9 minuter lästid

Slutet på Horizon Zero Dawn

Efter att ha inlett förra veckan med att klara The Legend of Zelda: Breath of the Wild inledde jag den här veckan med att klara Horizon Zero Dawn. Det är märkligt hur de här båda spelen alltid hänger ihop med varandra. De som är Helan och Halvan. Eller Batman och Jokern.

Precis som slutstriden i Breath of the Wild var något av en besvikelse får jag säga att slutstriden i Horizon Zero Dawn inte heller var någon fullpoängare. Inte för att den var dålig, men det kändes som om den sista timmen kom från ett helt annat spel. Horizon Zero Dawn handlar om story och eleganta men förvirrande strider mot robotdinosaurier, och story och eleganta strider gör ingen stridstid tänkte spelmakarna. För att vara ett storspel så är Horizon hyfsat originellt och i alla fall en gnutta vågat, men slutstriden kändes som grundkursen på spelhögskolan i hur en slutstrid ska se ut.

Det hela livades upp en smula dock av att jag, när jag närmade avslutningen på slutstriden, plötsligt insåg att det bara var fem minuter kvar till jag skulle dra till bussen. Min bedömning var att jag kanske skulle hinna avsluta slutbossen på fem minuter, men jag visste inte vad som skulle hända sedan. Vissa spel slutar ju direkt efter slutstriden med ett ”The End” medan i andra spel så kan man få vandra omkring i timmar efter att slutstriden är avverkad. Jag ville så gärna se hur spelet slutade, men jobbet är jobbet och jag hade inget annat val än att springa till bussen.

Här kan det vara passande att hylla konsolmakarna för Rest Mode (och Sleep Mode och allt vad det heter). Att bara kunna stänga av ett spel när som helst och fortsätta på samma ställe nästa dag utan att behöva ladda in någon gammal sparning är en helt underbar utveckling. Det är sådana innovationer man vill ha när en ny konsol släpps, snarare än några extra pixlar i hörnet av skärmen.

Men gud vad jobbigt det är att behöva stänga av ett spel några minuter innan spelet är avklarat och springa till bussen. Det här var verkligen dålig planering av mig! Behöva sitta och undra till nästa dag hur spelet egentligen slutar. Har man lagt åttiosex timmar på ett spel, så vill man inte gärna ta en paus när det eventuellt bara är ett par minuter kvar. Lite svårt att koncentrera sig på jobbet när man bara har slutet på Horizon Zero Dawn i huvudet.

Men nästa dag fick jag äntligen se de sista fyra minuterna följt av trettio minuter eftertexter. Hurra!

Breath of the Wild versus Horizon Zero Dawn

Nu när jag äntligen klarat de båda spelen är det dags att ge ett slutomdöme på denna våldsamma och underhållande strid. Jag håller fast vid att Breath of the Wild är det bättre spelet. Spelvärlden är avgörande. Hyrule är mer levande än någon annan spelvärld jag upplevt. Spelvärlden i Horizon är otroligt vacker – tveklöst det snyggaste spelet jag någonsin spelat – men den är mer av en kuliss till spelets händelser, snarare än att vara huvudpersonen i spelet som Hyrule är i Breath of the Wild.

Medan Breath of the Wild utnyttjar varenda fördel av en öppen värld som det kommer över känns den öppna världen rätt poänglös i Horizon Zero Dawn. Horizon skulle ha fungerat lika bra som ett linjärt spel – ja, kanske hade det till och med varit ännu bättre då? – medan det är omöjligt att tänka sig Breath of the Wild utan den öppna världen, då spelet och världen är ett och samma.

Den icke-linjära storyn i Breath of the Wild passar också en öppen värld bättre än vad huvudstoryn i Horizon Zero Dawn gör. Jag har klagat på att storyn i spel som Halo 3 och Halo 4 är obegriplig om man inte läst romanerna, men Horizon trycker in romanerna rakt in i spelet. Spel som Bioshock-serien har också mycket backstory men jag har nog aldrig upplevt ett spel med så mycket backstory som Horizon Zero Dawn. Gör man flera huvuduppdrag på raken så blir man helt översköld av sedan länge döda karaktärer och deras berättelser. Det mesta är intressant och bitvis är det till och med gripande, men Breath of the Wilds mer spartanska berättande passar spelmediet mycket bättre. I Breath of the Wild är alla berättelser knutna direkt till spelvärlden och det spelmässiga, medan det inte alls fungerar lika elegant i Horizon Zero Dawn, även om spelmakarna gör sitt bästa för att knyta story, gameplay och spelvärld till varandra.

Att det tog hundra timmar att klara Zelda och åttiosex timmar att klara Horizon Zero Dawn kan jag också tycka är lite mycket. Visst kan man välja om man vill göra alla sidouppdrag eller om man ska jaga alla trophies eller inte, men man vet ju aldrig vad man missar om man inte testar det. Och de flesta sidouppdragen visade sig ha en betydelse i Horizon Zero Dawn trots allt.

Slutomdömet är att Horizon Zero Dawn är ett fantastiskt spel, som hade oturen att för alltid sammankopplas med The Legend of Zelda: Breath of the Wild. Ett spel som det helt enkelt inte rår sig på.

Julspel

Har du ett julspel? Ett speciellt julspel som du spelar varje jul? Förut brukade jag alltid spela SSX på juldagarna. Men de senaste åren har det istället blivit Street Fighter V med tomtedräkterna som gäller. Förra julen testade jag även Injustice och ett par andra fightingspel som jag aldrig hade spelat förut. Just nu känner jag mig sugen på att testa Ultimate Marvel vs Capcom 3, som jag aldrig har spelat förut, för att äntligen få spela som X-23. Kanske kommer att testa nya fightingspel bli en ny jultradition?

Onlineäventyr i Street Fighter V: Arcade Edition

Innan gratisveckan i Street Fighter V tog slut passade jag på att spöa upp några andra nybörjare. Jag gick 3-1 med Cammy och 4-0 med Sakura. Jag visste förstås att det här bara var en tillfällig segersvit, men man måste ju kunna glädja sig när man får chansen att vinna några matcher. Jag gjorde det i alla fall!

Så fort gratisservrarna stängdes och alla spelare som återstod var sådana som är seriösa med sitt fightingspelande återstod blev det med ens svårare att vinna online igen. Men en och annan nybörjare som tillkommit under gratisveckan måste ju ha stannat kvar i spelet förstås?

Det gick så bra med Sakura att jag beslutade mig för att första gången spela med henne i en rankad match också. Det gick inte så bra. Jag hade otur och fick möta den nya karaktären Kage – som precis hade avtäckts under Capcom Cup. Jag hade inte ens sett någon gameplay med honom, så jag hade ingen aning om vad han kunde göra! Så trots att min motståndare inte var särskilt bra åkte jag ändå på två raka förluster.

Sedan försökte jag med Cammy i några rankade matcher, men även här strulade det till sig. Att jag blir nervös av att spela rankat är inte så konstigt, men det är något jag måste träna bort om jag ska kunna göra någon succé online. Jag kollade igenom alla mina onlinematcher efteråt, och jag gjorde upp en lista på alla aspekter jag måste förbättra. Det här kan bara bli bättre!

Nästa dag lyckades jag till sist vinna en rankad match med Sakura också, men sedan gick det mindre bra och jag åkte på stryk gång på gång. Och inte mot särskilt bra spelare heller egentligen. Det enda att göra nu är att åter en gång söka hjälp hos Youtube och se om det finns någon guide till hur Sakura ska spelas. För det är uppenbart att jag inte har  någon större koll på vad jag håller på med i majoriteten av mina matcher…

Ensam i Forza Horizon 4

I min text om Forza Horizon expansionen Fortune Island undrade jag hur länge spelarna skulle stanna på ön och vilken hållbarhet expansionen skulle ha online. Jag hade dock inte tänkt mig att redan en vecka efter att den skulle släpptes att det skulle vara tomt på folk! Kanske var det någon tillfällig fnurra på matchmakingen men på onsdagen lyckades jag inte få igång ett enda säsongsmästerskap på grund av för få spelare, trots att jag försökte om och om igen. Och Forzathon Live fick jag spela ensam. Kommer det att fortsätta så här vore det verkligen trist. Förhoppningsvis var det bara någon slags tillfällighet.

Toy Story 3: The Video Game

När Avalanche Software började arbeta med Toy Story 3: The Video Game kunde de förmodligen inte bestämma sig om de ville göra ett linjärt plattformspel eller ett öppen värld-lekstuga, så de gjorde både och! Toy Story 3 är således två spel i ett. Jag spelade ett par banor av plattformsäventyret, och det var inget speciellt. Inte dåligt på något sätt, ganska lekfullt och väldigt omväxlande, men särskilt underhållande var det inte. Men Toy Box mode däremot – där kan man snacka om underhållning!

Det är galet kul att dra omkring och lösa uppdrag, göra utmaningar, bygga hus, fånga tjuvar, fota märkliga händelser, låsa upp nya områden och bara dra runt i störta allmänhet och ha skoj helt enkelt. Visst, spelet kanske inte har den där känslan av att man faktiskt gör något vettigt som i ett spel som Forza Horizon 4, men det är alltid massor med roliga saker att göra, och färgglatt och skön stämning är det hela tiden. Fortsätter spelet vara så här roligt så kan vi definitivt sortera det här spelet under underskattade, bortglömda pärlor. Spelet lyckas fånga den speciella Toy Story-känslan, så är du ett fan av Toy Story-filmerna – och det är du väl? – så är det här spelet ett måste.

Den nya topplistan över mina mest spelade spel någonsin

I våras, när Splatoon 2 blev mitt mest spelade spel någonsin, satte jag ihop en lista över mina mest spelade spel någonsin. Nu när jag spelat så mycket Forza Horizon 4 de senaste månaderna tänkte jag det var dags att uppdatera listan:

7. Overwatch – 129 spelade timmar
6. Persona 3 – 130 spelade timmar
5. Civilization Revolution – 150 spelade timmar
4. Forza Horizon 4 – 157 spelade timmar
3. Battlefield 1943 – 175 spelade timmar
2. NHL 2001 – 300 spelade timmar
1. Splatoon 2 – 360 spelade timmar

Veckans sista

Sista numret av LEVEL kom i början av veckan. Med tanke på att det är det allra sista, så började jag läsa det med mer andakt än vanligt. Nu när både GamesTM och LEVEL gått i graven – vad ska jag då läsa?

Julens reor

Efter ett år av avhållsamhet är det åter dags att köpa spel den första januari! Och det passar som handen i handsken med julens alla reor. Jag var uppspelt och förväntansfull innan reornas innehåll avslöjades, men jag fick precis det jag ville ha.

Så den första januri kommer det bli Forza Horizon 4 på Xbox Game Store, WWE 2K19 på Playstation Store samt GTA V och Disney Infinity på Steam. Det enda jag saknade var egentligen Forza Horizon 3, men det kommer jag nog ändå inte att ha tid att spela innan sommaren, så det gör inte så mycket.

LÄS MER: Vår recension av WWE 2K19

Nintendos spel är ju som gott som aldrig på rea men i början av januari kommer det förmodligen även bli Hyrule Warriors, Captain Toad och Super Smash Bros Ultimate till Switchen. Men sedan får det räcka. Jag vill gärna ha Spider-Man tilll Playstation 4 också, men det får nog vänta till en senare månad. För januari kommer bli alldeles packat av spelande…

Nästa år

Jag brukar avsluta Martins Spelvecka med att se fram emot nästa vecka, men då det här är den sista texten för året, så tänkte jag se fram emot hela nästa år! Om man kollar in de spel jag spelat under 2018 så finner man ett tydligt mönster: det är Street Fighter, Overwatch, Zelda, Red Dead Redemption – idel storspel alltså. Det är inget fel att spela sådana spel, de är ju stora av en anledning. Men 2019 tänkte jag försöka att spela ifatt några mindre kända och mindre omtalade spel.

Då tänker jag inte bara på okända indiepärlor och bisarra japanska undergroundspel. Jag tänkte även ge mig på några bortglömda, och kanske underskattade, licensspel. Spel som var hyfsat stora i några veckor men som sedan helt försvunnit från spelarnas medvetenhet.

Under 2018 har det blivit väldigt mycket onlinespelande, så under 2019 förväntar jag mig att det kommer att bli mer single-player igen. Ett par rollspel hoppas jag nämligen hinna med under året. Mass Effect 3, Persona 5, The Witcher, Suikoden och Tales of Xillia ligger alla och väntar på att bli spelade, och i alla fall ett par av dem hoppas jag kunna klara av under året.

2018 var ett fantastiskt spelår. Nu välkomnar jag 2019 till min spelsoffa!

Vi hörs 2019!