3 minuter lästid

Jag älskar rollspel. Att få skapa en egen avatar som jag skickar ut på äventyr och själv väljer hur jag vill utveckla är oerhört tillfredsställande. Jag älskar även spel med en fängslande handling som gör att jag knappt vågar släppa handkontrollen. Jag har dessutom en viss kärlek för överlevnadsspel där jag tvingas samla på mig mat och andra resurser för att överleva. Forever Forest är ett spel som försöker göra allt detta på en och samma gång men som tyvärr inte riktigt når ända in i mål på någon av fronterna.

Själva spelandet i Forever Forest gestaltar sig i lika delar utforskande, överlevad och uppgraderande i den processurellt genererade skogen. Här finns några tappra försök till en intressant handling som målas upp med hjälp av grottmålningar med tillhörande texter här och där. Progressionen sker dock genom utforskande blandat med ett evigt rullande uppgiftshjul. Överlev i tio minuter för att klara av en uppgift innan du ombeds överleva 20 minuter, 30 minuter och så vidare. Du ombeds även besegra olika typer av fiender, utforska nya regioner eller samla ihop olika föremål för att samla in poäng. Det känns ganska ytligt och hör nästan hemma i ett mobilspel. Likväl hjälper mekaniken mig att fortsätta framåt och förhöjer min motivation till att utforska ytterligare.

LÄS FLER RECENSIONER: Mutant Year Zero: Road to Eden

Utöver uppgiftshjulet är mitt stora åtagande att konstant avancera norrut i skogen för att utforska nya miljöer och stöta på farligare fiender. De flesta fiender jag besegrar tappar samlarföremål som kan användas för att låsa upp nya förmågor eller uppgradera existerande färdigheter. Under tiden jag färdas djupare in i skogen måste jag dessutom jaga och äta för att överleva med hjälp av frukter, bär och mindre djur. Fyller jag inte på min överlevnadsmätare påverkar detta min livmätare. Blir jag skadad måste jag förlita mig på min överlevnadsmätare för att få tillbaka hälsa. Detta kombinerat med spelets övriga aspekter bjuder på en överlag engagerande upplevelse. Jag stöter konstant på saker att göra i skogen. Och fastän ingen av alla sammandrabbningar känns särskilt inspirerande eller fängslande är det likväl ganska roligt att spela.

Fastän spelet bjuder på ett gäng relativt trivsamma moment hålls det hela tillbaka av några tekniska begränsningar. All form av strid sker i form av att min karaktär störtar åt olika håll för att knuffa till sina fiender. Men en hel del lagg försvårar striderna märkbart då precisionen blir lidande. Dessutom innehåller spelet några högst tveksamma menyer och ett minst sagt otydligt användargränssnitt. Jag är sällan säker på vilka knappar jag behöver trycka på för att utföra olika åtgärder i menyerna. Ibland måste jag exempelvis hålla inne en knapp för att göra ett val fastän spelet aldrig talar om det för mig.

LÄS MER: Davids favoritspel från 2018

När striderna väl sker utan någon tveksam bildfrekvens bjuder de på en ganska blek utmaning. Det enda min karaktär verkar kunna göra är att tackla åt olika håll samt springa runt i cirklar för att undvika att bli träffad. Och även om diverse uppgraderingar låter mig springa snabbare eller tackla hårdare innebär avsaknaden av någon som helst variation en väldigt enformig upplevelse. Förmågan att exempelvis blockera eller utföra långdistansattacker är moment som tyvärr lyser med sin frånvaro.

När jag lägger ner min Switch-konsol är jag fortfarande osäker på vilket typ av spel jag upplevt. Spontant känner jag att ett fokus på det ena eller det andra hade gynnat helheten mer än det spridda fokus som nu finns. Forever Forest är lite som ett gäng tapasrätter som utforskar olika smaker men inte går in på djupet någonstans. Tyvärr översätts det inte lika bra till spelvärlden som det gör på tallriken. Forever Forest bjuder på flera lovande aspekter som i samspel tyvärr inte leder till mycket mer än mellanmjölk utan särskilt lång hållbarhet.