officiella Twitch-kanal.

Med redan i våras, långt innan tävlingarna börjar, så sker en hård och tät strid som nästan diskuteras mer på nätet än själva tävlingarna. Jag pratar om avslöjandet av vilka spel som ska få vara med i huvuduppsättningen och vilket som hamnar utanför. I år var den stora snackisen tveklöst att Super Smash Bros Melee inte får vara med på EVO 2019.

Är man inte insatt i fightingvärlden kan man undra varför ett spel från 2001 borde vara med i tillställningen när alla andra spel på listan är från den andra halvan av 10-talet, men Melee anses av många fortfarande vara det bästa spelet i Smash-serien och är alltjämt ett populärt turneringsspel. De senaste sex åren har spelet varit en del av huvuduppsättningen på EVO, förra året tillsammans med Super Smash Bros for  Wii U. I år är dock de båda spelen borta till förmån för Super Smash Bros Ultimate för Nintendo Switch. 

En annan snackis var att Samurai Shodown och Mortal Kombat 11 kom med trots att de spelen inte ens hade släppts när listan offentliggjordes i februari, medan Dead or Alive 6 inte kom med.

Här är hela listan över spel på årets EVO, efter hur många anmälda spelare de har:

Super Smash Bros Ultimate – 3492
Street Fighter V: Arcade Editon – 1929
Tekken 7 – 1885
Samurai Shodown – 1719
Mortal Kombat 11 – 1567
Dragon Ball FighterZ – 1191
Under Night In-Birth Exe:Late[st] – 1156
Soul Calibur VI – 742
BlazBlue Cross Tag Battle – 640

Vi har två stycken 3D-fighters i form av Tekken 7 och Soul Calibur VI och resten är 2D-fighters. Street Figher brukar vara spelet som har flest deltagare. Förra året blev det dock precis slaget av Dragon Ball FighterZ och i år blir det rejält slaget av Super Smash Bros Ultimate. Förra årets stora succé, Dragon Ball FighterZ, då med 2575 deltagare, har i år sjunkit rejält till 1191 deltagare. Lägger vi ihop alla siffror på listan får vi 14321 spelare allt som allt. Men vissa spelare har ju förstås anmält sig till flera spel, och antalet unika spelare är 9173 deltagare.

Samurai Shodown imponerar med 1719 deltagare. Inte dåligt för ett spel som precis har släppts och som dessutom tillhör en spelserie som varit sovande under en längre tid.

Förutom att komma med i huvuduppsättningen så finns det en annan hedersbetygelse som spelens fans vill uppleva: att spelet kommer med på söndagen. Mest prestige är det förstås att bli det allra sista spelet ut på söndagskvällen. Här är ordningen av spelens finaler för årets nio spel:

Fredag 2 augusti:
Soul Calibur 6

Lördag 3 augusti:
Under Night In-Birth Exe:Late[st]
Dragon Ball FighterZ
Samurai Shodown
Mortal Kombat 11

Söndag 4 augusti:
BlazBlue Cross Tag Battle
Street Fighter V
Tekken 7
Super Smash Bros Ultimate

Street Fighter V brukar gå sist på söndagen. Även i fjol gick man sist, trots att Dragon Ball FighterZ hade fler deltagare. Men i år har man alltså både Tekken 7 och Super Smash Bros Ultimate efter sig.

Det som jag framför allt ser fram emot att titta på är Street Fighter V, som jag ser varje år. I år tänkte jag också försöka se Tekken 7, Super Smash Bros Ultimate, Under Night In-Birth Exe:Late[st] och Dragon Ball FighterZ då det är spel som jag spelar under sommarens stora bloggserie En fightingnovis dagbok. Men även Samurai Shodown och Soul Calibur 6 skulle vara intressant att kolla in. Man behöver inte titta i direktsändning, utan man kan förstås se alltihopa i efterhand på Twitch-kanalen, så jag kommer inte att sitta bänkad framför datorn hela helgen. Det kommer säkerligen att ta mig ett par veckor att kolla igenom allt det här, så jag har massor av spännande e-sport framför mig den kommande tiden. Låt striden börja!

Kommer du att titta på EVO 2019? Vilken turnering ser du mest fram emot?

En fightingnovis dagbok – Farväl Smash!

Välkommen till den sjunde delen av En fightingnovis dagbok. Den stora frågan är – kan en riktig usel fightingspelare efter en sommar av fightingspelande åtminstone bli en halvbra spelare som inte gör bort sig online. I den sjunde delen tar det roliga slut i Super Smash Bros Ultimate, jag återvänder till Ultra Street Fighter IV och jag går på pumpen online i Street Fighter V igen…

Dag 22 (Måndag): Sista dagen med Smash

Jag är medveten att En Fightingnovis Dagbok är ett galet projekt. Jag är helt enkelt för dålig på fightingspel för att jag någonsin skulle kunna bli bra på dem. Så om någon skulle ge upp så trodde det att det skulle vara jag och inte Super Smash Bros Ultimate. Men nu går det inte längre. Idag var tanken att jag skulle fortsätta att ta mig igenom spelet med alla karaktärer. Jag skulle spela in när jag klarade arkadläget med Dark Samus och sedan filma en timme online. Visst, att spela in när jag röjer rakt genom arkadläget (och klantar mig på bonusbanan) och alldeles utmärkt, men sedan börjar problemen.

Först går det inte att hitta en arena för fyra spelare. Så jag skapar en egen. Men ingen ansluter till den. Jag väntar i femton minuter. Ingenting händer. Jag stänger ner min arena, och söker efter en arena för fyra spelare. Det fanns fortfarande ingen. Jag skapar min arena igen. Väntar i tio minuter. Ingenting händer. Jag stänger min arena och söker efter en annan arena för fyra spelare. Nu finns det verkligen en sådan arena. Jag går med i den. Jag väntar i fem minuter på att den nuvarande matchen skulle ta slut. Till slut får jag spela. Då har det gått ganska precis en halvtimme sedan jag började vänta.

Det här spelet har sålt i fjorton miljoner exemplar. Det är helt omöjligt att det inte skulle finnas fyra personer vid varje givet ögonblick som vill spela online samtidigt. Det måste finns fyra svenskar som klockan tre mitt i natten vill spela Super Smash Bros Ultimate. Man vet att Nintendo är usla på online, men det här är en ny nivå av katastrof. Jag kan inte hålla på att vänta i trettio minuter – eller fyrtio minuter som det var förra veckan – på att hitta en första match varenda dag. Det gör ont, men jag inser att jag måste ge upp mitt projekt att spela in när jag klarar arkadläget och spelar in en timme online med var och en av karaktärerna i spelet. Det går inte helt enkelt. När jag äntligen får spela dagens första orkar jag bara en match, och sedan stänger jag av.

Jag kommer inte att ge upp Super Smash Bros Ultimate, men jag kommer att ge upp mitt seriösa försök att bli bättre på spelet. Vad finns det för anledning att bli bra på ett spel om man aldrig får spela matcher? Vad är det för mening med det? Jag stänger av Switchen och kopplar in min arkadsticka i min gaming laptop och tränar med Menat i Street Fighter V i en timme istället. I det spelet får man i alla fall spela matcher.

Dag 23 (Tisdag): Tillbaka till IV:an och utan hopp med Menat

I söndags misslyckades inspelningen till Youtube på grund av min nervositet. Igår misslyckades inspelningen på grund av att jag inte hittade några onlinematcher. Idag har jag tröttnat på att försöka spela in till Youtube, så jag har bestämt mig för att det är dags för something completely different. Jag återvänder till Ultra Street Fighter IV. Jag har knappt spelat det spelet sedan jag började att spela Street Fighter V. Så, hur har hundra timmar i Street Fighter V påverkat min syn på Ultra Street Fighter IV?

Fyran är fortfarande ett väldigt bra spel. Spelmässigt är fyran och femman väldigt lika varandra. Men det finns tre uppenbara skillnader. Den första är att femman är mer lättspelat rent speltekniskt. Cammy och Sakura är enklare att spela med i femman, med enklare inputs än i fyran. Det andra är att det är en rätt stor skillnad på känslan i spelen. Fyran känns mer jordnära, medan femman känns mer storslagen. Det tredje är att fyran är betydligt mer avskalad rent innehållsmässigt. Det finns helt enkelt mer saker att göra i femman än det finns att göra i fyran.

En sak jag föredrar med fyran är dock att många av banorna känns mer som riktiga platser än vad banorna gör i femman. Banorna i femman känns mer som de kommer direkt från en serietidning. Men det går inte att komma ifrån att fyran kunde vara mycket mer spelarvänligt. Ett tydligt exempel är att man inte får se någon bild när man ska välja vilken dränkt kämpen ska ha innan en strid. Dräkten har inte ens ett namn. Du har bara olika nummer att välja mellan. Precis som jag skulle kunna minnas vilken dräkt som har vilket nummer? Speciellt när det är många månader sedan jag spelade det senast.

Resten av dagens speltid spenderar jag i Street Fighter V med att matchträna med Menat mot datorn. Dataspelarna har ingen chans mot Menat på svårighetsgrad ”5”, så jag höjer till ”6”. Det som dataspelarna framför allt missar är att de måste hoppa in på mig, för att undvika min dominans längs marken, men inte ens på svårighetsgrad ”6” hoppar spelarna särskilt ofta. Jag vill verkligen träna på mina anti-air, för när jag spelade online så var det när motståndarna hoppade in på mig och jag inte ens lyckades tajma mina anti-air attacker som det blev problem. Det hade varit grymt om man kunde ställa in datorspelarnas beteende i större detalj. Så att de hoppade oftare till exempel. Kanske måste jag gå online igen. Då kommer jag definitivt att få möta spelare som hoppar in på mig…

Dag 24 (Onsdag): Mera stryk online med Menat 

Mycket av luften gick ur den här serien när jag blev tvungen att ge upp att spela Super Smash Bros Ultimate online. Jag hade förväntat mig att det skulle kunna bli svårt att finna matcher online i Dragon Ball FighterZ och ARMS, men definitivt inte Super Smash Bros Ultimate. För ett par dagar sedan läste jag på nätet att det kunde vara svårt att hitta matcher i Dragon Ball FighterZ på PC, för de flesta spelarna hade övergett det. Det låter ju inte osannolikt, men inte att det skulle gå att hitta matcher i ett spel som bara är sex månader gammalt och sålt i fjorton miljoner exemplar är sensationellt.

LÄS ÄVEN: En fightingnovis dagbok – Martin goes lame

Men ”den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp” som Winnerbäck sjöng, och det får också gälla som en refräng för mitt Street Fighter V-spelande. Idag försöker jag visa mig på styva linan online med Menat igen, och det är precis samma historia som förra gången. Jag tänker för långsamt helt enkelt. Det tar för lång tid att uppfatta vad som händer på skärmen och för lång tid att ta ett beslut för att jag ska ha någon chans. Det blir den absurda situationen att det känns som jag spelar riktigt bra, men ändå åker jag på storstryk. Och grejen är ju att jag spelar riktigt bra, bara att jag ligger en halvsekund efter motståndaren hela tiden, och då blir det ingen succé.

Jag borde jag lanserat En Persona 5-novis Dagbok istället. Då hade jag kunnat ta hur lång tid på mig att tänka som jag vill. Jag hade kunnat vandra omkring i skolan eller bland butikerna nere på stan i lugn och ro och bara tagit det lugnt. ”Den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp…” Nu kör vi!

I nästa avsnitt:

Nästa avsnitt blir det sista innan serien tar ett två veckors uppehåll för andra uppdrag inom tv-spelandets värld. I det sista avsnittet för den här gången kan jag utlova fotboll, kollapser och massor av Ryu-förluster…

En fightingnovis dagbok – Martin goes lame

Välkommen till den sjätte delen av En fightingnovis dagbok. Den stora frågan är – kan en riktig usel fightingspelare efter en sommar av fightingspelande åtminstone bli en halvbra spelare som inte gör bort sig online. I den sjätte delen går det uselt i Smash, Justin Wong blir min nye läromästare och mina nerver ställer till det för mig när jag till sist går online med Menat…

Dag 18: Synd om Samus

Den här dagen vill jag helst glömma. Det första jag gör på morgonen är att kolla nyheterna. Nej, Sverige förlorade semifinalen i VM mot Nederländerna och får nöja sig med bronsmatch. Inte den muntraste och mumsigaste inledningen på dagen direkt. Jag vet inte om det är för att jag är på dåligt humör efter denna trista nyhet, men dagens Samus-spelande går verkligen inte bra. Alls.

Jag inleder dagens spelande med en timme Super Metroid, för att komma i den rätta Samus-känslan. Tyvärr kommer jag till ett nytt ställe med en massa kvicksand, som jag förgäves försöker hoppa omkring i. Det går lite bättre att hoppa med Samus när jag övergår till Super Smash Bros Ultimate. Men i övrigt är det inte mycket som fungerar. Jag vet att jag är dålig på fightingspel, men idag är jag sämre än vanligt. Allt går för snabbt, jag gör dåliga val och jag halkar omkring som om jag var med i en tvålkoppssimulator.

Jag spelar inte ens dåligt på det där sättet som får dig att känna att ”det här kan jag lära mig något av efteråt”, utan jag spelar bara dåligt på det sättet som får dig att känna att ”det här glömmer vi på en gång”. Det enda minnesvärda som händer den här dagen är att det är första gången jag spelar lagspel – två mot två – i Super Smash Bros Ultimate. Vilket gör mitt klantade ännu värre när jag ställer till det för mitt lag gång på gång.

Dessutom får jag ännu en gång får spela mot – och med – Samus-spelaren från den förra delen. Jag kollar tillbaka på mina inspelningar, och inser att jag spelat mot denna Hector varenda gång jag spelat in, utom en gång. Så liten är alltså Smash-världen online. När får jag spela mot de andra fjorton miljonerna spelarna?

För helhetens skull så har jag ändå laddat upp dagens video till Youtube, men se den inte. Strunta i den. Glöm den. Begrav den. Förneka den. Jag lovar att nästa gång, när jag ska spela som Dark Samus, då kommer det att gå mycket bättre!

Dag 19: Justin Wong visar Menat-vägen

Jag är fortfarande trött efter gårdagens misslyckanden. Ibland är det väldigt ansträngande att vara dålig på TV-spel. Jag har inget emot att förlora matcher, men det känns trist att spendera hundra timmar på ett spel utan att bli bättre på det. Att lägga ner så mycket tid, men inte se något resultat.

Den här dagen börjar inte heller så lyckat. Jag springer omkring i en timme i Super Metroid, utan att veta vart jag ska ta vägen. När jag äntligen hittar den hemliga vägen är det dags att lägga ner, och gå till bussen. Men i dagens fightingspelande är det inte Samus som gäller, utan Menat. Jag bestämmer mig för att börja dagens session med att studera lite Menat-gameplay på Youtube. Och vad passar bättre än att vända sig till den mest kände Menat-spelaren: Justin Wong? Det visar sig att han har en egen kanal på Youtube, och den har en riktigt skön lo-fi känsla.

Så jag sitter och kollar på hans videos och försöker göra samma sak med Menat i Street Fighter V, som han gör när han spelar. Det som är positivt är att jag förstår varför han gör de saker han gör. Att sedan kopiera det han gör och göra likadant är förstås något helt annat. Det är naturligtvis väldigt mycket som skiljer mig från ett fightingproffs, men jag skulle vilja säga att den största skillnaden är att proffset lyckas göra allting så mycket snabbare. Det finns verkligen inga pauser mellan en händelse och nästa händelse, medan mitt spel är fullt av pauser.

Det är pauser när jag tänker vad jag ska göra härnäst. Det är pauser när jag kollar in vad motståndaren gör. Det är pauser när jag är osäker vad jag ska göra härnäst. Det är pauser när jag försöker hitta rätt knapp på arkadstickan. Det är positivt att jag allt mer börjar förstå hur fightingmatcher fungerar och hur proffsen tänker, men det är ett stort arbete som väntar i att försöka eliminera, eller åtminstone korta ner, alla pauser i mitt spel.

Här är ett exempel på en lärorik video från Justins kanal, där han spelar med flera av sina favoritkaraktärer. Det är riktigt intressant och inspirerande att höra honom kommentera sina egna matcher:

Men det är inte bara Street Fighter på Wongs kanal, långt ifrån. Förutom att han rankar skräpmat, så får vi också den här trevliga nybörjarguiden till Super Smash Brothers Ultimate. Väl värd en titt!

Så nej, det blir inte så mycket spelande idag; jag sitter mest och kollar på videos på Justin Wongs kanal. Någon dag ska man ta det lite lugnt också.

Dag 20: Första segern på vilodagen

Idag är det egentligen vilodag, men med tanke på att jag var så slö igår och mest satt och kollade på Youtube, så beslutar jag mig för att köra hårt idag istället. Från början tänkte jag träna mera med Menat, men det blev istället Samus och Dark Samus i Super Smash Bros Ultimate istället.

På morgonen hittade jag en Samus-guide som var riktigt trevlig:

Igår kväll fick jag också mitt första råd under den här serien. Att jag är alldeles för offensiv i Super Smash Bros Ultimate, och att jag borde hålla mig undan motståndarna istället, och frustrera dem, så att de lämnar öppningar som jag kan utnyttja och straffa. Med dessa tankar i mitt huvud ger jag mig in i dagens Samus-spelande.

Efter en timme i träningsläget, där jag gnuggar alla Samus attacker, och framföra allt lär mig skillnaden i hur man skjuter iväg de båda olika missilerna, så är jag redo för online. Det finns ingen Arena som intresserar mig, så jag skapar en egen. Och det tar bara ett par sekunder och den första gästen är på plats. Efter den inledande en-mot-en-matchen är vi fyra spelare, och det roliga börjar.

LÄS MER: En fightingnovis dagbok – Mina drömmars fighter?

Jag testar att spela så fegt och försiktigt jag bara kan. Jag håller mig mest undan, och skjuter missiler från långt håll på mina motståndare. Det går riktigt bra och snart är jag en av de två sista kvar. Men hur ska jag göra nu när vi bara är två kvar? Jag har ju min motståndarens fulla uppmärksamhet? Jag fortsätter på det fega spåret och undviker min motståndare tills tiden går ut, och det blir Sudden Death. Nu har jag faktiskt kollat ut vilken attack som är den bästa att använda under denna avslutande del när vad som helst dödar, så jag fintar min motståndare, attackerar och min första seger i en fyramannamatch är ett faktum!

Sedan fortsätter det att gå bra, förutom att jag trillar av banan på egen hand ett par gånger för mycket i matcherna som följer. Det är verkligen något jag får jobba med. I övrigt dör jag ett par gånger på motståndarnas superattacker, när de spelar med karaktärer som jag aldrig mött förut. Ska jag hoppa eller gömma mig bakom en motståndare eller vad ska jag göra när superattacken är på väg? Det är inte så lätt att veta när en superattack kommer emot dig för första gången. Jag fattar tycke för Robin, som en av motståndarna spelar som. Det verkar vara en kul karaktär, som jag tänker testa framöver.

Jag avslutar dagens spelande med att vinna en tremannamatch, och jag kan äntligen lämna en onlinesession i Super Smash Bros Ultimate med positiva känslor. Dessutom så besegrar Sverige England i VM på kvällen och tar brons, så nu känns allt bra!

Justin Wong visar vägen mot lame:

Efter fotbollen fortsätter jag att titta på Justin Wong-videos. Nu när jag ska fegspela är det bäst att lyssna på mästaren inom genren. Här en mycket intressant och ingående genomgång i konsten att vara ”lame”, det vill säga att spela så defensivt och försiktigt som möjligt:

Här är en annan givande video där han rankar alla karaktärerna i Street Fighter V utifrån hur lame de är:

Tydligen går det alldeles utmärkt att spela defensivt med Cammy, medan Sakura är en betydligt svagare karaktär i defensiven. Så jag kanske ska fortsätta med Cammy och droppa Sakura då? Jag gillar också hans beskrivning av Birdies styrkor, så jag beslutar att testa Birdie en stund imorgon. Nu ska jag titta på de svenska målen igen!

Dag 21: Testar Birdie och går online med Menat

Mitt spelande i Street Fighter V har varit väldigt målinriktat och fokuserat under den här serien, så jag inleder dagens spelande med att göra lite vad som helst i spelet. Jag testar Birdie för första gången, spelar ett par Character Stories, spelar igenom Survival på ”Normal” med Menat utan att använda några bonusar, kollar på ett par instruktionsvideor, och spelar igenom Survival på ”Easy” med Birdie.

Spontant så gillar jag Birdie. Han hade ett roligt kast med kedjorna som dataspelarna inte alls var med på. Jag spelar som bekant nästan enbart med kvinnliga karaktärer, så det känns skoj att för en gång skull spela med en riktigt fläskig kille. Men problemet med att spela som kille är bristen på intressanta kläder. Medan en karaktär som Chun-Li har femton eller tjugo klädesplagg att skaffa och välja på så har killarna i spelet kanske två eller tre. Man vill ju verkligen klä upp sin karaktär med olika kläder, så att välja mellan två eller tre uppsättningar av kläder som alla är ganska trista är ingen höjdare.

Men dagens main event är dock att gå online med Menat för första gången. Det har gått jättebra med henne mot datorn, men mänskliga spelare spelar som bekant på ett helt annat sätt. Men jag har studerat Justin Wongs Menat-videos och jag har en plan.

Det börjar dock allt annat än bra. Jag är helt enkelt för nervös. Att båda spela med Menat för första gången online och dessutom spela in till Youtube blir för mycket på samma gång. Jag får stänga av inspelningen och koncentrera mig på matcherna. Då går lite bättre. Men det är en sådan där dag där jag tycker att jag spelar bra, men verkligen ingenting fungerar.

Framför allt går allting för snabbt. Jag inser vad jag ska göra, men jag hinner inte göra det innan ögonblicket är över. Mina anti-air attacker kommer några hundradelar för sent. Jag blockar stående någon hundradel för sent. Jag aktiverar V-triggern någon hundradel för sent. Och så vidare.

Det är i ögonblick som det här som jag börjar att tvivla på det jag håller på med. Är det verkligen värt att lägga ner en hel sommar på det här? Finns det verkligen en chans att jag kommer att bli bättre, eller är det bara bortkastad tid alltihopa? Finns det någon annan spelare som gett sig ut på ett liknande projekt? Jag har nu spenderat 113 timmar i Street Fighter V, och jag är fortfarande usel på spelet. Jag tänker mig att de flesta spelare som är usel på ett spel ger upp långt före 113 timmar, och spelar något annat spel, eller byter till en annan hobby.

Det är ingen tvekan om att jag lärt mig mycket om fightingspel sedan jag började den här serien. Jag förstår mycket bättre vad som händer i matcherna. Dessutom har jag en tydligare matchplan och jag vet vad jag ska göra i de olika situationer som uppstår under en match. Men det stora problemet är alltså att jag tänker för långsamt. Att jag reagerar för långsamt. Att jag inte trycker på knapparna nog snabbt.

Kan jag lära mig att tänka snabbare? Kan jag träna upp min reaktionsförmåga så att den blir bättre? Eller är det helt kört? Det jag kan göra, och det jag har försökt göra med Menat, är att begränsa antalet val i varje given situation. Att begränsa antalet möjligheter i varje tänkbar situation som uppkommer, för att på så sätt snabba på beslutsprocessen. Dessutom kan jag nöta dessa val i träningsläget tills de äntligen sitter i muskelminnet. Men hur långt räcker det, när jag tänker så långsamt?

Slutresultatet för dagen blir tre vinster och elva förluster. Det är inte så illa för att vara första gången. Kan vara värt att nämna att den första spelaren jag besegrade inte ville ha något returmatch, så där hade jag haft stora chanser att ta en vinst till. Nu är nästa mål alltså att tänka lite snabbare. Ska jag hårdträna shoot’em up-spel för att träna upp min reaktionsförmåga?

I nästa avsnitt:

I nästa avsnitt blir det ett oväntat avsked, en oväntad comeback och så gör vi ett nytt försök med Menat online… Vi ses!

En fightingnovis dagbok – Samus mot Samus

Välkommen till den femte delen av En fightingnovis dagbok. Den stora frågan är – kan en riktig usel fightingspelare efter en sommar av fightingspelande åtminstone bli en halvbra spelare som inte gör bort sig online? I den femte delen hårdtestar vi de nya kontrollinställningarna, ser om Samus kan besegra sin mörka sida och försöker överleva som Menat.

Dag 15 – Link joins the battle!

”Var är jag?” och ”Vad var det som hände?” är med god marginal de två vanligaste meningarna under dagens inspelning av Super Smash Bros Ultimate. Min plan var egentligen att jag skulle spela in imorgon, det vill säga under tisdagen, men mannen från bostadsbolaget ringde och berättade att han skulle komma över under morgondagen och kolla på vattenskadan, men han visste inte när på dagen han skulle komma. Så jag fick i all hast lägga om schemat och spela in idag under måndagen istället.

Då jag varken är beredd på att spela in eller hade tränat särskilt mycket med Link så blir det lite bökigt att spela, men som tur var är Link väldigt vänlig för en nybörjare. Hans bumerang är enkel att använda och hans snurrattack är lätt att förstå sig på. Tyvärr måste man först hoppa och sedan använda attacken om man vill använda den i luften, till skillnad från många andra kämpar som automatiskt hoppar upp i luften när man använder deras upp-specialattack. Hans bomber var inte heller så lätta att använda då de först måste kastas och sedan detoneras, precis som i Breath of the Wild.

Jag börjar dock allt mer förstå hur Super Smash Bros Ultimate ska spelas. Det är ett speciellt flöde mellan att röra sig och att attackera, som det gäller att finna rytmen i. Min tajming har inte varit den bästa, och förmodligen så använder jag fel attacker vid fel tillfällen. Så det finns mycket att förbättra och jobba på. Men känns som jag är på rätt väg. Jag har väldigt svårt att få till något kast dock. Varenda gång jag försöker mig på ett kast så blev jag sparkad av banan, så där har vi vapen som helt saknas i min arsenal. Men hur lär man sig att kasta på bästa sätt?

Mina nya kontrollinställningar:

Som jag nämnde redan i den förra delen så har jag ändrat mina kontrollinställningar och måndagen blev den första dagen som jag spelade med dem. Så här ser min kontroller ut just nu:

Jag har alltså flyttat bort hoppknapparna från de fyra huvudknapparna och de har jag istället på de båda vänstra axelknapparna. På de fyra huvudknapparna har jag numera bara attacker. Anledningen är att jag ofta tryckte fel på attack och hopp, så jag hoppade när jag ville attackera och attackerade när jag vill hoppa. Dessutom blir det enklare att göra short-hop attacker med det här upplägget.

Jag följde också rådet att byta ut smash-attackerna mot tilt-attacker på den högra spaken, då jag använder tilt-attackerna oftare och dessutom är de krångliga att få till i default-uppställningen. I början var det förstås ovant med alla nya knappar, men jag tycker redan att det redan har gett resultat. Problemet att jag hoppar när jag ska attackera och attackerar när jag ska hoppa är i alla fall avstyrt.

Dag 16 – Samus mot Dark Samus

Ingen inspelning idag alltså. I väntan på att de ska komma och titta på vattenskadan, så spelar jag med Samus. Precis som Link är hon härligt nybörjarvänlig. Hennes neråt-specialattack är förstås att rulla ihop sig och lägga bomber. Och hennes uppåt-specialattack är att snurrattackera rakt upp i luften. Hennes sido-specialattack är att skjuta missiler. Hennes stillastående specialattack är att ladda upp sin stråle och sedan skjuta iväg ett superskott, vilket är väldigt kul om de andra spelarna är upptagna med varandra och man kan grilla någon av dem ordentligt.

Det är ingen hemlighet att jag är mycket bättre i fyramannamatcher än en-mot-en. När jag går online idag hamnar jag tillsammans med en annan spelare som också spelar som Samus. Det blir rejält förvirrande när vi båda ser exakt likadana ut, och min vana trogen har jag svårt att hänga med i vem som är jag och vem som är fienden. Så inför nästa match så byter jag istället till Dark Samus, så att vi ska se skillnad från varandra. Dark Samus skiljer sig på några små punkter från Samus, men i stort sätt är det samma karaktär med samma attacker.

LÄS ÄVEN: En fightingnovis dagbok – Mina drömmars fighter?

Samus-spelaren sparkar dock stjärten på mig ordentligt, och jag har inte en chans. Men när vi blir fyra spelare i arenan går det betydligt bättre för mig. Jag blir tvåa flera gånger i rad. Men varenda gång får jag möta Samus-spelaren i finalen och då går det inte alls något bra för mig. Min styrka i det här spelet är tveklöst att gömma sig i allt kaoset när vi är fyra spelare, få in en träff, dra iväg i säkerhet, gömma mig i kaoset, få in en träff, sticka min väg, och så vidare.

När jag spelar en-mot-en har jag ingenstans att gömma mig och varje gång det bara blir jag och Samus-spelaren kvar så blir jag mest bara jonglerad i luften, som om min motståndare lekte med en volleyboll. Det är sällan jag ens träffar marken innan allt är över. Jag försöker att dasha i luften och att rulla ihop mig till en boll och att snurrattackera iväg mig, men Samus-spelaren är med på allt jag försöker mig på. Nåväl, jag kan ju alltid trösta mig med att Samus vann varenda online-match den här dagen i alla fall…

Dagens upptäckt:

Dagens stora upptäckt var tveklöst att det fanns en butik i Super Smash Bros Ultimate. Ja, eh, jo… Jag har faktiskt inte upptäckt det förut. Eller jag har sett ett det funnits en ”Store” i huvudmenyn, men jag har alltid trott att det är där man köper DLC-karaktärerna. Jag trodde bara det var i de fem butikerna i kampanjen där man kunde köpa saker in-game, men så var det inte alls. I de fem butikerna i kampanjen köper man saker med saker med Spirit Points, men i butiken ute i menyerna så köper saker med guldmynt. Under de fyrtio timmar jag spenderat med spelet visade sig att jag hade samlat ihop femtiofemtusen guldmynt och då de flesta sakerna i butiken kostade kring trehundra till femhundra guldmynt så hade jag en hel del shopping jag kunde göra.

De bästa fynden var att jag äntligen kunde köpa de föremål som man behöver för att bemästra Spirit Board, läget där man kan vinna nya spirits. Jag har alltid undrat hur man får nya hjälpföremål dit, och nu har jag äntligen fått förklaringen. Vad mer innehåller spelet för ”hemligheter” som jag inte känner till?

Dagens Spirit:

Idag lyckades jag äntligen låsa upp Sakura som Spirit i Super Smash Bros Ultimate. Hon hade rätt hyfsade stats som sig bör.

Massor av pengar i Dragon Ball FighterZ

Om jag blev överrumplad av alla guldmynt jag hade att shoppa för i Super Smash Brothers Ulimate var det ingen mot vad som hände i Dragon Ball FighterZ. När jag surfar runt på Steam-rean får jag av en händelse se att det varit någon slags matchmaking-strul under det senaste online-eventet i Dragon Ball FighterZ, och alla spelare som loggar in i spelet före den 24:e juli ska få 60 000 silvermynt som kompensation. Med tanke på att jag bara har 1800 silvermynt i spelet för närvarande, så lät det som ljuv musik.

En Hoipoi-kapsel (spelets interna loot-lådor) kostar nämligen 1000 silvermynt, och jag har desperat försökt få tag i mera silvermynt, för att kunna låsa upp en C18-avatar till spelets lobby. Men varje gång jag samlat ihop till 1000 silvermynt så har jag alltid dragit något annat i spelets lotteri. Men 60 000 silvermynt betyder 60 chanser att dra en C18-avatar, så det måste väl ändå lyckas?!

När jag för första gången ansluter till spelet onlinelobby (Jag har bara spelat online i spelet under betan i januari förra året), så kommer den stora överraskningen: plötsligt har jag 300 000 silvermynt på kontot! Var alla andra silvermynten kommer ifrån har jag ingen aning om, men jag tar gärna emot dem!

Jag köper raskt tio kapslar på ett bräde, men ingen C18-avatar. Tiotusen silvermynt till – nej. Ytterligare tio kapslar. Ja, nu var hon där! Visserligen fick jag en lite underlig färg på hennes kläder, men nu har jag äntligen min C18-avatar som jag kan springa runt i spelets lobby med!

Det kommer att bli Dragon Ball FighterZ på riktigt senare i sommar, men jag är glad att till dess så har jag min äntligen C18-avatar och dessutom har jag 270 000 silvermynt att shoppa för!

Dags för NCR 2019

Nu har jag tittat klart på Final Round 2019. Det var verkligen kul att se en proffsturning igen. Speciellt som jag förstod mer än tidigare av vad som faktiskt händer under matcherna. Flera av mina favoritspelare var också med, vilket var kul. Jag hejar egentligen på alla som spelar med kvinnliga karaktärer, men jag har ett par andra favoritspelare också. Skön personlighet  plus kvinnlig karaktär är förstås det bästa, som hos Punk.

Efter Final Round går jag vidare till årets andra tävling i Capcom Pro Tour: NCR 2019. Vi är fortfarande i slutet av mars, så det är en bit kvar till nutid. Vi får se om jag hinner se alla Capcom Pro Tour-turneringar innan det är dags för EVO – det inofficiella VM:et i fightingspel – i början av augusti. Jag tror inte det, men det är värt ett försök. I vanliga fall tittar jag bara på Street Fighter, men under EVO ska jag försöka se Dragon Ball FighterZ, Super Smash Bros Ultimate, Tekken 7, med flera, också.

Dag 17 – Menat är en överlevare

En gång hade jag ett jobb där det hörde till mina arbetsuppgifter att vara med på ett jobbmöte varje vecka, trots att det var sällan något som vi diskuterade som hade med mina uppgifter att göra. Så jag kunde sitta och jäsa och ta det lugnt i två timmar varje tisdag. Så är det inte min situation nu för tiden.

Idag är jag riktigt trött efter dagens jobbmöte när jag kommer hem, och det blir inte så mycket Street Fighter som jag hade velat. Men jag ger mig på att göra det jag planerade att jag skulle göra förra gången: klara Survival-läget på ”Normal” med Menat. Det gäller att vinna en rond mot trettio motståndare i rad, utan att förlora en enda rond, för då är det över. Visserligen är inte motståndet något att prata om, men risken att man ställer till det i någon av ronderna är förstås stor.

Inledningen är helt galen för jag får möta de fem motståndare jag brukar ha svårast med – G, Necalli, Ken, Akuma och Zangief – på rad i de fem första matcherna. (Bara M. Bison saknas.) Men egentligen är detta bara positivt, då de första matcherna i serien förstås är de enklaste. Av de trettio matcherna är det bara mot Laura jag får problem. Där får jag dock massor av problem, och jag är bara en enda liten träff från att förlora, när jag lyckas ordna segern i matchen med en djärv motattack. I alla andra matcher är jag dock överlägsen. Ingen av datamotståndarna har något svar på Menats hårda slag, som knockar dem en efter en.

Efter att mitt trötta jag blivit lite på dåligt humör av att Steams ”prestationer” är så diskreta – varför kommer det inte något riktigt pling? – så ger jag mig på att spela några matcher mot datorn på svårighetsgrad ”5”. Nu ger datorn min Menat faktiskt lite motstånd, och framför allt Chun-Li vinner tre matcher i rad mot mig. De verkar som om jag är för defensiv, för när jag tappar humöret och spammar attacker mot henne i den fjärde matchen, så har Chun-Li ingen chans och jag vinner i två snabba ronder. Kanske borde jag attackera mer än jag gör? Men det är verkligen dags att lära sig lite combos, så att jag kan länka de snabbare attackerna in i de kraftfullare attackerna. Det skulle göra underverk för min offensiv.

Tittar på dag 14-videon

Idag klipper jag den roliga videon från dag 14 och tittar igenom den. Jag är glad över att mina matcher allt mer börjar att likna riktiga matcher, även om det är uppenbart hur klumpig och långsam jag är. En höjdpunkt är hur distraherad jag blir under Menat-matcherna, när jag mest bara kollar vad motståndaren gör och knappt bryr mig om att spela själv. Det kommer nog aldrig att hända igen.

Lika kul är det att se den näst sista matchen, när jag för första gången spelar riktigt bra. Visserligen är min motståndare en stor nybörjare som har noll koll, men jag gör ju det jag ska göra i den situationen. Mer plågsam är dock den sista matchen. Det märks hur nervös jag är inför min chans att vinna två matcher i rad och jag spelar verkligen helt bedrövligt. Jag vill verkligen ha en vinst till, för att gottgöra för att jag misslyckades med att spela in när jag vann två matcher i rad förra gången, och precis allt jag gör är krampaktigt och klingar falskt. Men jag lyckas fumla mig till en vinst trots allt. Vad är det som utmärker en segrare? Jo, det är att man hittar ett sätt att vinna även när man spelar riktigt dåligt.

I nästa avsnitt:

I nästa avsnitt kommer det att bli mera Samus och mera Menat. Dessutom får jag ett par goda råd som kommer att förändra allt…

En fightingnovis dagbok – Mina drömmars fighter?

Välkommen till den fjärde delen av En fightingnovis dagbok. Den stora frågan är – kan en riktig usel fightingspelare efter en sommar av fightingspelande åtminstone bli en halvbra spelare som inte gör bort sig online? I den fjärde delen blir det apor, spåkunniga flickor och ett fatalt misslyckande som vänds till en seger!

Dag 11 – Donkey Kong joins the battle!

Att det ska vara så svårt att finna en match online i Super Smash Bros Ultimate! Man skulle inte kunna tro att det här spelet har sålt i fjorton miljoner exemplar när man går online, för jag får vänta i fyrtio minuter innan spelet hittar en arena för fyra spelare. Eller den hittar en arena efter tjugo minuter, men då blir jag disconnectad mitt i första matchen, och får vänta i ytterligare tjugo minuter.

Min enkla plan att ta en karaktär per dag och först spela igenom arkadläget och sedan spela ett antal matcher online med denna fighter visar sig vara mycket, mycket mer komplicerat än jag hade förväntat mig. Jag har inte så mycket fritid att jag kan vänta i fyrtio minuter varje kväll för att få spela en första match. Är det spelets fel, eller mitt internet, eller jag har råkat ställa in spelet på något felaktigt sätt som gör att det inte hittar matcher? I menyn väljer jag ”any” på precis varenda val man kan göra, men spelet hittar ändå ingen arena. Ett sådant här stort problem jag aldrig upplevt med Mario Kart 8 Deluxe och Splatoon 2. Disconnects i massor har de båda spelen bjudit på förstås, men inte att det tar så här lång tid att hitta en match.

Donkey Kong visar sig vara en roligare fighter att spela med än Mario. Jag hinner ändå inte få iväg några distansattacker innan fienden har kastat sig lätt inpå mig, så att Donkey bara har närstridsattacker är inget problem för mig. Att jag äntligen får klara arkadläget utan att dö en enda gång är väldigt skönt! När jag sedan går online går det inte lika bra. Framför allt min tajming är allt annat än bra, och min avståndsbedömning är inte heller den bästa – jag slår fler hål i luften än i mina motståndare – men det går inte uselt heller. Hur jag skötte mig som apa online kan du se här:

En fighter vs massor av fighters

Jag funderar åter på om jag ska hålla mig till en fighter i ett spel eller spela med ett flertal karaktärer i flera spel? Om jag lägger ner all tid på en, eller kanske två, karaktärer skulle jag kunna lära mig dem mer ingående. Men samtidigt får jag inte glömma att jag måste ha roligt, för annars kommer jag snart att ge upp det här projektet. Och ett sätt att har roligt är att skapa variation. Det vill säga byta spel och karaktär ofta. Så jag kommer att fortsätta att byta. Det finns ett par stora nackdelar med att ständigt byta fram och tillbaka, men fördelarna överväger helt klart.

Varför vill jag bli bra på fightingspel, del 2

Jag fortsätter att fundera på varför vill jag bli bättre på fightingspel. Det jag tror jag främst är ute efter är känslan av hur det är att vara bra på att spela fightingspel. Det är som att lära sig spela ett musikinstrument. När man börjar att lära sig spela ett instrument vet man inte hur det känns att fullständigt kunna hantera instrumentet, men man vet att det kommer att kännas helt annorlunda. Det kommer vara bli någon form av känsla av frihet att kunna hantera det till fulländning.

Jag spenderade många timmar under många år till att lära mig sjunga. Med tanke på att jag inte alls kunde sjunga från början så visste jag inte om jag ens kunde lära mig att göra det. Men det visade det sig att jag kunde. Nu minns jag inte längre hur det var att inte kunna sjunga. Nu känns det självklart att jag kan sjunga. Kommer jag en dag att inte kunna minnas hur det var att inte kunna spela fightingspel? Då har jag alltid den här bloggen kvar som kan påminna mig.

Dag 12 – Är Menat min drömfighter?

Jag blev förvånad när jag fick veta att Kirby och Ryu är två av de allra sämsta kämparna i Super Smash Bros Ultimate. De två är ju de två bästa att spöa upp datormotståndare med. Idag undrar jag hur bra Menat egentligen är i Street Fighter V? För hon är tveklöst den bästa karaktären jag spelat med när det gäller att besegra datorspelare.

Idag kör jag arkadläget igen med Menat, och jag lyckas få min första dubbel-Perfect, när jag besegrade Zangief i två fläckfria ronder. Det var först när jag kommer till slutbossen i form av M Bison som jag, som vanligt, stöter på problem. Den första matchen förlorar jag därför att jag – just det – trycker på fel knapp i ett avgörande läge. Andra matchen sköter jag mig ännu bättre, men han får mig den här gången också. Men i det tredje försöket gör jag det jag brukar göra i tredje försöket, det vill säga att besegra honom. Det är en otroligt svettig match, där det är jämt in i slutet, men jag går segrade ur den genom en djärv attack som avslutning. Och så blev Menat den tredje karaktären som jag klarat arkadläget med, efter Cammy och Sakura. Nej, jag har inte spelat arkadläget särskilt många gånger ännu i det här spelet.

Menat är den första karaktären i Street Fighter V där jag känner att jag förstår hur alla hennes attacker ska användas, när de ska användas och varför. Med Cammy och Sakura finns det en stor osäkerhet över såväl deras vanliga attacker som deras specialattacker. Jag saknar en vettig och komplett matchplan för hur de båda ska spelas. Jag saknar en grundläggande taktik som ringar in alla deras attacker, så att det blir begripligt när och hur jag ska använda var och en av deras attacker.

Men med Menat känns det som om jag har en plan. Det känns som jag förstår vilken funktion hennes attacker har i min plan för hur jag ska spela henne. Dessutom passar alla hennes defensiva möjligheter mig bättre än det offensiva spelet med Sakura och Cammy. Samtidigt som det inte verkar som om Menat saknar starka offensiva möjligheter. Det ska bli spännande, mycket spännande, att ta henne online nästa vecka. Vilka blottor i min plan kommer de riktiga spelarna att hitta som inte datorspelarna hittar? Det kommer vi att få se.

LÄS MER: En fightingnovis dagbok – Vem kan stoppa Mario?

Som avslutning klarar jag också Survival-läget på ”easy” med Menat. Jag har fortfarande inte klarat det på ”normal” med någon karaktär ännu. Måste testa det på ”normal” med Menat nästa gång.

Nya banor till Street Fighter V

Köpte paketet med extra banor idag. Det var på rea på Steam, och jag kände att det kunde vara kul att ha ett par extra banor att träna på. Egentligen avskyr jag allt vad mikrotransaktioner heter, men jag har beslutat mig att jag kan spela ett spel med mikrotransaktioner. Och jag har bestämt att Street Fighter V är det spelet. Och det är faktiskt lättare att orka träna om man kan byta bana och byta kläder på kämparna vid varje träningstillfälle. Det finns moddar att ladda ner, men det är rätt pilligt att hålla på med sånt. Det pratas mycket om sexism och sexualisering i fightingspel, och det är väl sällan som kritiken inte är befogad, men rent praktiskt sätt är det lättare att spendera tre timmar i träningsläget om man har något trevligt att titta på. Men sedan kan det vara en bra idé att välja något mindre sexiga kläder när det är dags att spela match, så man inte blir distraherad av ovidkommande saker…

Mer Final Round 2019

Kanske jag har inte blivit en bättre fightingspelare av all research jag gjort de senaste veckorna, men en bieffekt är att jag plötsligt förstår jag mycket mera av det som händer när jag tittar på professionella Street Fighter V-matcher. Flödet i matcherna och logiken i det som händer när de båda spelarna försöker att straffa varandra för sina misstag har plötsligt blivit mycket klarare, och jag hänger med i matcherna på ett helt nytt sätt. Jag undrar om de här insikterna kommer att leda till att jag faktiskt blir bättre på att spela fightingspel också till sist?

Dag 13 – Vilodag plus kontrollinställningar

Idag är det vilodag, men jag läste en intressant artikel om hur man bör ändra kontrollinställningarna i Super Smash Bros Ultimate, och jag kände att jag måste in och testa det i spelet. Min sponta reaktion är att det här faktiskt är mycket bättre och att jag bör kunna eliminera en hel del av de misstag jag haft med grundinställningen. Mina stora problem har varit att jag ibland har hoppat när jag ska attackera och attackerat när jag ska hoppat. Samt att short-hop attackerna (hoppa och attackera samtidigt) inte riktigt alltid sitter där de ska. Det ska bli spännande att testa den här nya konfigurationen nästa vecka.

Och så vann Sverige mot Tyskland i fotbolls-VM, så nu är vi både i semifinal och kvalificerat för OS nästa år. Underbart!

Dag 14 – Den roliga incidenten med Ryu

Idag hände det en rolig sak. Jag är van med att klanta till det under matcherna när jag spelar in, men idag lyckades jag klanta till det utanför matcherna också. Dagens upplägg är att ge Cammy och Sakura en sista chans att visa vad de går för online innan jag går över till Menat. Och tro det eller ej, men jag lyckas vinna två matcher i rad med Cammy online! Det är första gången jag lyckas vinna två matcher i rad online i Street Fighter V. Visserligen är min motståndare en ännu större nybörjare än jag, och hens Ryu är inget större hot, men även svagare motståndare måste besegras. Det är inte bara att ställa ut skorna och tro att de ska göra jobbet, jobbet måste man göra själv, och det gör jag. Första matchen lyckas jag till och med avsluta med en V-trigger combo, som ser fantastiskt cool ut. Men lyckan visar sig vara kort. Jag har nämligen glömt bort att sätta på inspelningen igen!

Jag tog nämligen en paus i inspelningen, och gick ut och sprang i tjugo minuter, och när jag kom in igen var jag så andfådd och varm att jag alldeles glömde att jag måste sätta på inspelningen också innan jag spelade nästa match. Så här har jag suttit och jublat rakt ut i intet. Inget att göra åt det, min härliga dubbelseger är borta för alltid, bara att sätta på inspelningen och fortsätta med nästa motståndare. Vad händer då? Jo, jag fick möta en Ryu-spelare igen, och jag vinner även det mötet i två raka matcher!

Att jag plötsligt vinner en massa matcher beror med största säkerhet på Steams sommarrea. Spelet är väldigt billigt just nu, och då kommer det förstås in en rad nya spelare. Det bör vara förklaringen till att alla plötsligt spelar som Ryu också. Men en seger är en seger och två segrar är två segrar. Eller vänta lite, jag vann faktiskt fyra matcher i rad! Herre gud.

Det är förstås häftigare att vinna mot en bättre motståndare än att besegra en frejdig nybörjare och sedan en spelare som hade noll koll på vad hen höll på med, men efter att ha förlorat tjugoåtta onlinematcher i rad i början av den här serien så tar jag varje seger jag kan få, tack så mycket.

Om du vill höra mig skrika i glädjefylld triumf när jag äntligen vann ett par onlinematcher i rad kan du uppleva det här:

Jag kan med gott samvete säga att den här videon med god marginal är den bästa videon jag hittills spelat in under det här projektet. Det här är första videon där jag slappnar av egentligen, vilket gör stor del för underhållningsvärdet. Jag hoppas jag kan fortsätta på det här spåret, för den här är jag nöjd med.

Nu får Sakura och Cammy vila ett tag och jag ska fokusera på Menat istället. Det ska bli spännande att se vad jag kan göra med henne online nästa vecka.

Dagens två lärorika videos:

Den första av dagens båda videos är inte en av de mest sevärda jag har sett de här veckorna. Hans poäng är att man ska börja spela ett fightingspel samma dag som det släpps, för då är alla andra spelare lika okunniga som en själv. Om man börjar spela ett fightingspel som är två år gammalt har de flesta andra två års försprång och följaktligen kommer du förmodligen att få stryk av alla du möter online. Varpå du kanske ger upp innan du lärt dig spelet. Vilket är en intressant tanke, men mycket mer än så blir inte sagt i videon.

Samurai Shodown släpps för övrigt den här veckan. Så om jag ska följa hans råd så ska jag alltså börja spela det istället. Men jag håller mig till Street Fighter V och Super Smash Bros Ultimate. Det är bättre att spela de spel man är mest intresserad av tycker jag. Även om det innebär att jag åker på stryk av alla jag möter. Om det inte är Steam-rea förstås…

Den andra videon är betydligt intressantare. Något av en ögonöppnare faktiskt. I ärlighetens namn går inte videon in på hur man blir bättre på fightingspel, utan snarare vad som händer när man bli bättre på fightingspel. En slags anatomisk karta över utvecklingen som sker när man blir bättre på fightingspel. Så även om det inte är så mycket konkreta tips i videon på hur man blir bättre, så rekommenderar jag att du ser den. Jag fann den synnerligen inspirerande.

I nästa avsnitt:

Det var allt för den här gången. I nästa avsnitt blir det mer Super Smash Bros Ultimate i form av Link och Samus, och så ska jag testa de nya kontrollinställningarna förstås. Dessutom blir det dags att verkligen gräva ner sig i Menat i Street Fighter V, och se om hon passar min spelstil så mycket som jag tror att hon gör. Och så kan jag utlova en oväntad upptäckt! Vi ses!

En fightingnovis dagbok – Vem kan stoppa Mario?

Välkommen till den tredje delen av En fightingnovis dagbok. Den stora frågan är – kan en riktig usel fightingspelare efter en sommar av fightingspelande åtminstone bli en halvbra spelare som inte gör bort sig online? I den tredje delen blir det en massa Mario, jag funderar över hur jag ska hitta tid att fundera, och så blir det ännu mera Mario!

Dag 8 – Super Smash Bros Ultimate är oväntat svårt att förstå sig på

Idag gör Super Smash Bros Ultimate premiär i En fightingnovis dagbok! Min plan för spelet är att jag ska ge var och en av kämparna en dag, i den ordning som man kan välja dem i menyn. Så dagen inleds med lite träning med karaktären, sedan spelar jag igenom arkadläget med kämpen och så toppar jag dagens spelande med en timme online.

Först i listan är inte oväntat Mario. När jag börjar dagens spelande stöter jag dock direkt på problem. Jag förstår inte riktigt hur jag ska använda Mario. Hans uppercut är väldigt fin och fixar mången dataspelare, men hans andra attacker har jag svårare att göra något av. Vad ska jag egentligen använda vattensprutan till? Hans Eldbollar verkar inte göra någon större skada? Och vad är hans slängkappa till för?

När jag ger mig ut online blir det ännu knepigare. När jag lämnar datorspelarna och istället ger mig på verkliga spelare inser jag att jag inte riktigt förstår hur spelet överhuvudtaget ska spelas. Framför allt hur man attackerar motståndaren på det mest effektiva sättet är ett mysterium. Det finns en vanlig attackknapp, en attackknapp för specialattacker, och dessutom kan man attackera med den högra sparken. Och så kan man attackera med den vanliga attackknappen plus den västra spaken. Och så sägs det att det blir lite olika attacker om man drar i spaken lite eller drar i spaken helt och hållet, men det är svårt att urskilja och se i allt kaoset.

Dessutom kan man attackera genom att trycka in hoppknappen och attackknappen samtidigt (så kallad short-hop attack), men hur denna attack egentligen fungerar förstår jag mig inte riktigt på, då jag har väldiga problem att träffa motståndaren med denna. Vissa attacker kräver dessutom att man står still för att kunna användas, men man står ju nästan aldrig still, så det är svårt att använda dessa.

Jag luskar runt lite på nätet igen, men trots att det finns massor av nybörjarguider till spelet, både som bloggar och på Youtube, så är det få guider som lyckas beskriva spelet på ett genomgående och begripligt spel. Man påpekar ofta att spelet skiljer sig från andra fightingspel, men man lyckas aldrig förklara exakt vad det är som skiljer det. Så min research blir inledningsvis som ett spel i sig, när jag får ta viss information från en guide och pussla ihop den med information från en annan blogg, för att få någon slags helhetsbild av spelet. Här är i vilket fall den bästa text-guiden för supernybörjare, och här är den bästa videoguiden:

Jag ger mig ut online igen, med lite mer råg i ryggen. Nu har jag i alla fall lärt mig att dasha i luften (air dodge), och jag dashar som en galning varje gång jag hoppar upp i luften. Jag visar mig i alla fall vara väldigt bra på att hålla mig borta från motståndaren. Jag vet inte om att undvika motståndaren helt och hållet är en erkänd taktik i spelet, eller om det uppfattas som spelförstörande beteende?

Ett problem är dock att spelet har väldigt svårt att hitta någon motståndare åt mig. Super Smash Bros Ultimate har sålt i fjorton miljoner exemplar, men det märker man inget av. Det är lång väntan mellan varje match i Quickplay, och när jag väl får spela match, så får jag möta samma spelare gång på gång på gång. Någon fyramanna-match kan jag glömma, det blir bara 1 vs 1 varje gång.

LÄS MER: En fightingnovis dagbok – De första stapplande stegen

När jag är klar så visar det sig att inspelningen har misslyckats. Jag drar faktiskt en suck av lättnad över att jag slipper ladda upp det här fumlandet till Youtube. Den här serien handlar visserligen om hur en nybörjare försöker lära sig hur ett fightingspel fungerar, men jag gissar att det finns en gräns för hur många gånger jag kan sitta och klaga på att jag inte förstår hur Mario ska spelas i samma video. Imorgon ska jag kolla igenom ett par specifika Mario-guider på nätet, och faktiskt lära mig hur den där slängkappan ska användas.

Dag 9 – Fundering kring mina funderingar + födelsedagspresenter

Det första som händer när jag vaknar på morgonen är att jag kollar nyheterna. Ja, Sverige besegrade Kanada i fotbolls-VM och nu är man i kvartsfinal! Härligt! Det som sedan händer efter frukosten är att jag konstaterar att min planering för den här serien bygger på något av en glädjekalkyl. Nej, jag har inte gjort som den svenska OS-kandidaturen och räknat fel på en miljard, men jag har räknat fel likväl.

När jag planerade för hur mycket tid den här serien skulle ta av min fritid varje vecka så planerade jag för att:

  1. Jag skulle kolla guider och matcher på Youtube och läsa wikis.
  2. Att jag skulle spela.
  3. Jag skulle spela in till Youtube, redigera videorna och lägga upp dessa.
  4. Jag skulle sätta mig ner och skriva varje avsnitt av serien.

Men jag glömde alldeles bort att planera för att:

5. Kolla igenom mina egna inspelningar, analysera dessa och dra slutsatser av dessa.

Att titta igenom söndagens onlineäventyr tar bara det en timme. Att dessutom sitta och fundera, dra slutsatser och göra en lista av allt jag måste förbättra till nästa gång tar också sin tid. Tid som jag inte hade planerat för. Så min planering fungerar inte längre. Alltså måste jag från och med nu dra ner på tempot något för En fightingnovis dagbok, så att jag hinner med att titta igenom mina videos och reflektera över det som jag har gjort också.

Jag måste hitta balansen mellan att först inhämta information från guider på nätet och Youtube-videos, att sedan spela och spela in, och att till sist kolla igenom mina egna matcher och dra slutsatser av dessa. Vilket leder oss tillbaka till att insamla mer information igen. Och som grädden på alltihopa skriva om mina reflektioner av alltihopa. Jag kommer de kommande dagarna att känna av vad jag hinner med att göra och inte. Jag vet hur mycket fritid jag har att lägga på projektet. Men hur lång tid det tar att smälta den information jag får från guider på nätet och hur lång tid det tar att smälta den information jag får från att titta på mina egna inspelningar? Det är inte något som jag kan avgöra på förhand. Så det får jag spendera de kommande dagarna till att gå en klar bild av.

Här kommer i vilket fall mina tankar om mina onlineäventyr, dag 7:

  • Först och främst drar jag iväg ett antal fullständigt vansinniga eldbollar med Sakura som sabbar allt. Hade jag inte slängt så många eldbollar som motståndaren hoppade över och sparkade mig i ansiktet, så hade jag rimligtvis vunnit båda matcherna.
  • Den enda gången jag lyckas pressa in en motståndare i hörnet, så backar jag förstås och släpper ut denne. Vad är det som händer?
  • Jo, det som händer är förmodligen att jag tänker för mycket. Jag har ju de senaste veckorna tänkt väldigt mycket på fightingspel, och läst massor på spelets wiki och tittat på guider på Youtube, och nu har jag allt detta i huvudet när jag ska spela match. Och en spelare som redan är rätt långsam i tankarna, blir plötsligt ännu mer långsam med alla dessa tankar. Men rimligtvis är detta bara en fas som kommer att passera när jag blir mer bekväm, och som för tillfället är oundvikligt.
  • Jag trycker på fel knapp alldeles för ofta. Men med tanke på att det inte hände lika ofta dag 5, så gissar jag att det bara är tillfälligt. Och att det går att förbättra genom träning. Men jag behöver utveckla någon slags träningsteknik för att bli bättre att trycka på rätt knapp på arkadstickan.
  • Min siste motståndare, som jag faktiskt vann två matcher mot, hade – precis som jag – ingen riktig killerinstinkt, utan tvekade i många situationer. Jag måste bli mer distinkt i mitt spelande.
  • För att inte tänka för mycket under matcherna så måste jag utveckla ett par ”set-ups” som jag kan välja mellan när jag spelar. Det här kan tyckas gå emot min plan att bli mindre förutsägbar, men jag tror att idén att försöka tänka mindre under matcherna, och mera följa en plan för hur jag ska spela, faktiskt kommer att göra mig mindre förutsägbar, just genom att det blir mindre tvekan och färre ”pauser” i mitt spelande.
Istället för Ibuki – Menat

Men sedan blir det lite spelande också. Med tanke på att jag kommer att bli upptagen med att leka med mina födelsepresenter just den här dagen, så hade jag redan bestämt att inte spela in något till Youtube. Istället hade jag planerat att börja träna med Ibuki i Street Fighter V. Så fort jag kör igång med henne känner jag dock att hon var alldeles för lik Cammy och Sakura. Jag behöver något helt annat.

Jag googlar ”most defensive characters in Street Fighter V” och hittar en hel del intressanta diskussioner. Det är tre namn som framför allt återkommer: Guile, Dhalsim och Menat. Jag beslutar att testa alla tre.

Guile känns inte alls rätt. Förutom Balrog är jag inte så förtjust i laddkaraktärer, det vill säga fighters där man måste trycka spaken i flera sekunder åt något håll för att ladda upp en attack. Dhalsim känns betydligt mer spännande för mig, men det klickade inte riktigt här heller. Menat blir dock kärlek vid första ögonkastet.

Spåflickan Menat visar sig vara en riktigt spännande karaktär. Hon skiljer ut sig genom att hon har en svävande spåkula som de mesta av hennes attack utförs med. Hon är samtidigt både komplex och väldigt enkel att förstå sig på – på ett väldigt inbjudande sätt. Framför allt är hon bra på att hålla motståndarna ifrån sig med spåkulan och inte låta dem komma nära. Hårt slag är en jäkla knapp, som datorspelarna har stora problem att hantera. På lägre level är datorspelarna helt chanslösa, och så många ”Perfect” har jag aldrig radat upp under en timme i ett fightingspel förut. På högre nivå har förstås datorspelarna olika sätt att ta sig igenom mitt försvar, men med tanke på att det var första gången jag spelar som Menat så gick det oväntat bra.

Jag går in i arkadläget, bara för att få träning, men jag röjer rakt igenom matcherna med Menat. Bara Alex visar sig vara svår – och här behövde jag tre försök – men de andra kämparna kapitulerar direkt. När jag kommer till M Bison känner jag mig nästan segerviss. Jag har aldrig besegrat honom på första försöket förut. Jag har alltid behövt två eller tre försök, men den här gången har jag honom med repen direkt. Hans teleporterande, glidande längs marken och snurrluftspark bjuder på stora problem för min hålla-honom-på-avstånd taktik, men i sista ronden har jag honom i underläge och jag ska bara avslutat honom, när- jag tryckte på fel knapp förstås.

LÄS MER: En fightingnovis dagbok – Att överleva online

Bara att trycka på ”continue” och försöka igen. Andra matchen blir närmast en kopia av den första. Hård kamp för att hålla honom på avstånd medan han försöker ta sig genom mitt försvar. I sista ronden går det ännu bättre än förra gången: jag har halva mätaren kvar och jag behöver bara en träff för att segern ska vara min. Jag är tålmodig, riktigt tålmodig, jag väntar och väntar, rör mig fram och tillbaka, väntar och väntar – och jag slår till! Varpå jag trycker på fel knapp förstås, och han utnyttjar mitt misstag med att dra igång en jättelik combo som tar hela min mätare och matchen är över.

Jag stänger av och öppnar mina födelsepresenter istället.

Dagens jubileum

Nej, nu tänker jag inte på min födelsedag, men att jag nådde 100 timmar Street Fighter V idag! Riktigt hur man kan lägga hundra timmar på ett spel och fortfarande vara usel på det vet jag inte, men uppenbarligen är det alldeles möjligt. Nu hoppas jag bara att jag äntligen har blivit betydligt bättre på spelet när jag når 200!

Dag 10 – Mario joins the battle!

På onsdagen får Mario en ny chans. Jag har ju kollat igenom ett par guider nu, och lärt mig att Marios slängkappa både kan reflektera projektiler och förvirra motståndaren. Men en sak är den samma som på måndagen: onlineläget suger. Fem minuters väntan på en match, och sedan blir det bara en mot en. Mot samma motståndare om och om igen. Vad håller egentligen de där fjorton miljonerna spelarna på med? Är det inne i äventyrsläget allihopa? Väntar de på Super Mario Maker 2?

När jag lämnar det helt feldöpta ”Quickplay” för ”Battle Arena” blir det lite roligare. Eller inte den första matchen. Då ändrar spelet nämligen de kontrollinspelningar som jag har gjort till standarduppsättningen. Bara för att jag bytte från det ena onlineläget till det andra. Seriöst spelet? Men sedan får jag faktiskt spela en match med fyra spelare. Vad som då hände kan du kolla här:

Idag lyckades jag till slut låsa upp alla kämpar också. Nu ska jag bara se till att spela med alla dessa 70+ karaktärer också…

Dags för Tekken 7

Steams sommarrea börjar idag. Jag var mest ute på Tekken 7, och det var som tur var med på rean, så nu kan vi boka in Tekken 7 till senare i sommar!

Dagens läsning

Idag har jag börjat att läsa En dramatikers dagbok av Lars Norén. Det är oklart vad en pjäsförfattare kommer att kunna bidra med till En fightingnovis dagbok, men fightingspel är ju också en form av dramatik. Och någon slags inspiration till fortsättningen av En fightingnovis dagbok måste den ju kunna ge?

Dagens e-sport

Jag älskar e-sport, men det är sällan jag har tid att titta på det. Professionell Street Fighter V har jag inte tittat på sedan jag såg Capcom Cup i december förra året. Men idag började jag att titta på Final Round 2019 från i mars i år. Det är årets första storsturningen inom Capcom Pro Tour och topp 8 är fylld av kända fightingspelare och en och annan överraskning. Efter att ha tittat på ett antal timmar av mina egna fumliga matcher är det minst sagt en annan upplevelse att se proffsen ge sig på varandra. Även om de också lyckas göra stora misstag i helt avgörande lägen…

Det var allt för den här delen. I den fjärde delen kommer det att bli mer Super Smash Bros Ultimate och det kommer att bli mer Menat. Samt ett par oväntade insikter. Vi ses!

Martins bästa och värsta från E3 2019

Nu när E3 är över är det på sin plats att summera och tycka till om allt som hände. Det tänkte jag göra genom att dela ut lite  seriösa och mindre seriösa utmärkelser. De har varit ett kul sätt för mig att gå igenom årets mässa och jag hoppas ni skall tycka att det är minst lika roande att läsa igenom. Här har ni det jag fann bäst och sämst med årets E3.

Årets största brist på gameplay: Microsoft

Microsofts presskonferens var typisk för E3 2019: det var en blandad upplevelse. Å ena sidan var det underhållande och spännande, och å andra sidan fick vi väldigt lite gameplay och väldigt lite direkt information. Det är svårt att ens minnas något gameplay i efterhand; det var som om precis varenda trailer som visades var förrenderad.

Inte ens från Gears 5 eller Halo Infinite visades någon riktig gameplay, vilket var en stor besvikelse.

Årets galnaste: Final Fantasy VII Remake

Jag är ingen expert på Final Fantasy, men det verkar som om vi har många VII-spel att se fram emot i framtiden. Som Jason Schreider skriver för Kotaku när han intervjuar spelets producent Yoshinori Kitase:

”I asked him today how many games will be in the series. We know that the first one is set entirely in Midgar, and that, according to Square Enix, it’s the size of an entire numbered Final Fantasy game—a radical reimagining, given that Midgar was maybe 5 or 10 percent of the original game on PlayStation 1.”

“Before we actually started working on this, we knew it was going to be a large amount of content,” Kitase told a group of press. “When we started out planning the plot for the first game, it hit us again… at that point we decided we were going to focus first game on Midgar and what happens in Midgar. Unfortunately we can’t say anything more about the future games, because we don’t know ourselves.”

Fem till tio procent av originalet per nyutgåva alltså? Vi har alltså mellan tio eller tjugo fullstora Final Fantasy VII Remake-spel att se fram emot de kommande årtiondena? Eller århundradena? Helt vanvettigt, men också väldigt kul förstås.

Årets spel som jag längtade mest efter, men som få andra brydde sig om: Journey to the Savage Planet

Vi var väl inte så jättemånga som högt uppe på vår önskelista var att äntligen få se lite riktigt gameplay från främmande-planet-äventyret Journey to the Savage Planet, men under E3 fick vi äntligen en snutt. Som visserligen inte sa så mycket som vi inte redan visste, men som ändå håller förhoppningarna höga. Vill du veta varför du faktiskt borde se fram emot det här humoristiska pusselactionäventyret, så kolla in min artikel om spelet.

Årets snyggaste spel: Astral Chain

Det enda rimliga svaret här är förstås det urläckra Final Fantasy VII Remake, men jag är väldigt förtjust i spelvärlden i Astral Chain. Allting känns perfekt: färgerna, stämningen och Masakazu Katsuras fantastiska karaktärsdesign. Årets snyggaste spel kommer givetvis till Nintendo Switch.

Årets finaste färger: Summer Catchers

Ja, färgerna i Astral Chain är otroligt fina, men de allra finaste färgerna i år hittade vi i Summer Catchers. Spelet är som om någon kört Celeste och Forza Horizon 4 i en mixer. Så du race:ar rakt genom de fyra årstiderna, fast i en pixlig 2D-värld. Ibland förvandlas spelet till ett pusselspel eller ett rytmspel bara därför att. Hur spelmakarna kom fram till att just dessa genrer ska korsas kan man ju undra, men en underbar spelvärld fyll av härliga färgkombinationer blev resultatet. Jag är verkligen sugen att röja fram genom de här färgrika pixellandskapen när spelet släpps senare i sommar.

Årets trailer som inte sade så mycket men som var väldigt snygg: Ghostwire: Tokyo

Under detta förrenderade E3 har vi förstås många kandidater på trailers som inte sa så mycket konkret om spelen men som var väldigt fina. Ubisofts Breath of the Wild-doftande Gods & Monsters är ett av dem. Men priset går ändå till den synnerligen lyckade premiären av Ghostwire: Tokyo.

Om spelet kommer att bli bra är svårt att säga, men vi vet i alla fall två saker: det utspelar sig i Tokyo och ”It’s spooky!” Samt att personen som klippt trailern är en mästare. Det inte är lätt att skapa så här mycket stämning i en kort trailer för ett helt nytt spel. Jag gillar inledningen allra bäst, innan allt det spöklika gör entré och spelet skildrar en helt vanlig vardag i Japans huvudstad. Jag gillar inte att resa och kommer knappast att ta mig till mina drömmars land Japan någon gång. Möjligtvis om jag blir riktigt rik en dag och kan skaffa en egen båt som jag kan bo på under resan. Men jag kan besöka Tokyo i spelens värld. Och ”It’s spooky!”

Årets hjälte: Helen Dashwood i Watch Dogs Legion

Årets mest oväntade hjälte var 70-åriga Helen Dashwood, som har gett sig tusan på att göra revolution i ett förtryckande framtida London. Många av oss som gillar ovanliga hjältar har längtat efter att få spela som en tant i ett actionspel, och i kommande byta-mellan-massor-av-olika-karaktärer-simulatorn Watch Dogs Legion kommer det äntligen att bli möjligt. Att Helen, förutom att hon inte tvekar att dela ut lite elektrifierad action, dessutom verkar ha en riktigt härlig personlighet gör bara upplägget ännu coolare.

Det är nog få av oss som enbart vill spela som en tant under ett helt 50 timmar långt spel, men att byta till en stentuff dam då och då har ökat mitt intresse för Watch Dogs Legion från ljummet till stekhett. Och då spelet innehåller permadeath måste man ju till varje pris hålla tanten vid liv!

Årets sluta-släppa-en-massa-nya-spel-när-jag-inte-har-spelat-klart-de-gamla än: Tales of Arise

Alltså, jag är väldigt förtjust i Tales-spelen, men jag spelar dem aldrig. I backloggen har jag Tales of Xillia, Tales of Xillia 2, Tales of Graces f, Tales of Zestiria och Tales of Berseria som jag inte har spelat än, och jag är väldigt sugen att spela om Tales of Symphonia ännu en gång. Och nu är alltså Tales of Arise på gång också. Jag hinner inte med! Men jag måste göra något åt det här problemet, för snart har jag passerat gränsen för hur många Tales-spel det är lagligt att ha i backloggen…

Årets oj-det-ser-ut-precis-som-filmen: Marvel’s Avengers

Jag hade väl trott att Avengers-spelet skulle påminna om filmerna, men kanske inte att det skulle påminna så väldigt mycket om filmerna som det gjorde. Inte då spelet utspelar sig i sin egen verklighet och inte i filmernas verklighet. Spelet ser läckert och spännande ut, men att ta designen och karaktärsgalleriet rakt av från filmerna när det inte finns någon koppling till filmerna är aningen förvirrande.

Och medan jag tyckte det var alldeles för likt filmerna blev det tydligen en backlash på nätet att spelet inte var nog likt filmerna, då det inte är skådespelarnas ansikten vi får. Förmodligen borde man ha gjort spelet exakt som filmerna eller inte alls som filmerna, istället för att hamna i ett otrevligt mellanland, där ingen blev nöjd.

Årets vänta-det-här-verkar-inte-alls-vara-så-billigt-som-vi-trodde: Marvel Ultimate Alliance 3: The Black Order

När Marvel Ultimate Alliance 3 avtäcktes i våras verkar de flesta ha uppfattat det som en snabb cash grab för att mjölka ur Avergers-filmen lite extra. Innan E3 pratade alla om Avengers-spelet som äntligen skulle avtäckas och ingen pratade om det här. Men nu när Marvel Ultimate Alliance 3 fanns spelbart på mässgolvet vittnar rapportern om ett väldigt kul och oväntat djupt co-op spel. Spelet har ett stort hjältegalleri, med alla möjliga Marvel-favoriter, där alla hjältar spelas på ett annorlunda sätt, beroende på deras unika styrkor.

I vanliga fall avskyr jag allt vad Expansion Pass heter, men just i det här fallet tycker jag det är en väldigt bra idé att man kan köpa till extra Marvel-hjältar. Alla har ju olika favoriter när det kommer till Marvels hjältar, och att kunna köpa till just sin egen stora favorit känns verkligen helt rätt. Och de största fansen betalar säkert för att kunna köpa till sig lite mer udda hjältar, som inte är så kända av den stora massan.

Det är svårt att ha någon åsikt om den här typen av spel efter bara en kort demo, då det är en typ av spel som man antingen blir väldigt trött på efter ett par timmar, eller som man inte alls blir trött på efter ett par timmar utan man vill bara fortsätta nöta fiender om och om igen, men jag är väldigt hoppfull.

Årets det-ser-förjävligt-ut-men-det-är-säkert-väldigt-kul: Bleeding Edge

Bleeding Edge är inte särskilt muntert att titta på; det som ser som sporten där de refuserade karaktärerna från Overwatch gör upp med de refuserade karaktärerna från Fortnite, men jag älskar både Overwatch och Ninja Theorys tredjepersonsaction och att kombinera de båda i ett och samma spel kändes väldig hett. Och det viktigaste i ett snabbt actionspel är inte att karaktärerna ser bra ut på spelets omslag men att man snabbt ser vem som är vem mitt i de vilda striderna.

Årets jag-är-egentligen-inte-intresserad-alls-men-nu-är-jag-helt-fast: Animal Crossing: New Horizons

Jag har aldrig varit intresserad av Animal Crossing-spelen. Spel som helt tar över ditt liv har jag alltid försökt att hålla mig borta från. Men Nintendo vet hur de ska fånga mig. Animal Crossing: New Horizons slår till med de tre saker jag tycker allra bäst om: öde semesteröar, påta i trädgården i spel och fyra spelare co-op. The bastards!

Årets fulaste trailer: Contra Rogue Corps

Jag hoppas att det är kul att spela för kul att titta på är det då inte.

Årets hårdvara: TurboGrafix-16 Mini

Nej, Nintendo visade ingen ny Switch-modell, Sony var inte ens på plats och Microsofts lilla snack som sin kommande Scarlett lät visserligen bra, samtidigt som allt de sa närmast var ordagrant det som Sony redan hade sagt ett par månader tidigare. Nej, coolaste på showen var förstås TurboGrafix-16 Mini. Turbografix, eller PC Engine som den hette i Japan, är en legendarisk 16-bitar-konsol som jag inte vet mycket om, mer än att den aldrig officiellt släpptes i Eurora.

Spelen som utannonserats till denna Mini-variant har jag, förutom R-Type, aldrig ens hört talas om. Inte heller spelen som folket i kommentarfälten hoppas ska avslöjas till konsolen härnäst känner jag till. Samtidigt är det många spelare genom åren som sagt att det finns en skatt av underbara spel till den här bortglömda klassikern.

Att köpa en TurboGrafix-16 Mini kommer för mig att bli som att det släpps en helt ny 16-bitars konsol med massor av nya sköna spel på samma gång Det låter som en otroligt lockande händelse.

Årets sämsta: Det enda som är kul är våld

Att spelvärlden är fixerad av våld är ingen nyhet, eller att E3 brukar bjuda på massor av våld, men i år kändes floden av våldsamma trailers mer bedövande än vanligt. På Microsofts presskonferens var i stort sätt varannan trailer, förutom Spiritfarer och Microsoft Flight Simulator, fylld av våld eller hot om våld. Till och med Nintendo bjöd på en massa våld, där ett spel som Animal Crossing verkligen stod ut. Och i övrigt på E3 var det våld, våld, våld, med ett spel som Planet Zoo som ett härligt undantag. Jag gillar underhållningsvåld precis lika mycket som någon annan, men det vore trevligt om något fler spel där man inte drar runt och skjuter monster och dödar människor fick lite uppmärksamhet, tack.

Årets sämsta II: Var är alla spännande nyheter?

Det avtäcktes en mängd nya spännande spel på E3, men ingenting som verkligen kändes nytt. Eller värva-vilken-person-i-staden-som-helst-till-ditt-uppror-mekaniken i Watch Dogs Legion var onekligen spännande, speciellt i kombination med spelets permadeath, och tidsloopen i 12 Minutes och Deathloop var lite kittlande, men i övrigt vara det bara… eh… ja… eh.

Årets alla-andra-är-glada-men-jag-är-lugn: Banjo-Kazooie

En spännande sak med E3 är när alla spelare plötsligt blir alldeles överlyckliga (eller helt förbannade) utan att jag riktigt fattar varför. Tydligen är det en jättegrej att Banjo-Kazooie är på väg till Super Smash Bros Ultimate. Mitt enda möte med Banjo-Kazooie är att jag spelade originalet till Nintendo 64 i början av 00-talet, men att spelet inte satt något spår alls i mig. Jag hade helt missat att hans ankomst till Super Smash Bros var något som fansen hett hade önskat i många år. Men jag är glad av att ni är glada. Som den otroligt sköne Keef på Youtube som verkligen får det att värmas i hjärtat.

Tröstpris: Trials of Mana (som det tjatats och tjatats om så länge jag spelat TV-spel) och Panzer Dragoon Remake, som inte så många önskat men de som önskat det verkligen önskat det så det slagit gnistor om det.

Årets teaser: The Legend of Zelda: Breath of the Wild 2

Jag var rätt säker på att en uppföljare till Breath of the Wild skulle släppas hösten 2020. För det första är det då tre och ett halvt år sedan det förra spelet släpptes, vilket precis är den tid det borde ta att skapa ett nytt storspel, och för det andra så kommer Playstation och Xbox att släppa sina nya konsoler då och Nintendo behöver något stort som tar bort lite av uppmärksamheten från dem. Men att spelet skulle avtäckas redan i år hade jag inte räknat med.

Dessutom trodde jag, som sagt, att Nintendo börjat med uppföljaren direkt när det första spelet var klart – de måste ju göra något med sin fantastiska spelmotor och fantastiska spelvärld – men att spelet är ”now in development” låter som att de nyss börjat med det. Så kommer det ens att bli klart till hösten 2020? I vilket är det onekligen en spännande framtid vi har framför oss.

Årets Metroid Prime 4: The Legend of Zelda: Breath of the Wild 2

Texten ”Now in development” borde enbart göra en Nintendo-fan lycklig, men efter Metroid Prime 4 och Bayonetta 3 blir man snarare orolig när man ser den skylten till ett Nintendo-spel. Och lägg märke till att texten ”for Nintendo Switch” inte är med i teasern. Bäst att garderas sig antar jag…

Årets spel: Final Fantasy VII Remake

Jag gillade aldrig Final Fantasy VII när jag spelade det. I själva verket har jag inte gillat något Final Fantasy-spel som jag har spelat. Men Final Fantasy VII Remake ser alldeles fantastiskt ut.

Jag kommer nog aldrig att få mitt storslagna Buffy-spel som jag önskat mig, men Final Fantasy VII Remake var det som kom närmast på årets E3. Jag älskar hur spelet lyckas vara färggrant och lekfullt, och mörkt och stämningsfullt på samma gång. Jag älskar hur spelsystemet bjuder på röj och eftertänksamhet på samma gång. Jag älskar egentligen allt som jag har sett av det här spelet.

När spelet avtäcktes på E3 2015 var jag, till skillnad från i stort sätt alla andra, helt likgiltig. Sedan dess har spelet blivit något av ett skämt med alla förseningar och allt hysch-hysch. Men jag kan omöjligtvis neka till att det häftigaste spelet på E3 2019 var Final Fantasy VII Remake.

Så, vem vann E3 2019?

Wooloo, så klart!