3 minuter lästid

Det var längesedan jag kände ett sug efter att återvända till ett nytt spel. På sistone har jag behövt tvinga mig till att fortsätta spela vissa spel, mest för att jag känner mig orättvis om jag inte ger dem den chans de förtjänar. Ibland ger spelen utdelning, men allt som oftast slutar jag så småningom att återvända. Jag känner att dagens spel generellt saknar det där lilla extra, det där som hugger tag i mig och håller mig kvar i ett stadigt grepp. Så är däremot inte fallet med Feudal Alloy.

I Feudal Alloy presenteras du för bonden Attu. Attu är en robot med fisktankshuvud (it’s a thing) som jobbar på ett äldreboende där han hjälper de gamla som bor i hans by. När onda robotar invaderar byn och stjäl de redskap Attu behöver för att ta hand om åldringarna lånar han ett rostigt svärd och ger sig ut för att hämta tillbaka dem. En kort och simpel premiss, och egentligen allt som behövs för det här spelet. Det som följer är en tutorial-sekvens förklädd i faktiskt gameplay, vilket resulterar i att det inte alls känns som en tutorial – och snart är jag tillräckligt bekant med kontrollerna för att börja utforskandet på riktigt.

Feudal Alloy är ett metroidvania-spel av det bättre slaget. Det bjuder på underjordiska gångar att utforska och fiender att avverka, allt medan jag successivt plockar på mig nya föremål och förmågor, och på så vis låser upp nya delar av världen. Det har en estetik som till en början får mig att rycka på axlarna, men som växer på mig tills jag inser att jag sitter och smånjuter av de spartanska miljöporträtteringarna och dess tillhörande stämningsfulla renässansmusik – med reservation för att jag fullkomligt killgissar på tidsepok.

MISSA INTE: Redaktionens topplistor för 2018

Eftersom Attu är en robot kan han såklart inte anstränga sig hur mycket som helst utan att överhettas. Strax under livmätaren finns en termometer som sätter en övre gräns för hur mycket svärdet kan användas i tät följd. Detta får som följd att spelaren ibland tvingas vänta på att Attu ska kylas ned – jämförbart med att behöva ladda om sitt vapen i ett skjutspel. I praktiken innebär detta att jag måste hushålla med svärdshuggen i särskilt tajta lägen. Ibland är det faktiskt bättre att fly än illa fäkta – eller i det här fallet inte fäkta alls.

Inventory-systemet är vad jag skulle kalla ”förenklat” vid en snabb jämförelse med många andra spel. Föremålen som en hittar i skattkistor eller köper av den köpman som slagit upp sitt tält i spelets huvudområde är helt befriade från sifferstats. Istället står angett att de ger ”mer i styrka” eller ”bättre kylning”. Detta är både bra och dåligt då jag å ena sidan slipper sitta och lusläsa stats för att jämföra, men å andra sidan inte riktigt får klart för mig om ”oljekapacitet” betyder olika saker på föremål som kostar olika mycket.

Det finns få olika sorters fiender i Feudal Alloy. Detta kan måhända låta negativt men är i praktiken bra, eftersom det ger spelaren möjlighet att enkelt lära sig deras attackmönster och ungefär hur mycket skada de tål. När fienderna tillintetgörs droppar de dels mynt som används som valuta i tältet, och dels skrot som är det här spelets erfarenhetspoäng. Till en början samlade jag dessa mest på slentrian och brydde mig inte så mycket om ifall jag missade en bit här eller där. Dock blev jag så småningom varse att jag kommer att behöva varenda liten mutter. Levlandet sker nämligen ytterst sällan och jag tvingas därför att noggrant överlägga med mig själv varje gång jag får ett nytt poäng att placera ut i mitt färdighetsträd.

Sparpunkternas placering kändes inledningsvis sporadisk och något slumpartad, men i nuläget skulle jag snarare kalla det noga genomtänkt. På sina ställen sitter de tillräckligt långt isär för att spelet inte ska kännas för lätt – rädslan för att dö och tvingas börja om blir mer påtaglig när du vet hur jobbigt det kommer vara att backtracka. Dock är spelet inte oförlåtande då i princip alla ställen där du garanterat kommer dö åtminstone en gång (läs: bossar och rum med nya hinder) har en sparpunkt i rummet precis intill.

LÄS MER: Vad är en bra svårighetsgrad?

Feudal Alloy biter måhända inte tag i dig direkt, men blir smått beroendeframkallande efter ett tag när utforskar- och samlarglädjen vaknar till liv. Så till den milda grad att jag i skrivande stund känner ett sug efter att återvända till det. Med tanke på att jag bara aktiverat tre av spelets åtta teleporteringsstationer, och hittills bara besegrat en boss, kan jag anta att jag inte ens har spelat hälften av spelet än. Och jag vill väldigt gärna fortsätta utforska – en känsla som jag inte har känt på väldigt länge, men som jag tänker omfamna nu när den är här.