Hejda mig om ni spelat, sett eller hört det här förut. En tyst pusselplattformare som utspelar sig i ett dystopiskt landskap med vissa abstrakta inslag. Lägg sen på klassiskt fabel-trick där människans jävlighet porträtteras genom djur för att visa oss facismens, xenofobins och slaveriets fulaste ansikte. För det här är en framtid där gud vet vad som hänt med solen och ett slitet industrilandskap badar sparsmakat i artificiellt ljus. Det här är en framtidsmardröm där kapitalismen vill sälja dig ljus och den gör det genom rädsla och utmåla mörker till något som bör fruktas. Världen är inte bara bokstavligt svartvit, hela upplevelsen är det också. I White Shadows är det fågelsläktet en del av detta mörker och paria i samhället. Grisar styr inte likt Orwells Animal Farm (de har dock en roll) utan istället hittar vi vargarna högst i den kapitalistiska näringskedjan.

Det är omöjligt att se och spela White Shadows och inte dra paralleller till Limbo och Inside. Och detta beror inte enbart på att alla spel har ett nästintill tvåfärgat spektra utan även hur gameplay och narrativ fungerar.

Precis som Playdeads alster går denna saga helt i svartvitt men miljöerna är mer realistiskt konstruerade kan man säga. Där Playdead eftersträvade en stilren look kokar White Shadows över av detaljer, realistiskt kastat ljus och mycket mer. Det enda som ser orealistiskt ut är invånarna som tidigare nämnt är antropomorfiska djur. Det är ett sånt där spel som gör att du hamrar på screenshot-knappen hela tiden för det blir alltsom oftast otroligt snyggt. Här bjuds på otroligt välkomponerade kameravinklar och panoreringar vid sidan av den iögonfallande ljussättningen och monokroma paletten.

LÄS MER: Klart du hinner spela Inside

Det är via dessa landskap som studion Monokel berättar sin historia, men det görs med blandad framgång. Det finns t.ex. propagandaskyltar över hela staden och oftast får man först bara se en skymt av dem för att lite senare uppdaga en bättre vinkel som gör att man tillåts se helheten. Detta är smart konstruktion för det väcker nyfikenhet i mig. Jag vill verkligen se vad det står på de skyltarna och hur de representerar den dystra världssituationen jag befinner mig i. Jag skulle inte kalla dessa posters diskreta eller subtila men det finns åtminstone en återhållsam elegans med dem.

Vad som däremot är långt ifrån elegant eller subtilt är de våldsamt inklippta videoklippen som utan förvarning börjar spela när man når en viss trigger-punkt på sin tvådimensionella färd. Det är disharmoniskt då det dels stör spelandet och dels är helt onödigt för dessa klipp kan bäst beskrivas som animerade varianter av de propagandaaffischer jag redan sett naturligt i miljön. Tror verkligen utvecklarna att jag inte såg dem? De må vara i bakgrunden men de är massiva! Den typen av misstro på spelaren och sin egna miljös berättande uppskattar jag generellt inte. Det ger otroligt bitter eftersmak i min speltestande mun. Och tyvärr blir det bara sämre på den här fronten.

När spelet nått sin höjdpunkt efter en försiktigt utmanande bosskonfrontation väljer spelet kort därpå att i klartext plötsligt berätta exakt allt om denna värld, vad som hänt och varför den är som den är. Det är en expositionsdump av värsta slag. Det upplevs verkligen som att Monokel antingen inte litar på sin egen förmåga att förmedla miljöinbäddat berättande eller mig som spelare att insupa och bearbeta den visuella informationen. Jag kan tänka mig att det fanns en plan med slutet men det överrumplade mig, nästan lite som Limbo också gjorde. Jag förstod inte ens att jag nått den sista etappen av resan när sluttexterna plötsligt slog mig i bakhuvudet. Det var som om någon knäppte till en lampknapp så där det var ljus var det plötsligt bara mörker kvar. 

Monokel har onekligen något att säga om vår värld med White Shadows men de misslyckades helt att göra det med någon form av elegans. Värst är väl att få scener grep mig. Det fanns en tyst och inte utpekad scen som nästan kunde missas som fick mig att lyfta på ögonbrynet men det var ungefär så kraftfull historien blev för mig under den tre timmar korta resan. Det känns aldrig lika morbitt som Limbo heller så ingen sväng tas ut.

Så om en tvådimensionell walking sim med enklare plattform- och pusselelement inte kan leverera på sitt narrativ vad kvarstår? Det spelmekaniska såklart och sorgligt nog känns gameplay i White Shadows naket. Jag kan gå, hoppa och dra i objekt. Låter det bekant? Detta är exakt samma verb som Playdead använt. Ibland bidrar världen i sig själv med att skapa variation men de är sällan bättre än inspirationskällorna från Danmark som dessutom gjorde det bättre. Det är denna nerstrippade gameplay som gör att liknelserna blir än mer uppenbara och nästan ett måste att lyfta i min recension, för vanligtvis gillar jag inte att ställa spel emot varandra och jämföra dem.

LÄS MER: Klart du hinner spela Limbo

Kan vara så enkelt som att jag slutligen efter tio år tröttnat på denna typ av spel? Jag har ju älskat walking sim-upplägget oavsett perspektiv väldigt länge nu men även denna genre behöver nya ideér för att fortsätta fungera. Det kanske är elakt att kalla spel som White Shadows en walking sim men i överlag är fokus på att ta sig fram och inte superutmanande plattformande eller komplexa pussel. Visst tyckte jag spelets överraskande bruk av klassisk musik vid särskilda passager var lite originellt och effektfullt samt att en särskild tågfärd kändes lite spännande även om det inte var något jag inte upplevt i spelform tidigare. Berättelsen är mer eller mindre hjärtat i upplevelsen och får inte den mig att känna så faller saker lite platt.

En originell mekanik hade gjort så mycket för variationen. Det hade skapat lite fräschör i en annars utnött trend. Till och med The Artful Escape som släpptes tidigare i år hade en liten gitarr-funktion som gav karaktär till upplevelsen och nysläppta The Gunk som nästan är en 3D-variant av detta koncept har en dammsugar-förmåga. Även om dessa mekaniker är simpla fick dessa funktioner mig att göra något annat än att bara springa och hoppa genom vackra miljöer. 

På ytan och på pappret ser det White Shadows riktigt lockande ut men det är tyvärr ett spel som aldrig riktigt hinner pröva sina vingar innan kal gameplay och bristande självförtroende på hur den egna historien förtäljs vingklipper sig själv.