Jag är egentligen ingen stor förespråkare av att jämföra spel jag recenserar med tidigare utgåvor i den aktuella spelserien eller titlar i en liknande stil. Ibland kan det såklart vara en nödvändighet när du som spelare vill veta ifall det är värt att spendera 600 kronor på ett nytt spel eller om fjolårets utgåva duger lika bra. Oftast vill jag ändock tro att ett spel bedöms bäst utifrån vad det är när det står på egna ben och inte hur det står sig gentemot konkurrenterna. Team Sonic Racing lägger sig någonstans mitt emellan. Eftersom kart-genren givetvis har en tydlig herre på täppan med den mustachprydde rörmokaren i huvudrollen är det lätt att alla nya slagskämpar jämförs med herren i fråga. Och med den målbilden når inte Sonic riktigt ända upp till bergstoppen, men utan Marios hägrande målbild är Team Sonic Racing en fartfylld, färgglad och överraskande fräsch tappning av den populära genren.

Det första som fångar min uppmärksamhet när jag startar upp spelet är faktiskt musiken. Startskärmen bjuder på en avslappnad gitarrslinga för att sedan bytas ut mot ett tyngre stycke bluesrock när jag når huvudmenyn. Det är ingen stor sak, men musiken lyfter likväl helheten och leder till ett trevligt första intryck. Dessutom används olika musikspår flitigt under banornas gång. När mina öron blivit tillfredsställande är det dags för ögonen att arbeta. Framför mig har jag ett smörgåsbord av möjligheter med online-lägen, garage och spelets stora handlingsläge som några av rätterna. Jag började med att ta mig an det sistnämnda, som också är spelets mittpunkt, handlingsläget.

Sonic Disco Racing.

Jag är inte riktigt säker på vad som pågår när jag dragit igenom den inledande dialogen mellan de färgglada karaktärerna. Någon mystisk gosse har dykt upp och bjudit in hela ensemblen till en kart-tävling. Ingen vet riktigt vem personen är eller vilka motiv denne har, men man tackar ju aldrig nej till lite vänskaplig kamp. Ni hör ju att själva berättandet inte är mycket att hänga i granen och själva inkluderandet av en handling känns mest som en onödig kontext för alla roliga tävlingar. Som tur är tar inte berättelsen särskilt mycket plats och oftast tillåts vi uppleva spelet där det skiner som starkast, nämligen ute på banan.

LÄS FLER RECENSIONER: A Plague Tale: Innocence

Men innan vi tar på oss hjälmen och plockar fram bensindunken vill jag framföra en aspekt som sker utanför banan som jag inte uppskattar. Alla karaktärer är möjliga att skräddarsy i form av bildelar som förändrar fordonets specifikationer samt färg och material på bilen. Den delen är sannerligen ett välkommet inslag, men sättet jag låser upp nya delar på är mindre roande. Under resans gång samlar jag på mig någon slags mynt. Dessa belönas jag med efter de flesta tävlingar jag genomför och de delas ut i en ganska generös mängd. Sedan spenderas valutan i något slags lotteri med vinst varje gång där jag låser upp slumpmässigt nytt innehåll.

Om vi bortser från den tradiga proceduren i att spamma en och samma knapp under en längre tid för att se vad jag låst upp är det fortfarande inget givande system. Jag vet aldrig vad jag kommer låsa upp på förhand och får helt enkelt hoppas att jag får en del till karaktären jag använder. Jag hade hellre sett en mer traditionell butik för nya delar eller ett system som regelbundet låser upp nytt innehåll till karaktären jag använder. Det hade både känts mer intressant och mer rättvist.

Sonic och Shadow har varit mina fartfyllda huvudrollsinnehavare under resans gång.

Jag gillar fart. Jag har aldrig varit mycket för de tunga karaktärerna som kunde knuffa ut motståndarna i vägkanten och sedan puttra iväg i styrfart. Det känns ofta klumpigt och trist. Därför är jag glad att Team Sonic Racing valt att inkludera fart (eller ”speed” som det heter i spelet) som en av tre övergripande kategorierna för sina karaktärer. Ni andra lär säkert växla friskt med de tyngre karaktärerna eller de mer tekniska (bättre accelerationskraft) deltagarna, men jag stannar med de snabbare deltagarna. Fart är också något som effektivt symboliserar tävlingarna. Körningen känns bra och jag har inga problem med att glida runt hörnen för att få raketfart ut på den kommande raksträckan. Ibland känns dock bilarna lite väl viktlösa och svängarna något för enkla. Arkad-känslan är något jag generellt uppskattar i spel, men det får inte heller gå till överdrift. Det går hursomhelst väldigt fort därute och diverse boost-plattor, vapenlådor och ramper saktar knappast ner det hela.

Variationen i vapenlådorna jag tillåts plocka upp är relativt hög och bjuder dessutom på några mer intressanta inslag. Utöver de vanliga förmågorna som missiler och raketfart tillåts jag bland annat förvandla mina däckspår till en brinnande skugga och skicka iväg ett gäng enorma stenar som släpps ner framför personen som leder loppet. Variationen i vapenhjulet leder verkligen till några kreativa och roliga strategier. Jag hade dock gärna sett någon slags indikation på att bomben jag precis släppte bakom mig har gjort livet surt för motståndarna. Nu tvingas jag istället titta bakom mig när jag hellre tittar rakt fram, vilket inte är alls lika tillfredsställande. Sen kanske det bara är jag, men lite mer variation i vapenlådornas ikoner hade inte skadat hos en skribent med pinsamt dåligt bildminne. När det gäller banorna upplever jag att det finns en hel del av välja på samtidigt som många av skådeplatserna liknar varandra lite väl mycket. Jag har fortfarande svårt att minnas de olika banorna utifrån deras utseende såväl som utmaningen de levererar.

Några av banorna sticker ut i positiv bemärkelse, men de flesta smälter tyvärr in i varandra.

Det räcker dock inte att du själv susar runt utan problem om inte dina kompanjoner ligger hack i häl. Som en frisk fläkt har nämligen Team Sonic Racing valt att implementera lagmoment i den klassiska kart-formulan. Själva idén är intressant i sig själv och blir desto roliga när du inser att samarbetsinriktad körande faktiskt gynnar hela laget. I takt med att mitt lag skickar föremål fram och tillbaka samt åker i varandras hjulspår för att få upp farten fyller vi upp en slags gyllene mätare. När mätaren är full tillåts varje lagmedlem aktivera en ordentlig superfart som hjälper oss avancera i fältet. Ju mer vi samarbetar desto fler sådana förmågor tillåts vi använda under ett och samma lopp. Detta förser ytterligare aspekter till den redan trivsamma körupplevelsen. Att till exempel skicka iväg vapen jag inte behöver eller hålla en stadig körlinje för att ge kompisarna extra fart fungerar som ett roligt tillägg och ger en extra dimension i spelandet.

Vi bjuds på en fin variation i tävlingarna. Utöver de vanliga lagtävlingarna ombeds jag bland annat samla så många ringar jag kan under en viss tid eller spränga robotförare så fort jag kan. Dessutom gillar jag spelläget där de sista lagmedlemmarna efter varje varv elimineras och kan därför inte bidra med några poäng. Det mesta översätts även väl till spelets online-läge. Riktiga människor är (för det mesta) bättre på att samarbeta än de datorstyrda motsvarigheterna och spelets lagbaserade tävlingar är en riktig guldklimp under långa spelkvällar med kompisarna. Och skulle du likväl vilja ha möjligheten att endast förlita dig på dina egna färdigheter tillåter online-läget även solotävlingar, vilket är en trevlig möjlighet.

MER OM SONIC: Veckans spelmelodi: Sonic Unleashed – Apotos Windmill Isle: Daytime

Jag gillar Team Sonic Racing. Det är ett av de där spelen som känns mer som ett roligt spel än ett recensionsuppdrag. Jag har spelat det mycket för skojs skull och inte för att jag varit tvungen. Det erbjuder det mesta du kan hoppas på från ett spel i den här genren och innehåller bara några få tillkortakommanden som hindrar titeln från att nå den absoluta toppen. I en härlig blandning mellan etablerade idéer och nytänkande moment bjuds vi på en fartfylld resa som har chansen att vara väldigt länge.