1 minuter lästid

Hur många av er brukar bara stirra på ett nytt spels titelskärm för att se om det sker något efter ett tag? Ibland startar en rullande demo, titelskärmen förändras, ibland får vi se introt eller så händer det som sker i dagens spel, att titelskärm-musiken går igenom en oväntat förvandling.

FÖRRA VECKANS SPELMELODI: Flower – Purification of the City

Catherine från Atlus inleds väldigt dystert med en blodig företags-logo följt av att ett offerlam faller ner i ett stenblock i hög fart och går ett karmosinrött öde till mötes. Under hittar vi Kateherine och spelets protagonist Vincent. Vincent har däremot sett bättre dagar då han iförd bara underkläder är fastbunden i taggtråd och blöder ringa över kroppen. Han kan tveklöst vänta sig att bära några otäcka ärr i framtiden, den saken är klar.

Denna korta titelsekvens ackompanjeras av ett tungsint pianospel i moll med nästan ambienta inslag. Men just när saker låter som de skall bli som mest nedstämda sker en musikalisk tvärvändning och gör oss påminda om att detta i högsta grad är en Shōji Meguro-produktion.

En minut in tilltar tempot på pianot parallellt med att en trumma börjar hålla takten, och sen från ingenstans börjar trumpeter ljuda för att ta över fokus helt. Meguros kärlekshistoria med elektriska orglar och acid jazz gör sig också påmind rejält här. Den mulna musiken är inte helt försvunnen men stycket är nu plötsligt mycket mer upplyftande och dansant. Men upplevelsen har gått förbi väldigt många då de flesta snabbt klickat sig förbi titelskärmen då den ambienta musiken inte direkt signalerat att den häckar på några överraskningar.

Så vad har vi lärt oss av veckans skrift? Jo, att allt är inte vad det först verkar och det är alltid värt att luta sig tillbaka, vänta och se vad spel kan erbjuda om man har lite tålamod och inte har bråttom till nästa skärm.