4 minuter lästid

Jag tar mig långsamt fram genom det isande radioaktiva landskapet. Atombomberna tvingade Moskvas lokalbefolkning att söka skydd under jord i det omfattande tunnelbanesystemet. De som överlevde gjorde sitt bästa för att under kommande decennier eftersträva någon form av normalitet i denna nya civilisation. Alla försök till radiokontakt med omvärlden har misslyckats. Vi är till synes ensamma. Men över ytan tassar jag försiktigt fram med vapen i hand sökandes efter något mer, någon mer. Vår käre Artyom har lämnat tunnelbanan.

LÄS FLER RECENSIONER: Crackdown 3

Världen i Metro Exodus är fascinerande i sig även om det enbart är en kuliss för berättelsen som bor där. Jag är investerad i vad som pågår från första stund och tappar knappast intresset ju längre in i handlingen jag avancerar. Ibland känns berättandet något oinspirerat i form av tveksamma röstinsatser och stela animationer, men det är brister som är ganska lätta att förbise. Den enda stora bristen som gör sig synlig i berättandet är den evigt tysta protagonisten. Förutom de stunder då han läser stycken från sin journal mellan spelets olika kapitel så säger inte Artyom ett enda ord under resans gång. Konceptet är inte nytt, men i en värld med så mycket tyngd som i Metro upplevs huvudkaraktärens ihärdiga tystnad som smått absurd. När handlingens sidokaraktärer desperat försöker nå dig via radion och sedan blir lättade över att du lever, trots att du inte så mycket som harklat dig, börjar jag verkligen ifrågasätta beslutet om en tyst protagonist.

Det finns mycket ögongodis i Metro Exodus. De demolerade landskapen reser sig magnifikt mot det förorenade himlavalvet. Inkluderandet av spelets fotoläge är knappast någon tillfällighet. Spelets visuella atmosfär samspelar spektakulärt med den emotionella. De ryska vyerna känns på något underligt vis inbjudande såväl som fullkomligt livsfarliga. Den semi-öppna världen ger sannerligen intrycket av att jag befinner mig på outforskad mark där vad som helst kan hända. Den grafiska prestationen är dock inte felfri. Många animationer hos spelets karaktärer ser minst sagt utdaterade ut, speciellt de nära ansiktstrakten. Det är ett litet snedsteg i en likväl imponerande uppvisning.

Nytt för den här utgåvan av Metro är den mer eller mindre öppna världen. Varje ny plats du anländer till har sin egen lilla karta fylld av intressanta platser att utforska. Spelare som endast vill avancera i handlingen kommer ha svårt att hålla blicken fokuserad mot nästa del av berättelsen när inbjudande resursfyllda strukturer dyker upp till höger och vänster. Jag blir dessutom ofta belönad med diverse uppgraderingar till min utrustning när jag utforskar, vilket ytterligare får mig vilja vika av från den utstakade vägen.

LÄS MER: 20 års väntan på lite vettigt vattenstänk

Kampen för överlevnad reflekteras väl i själva spelandet. Mitt äventyr genomsyras av en väl gestaltad realism som likväl inte blir långtradig. Skicket på mina vapen försämras gradvis allt eftersom de används, gasmasken behöver nya luftfilter med jämna mellanrum samtidigt som glaset måste repareras. Resurserna du hittar är guld värda och känns nästan aldrig tillräckliga (åtminstone på den normala svårighetsgraden), detta leder till en ständig balansgång mellan risk och belöning. Jag vet att det där stora huset kan ha vad jag behöver, samtidigt finns det alltid en risk att min utrustning tar så mycket skada under tiden att jag inte vinner något på utflykten. Om jag väl lyckas få med mig tillräckligt med material har jag ett välfyllt crafting-system till mitt förfogande, såväl mobilt som stationärt.

Den snåla tillgången till ammunition och andra resurser innebär att jag ofta försöker lösa situationer utan att avfyra mitt vapen onödigt många gånger. Metro Exodus är ingen vanlig shooter på det sättet, spelet vill inte att jag ska springa in och skjuta åt alla håll. Mina kompanjoner förespråkar hellre det tysta tillvägagångssättet inför diverse uppdrag. När jag väl tvingas in i högljudda eldstrider känns de bra. Den något klumpiga manövreringen och ensidiga närstridsattacken drar ner upplevelsen något, men inte tillräckligt för att striderna ska bli märkbart lidande. Jag vill även ge Metro en eloge för sitt generösa utbud av svårighetsgrader. Inställningen ”reader” är exempelvis den allra lättaste och är menad för de som endast vill uppleva handlingen. För de som vill känna sig som en datorspelande tonåring i lumpen hellre än den elitsoldat de sägs vara finns givetvis även de högre svårighetsgraderna.

GLÖM INTE SVARA PÅ: Veckans fråga #16: Berätta om en tåg-eller tunnelbane-relaterad spelupplevese

Smygandet är även det ett välkommet inslag och är oftast min plan A vid varje konfrontation. Förmågan att kunna släcka lampor och kasta tomburkar för olika distraktioner underlättar mitt knivhuggande (eller det icke-dödliga alternativet för den som föredrar det) och bjuder på en överlag tillfredsställande upplevelse. Då och då händer det att ”tryck på den här knappen”-symbolen inte dyker upp när den ska, men det är ofta inget större problem. Andra tillgångar såsom ljuddämpade pistoler, kastknivar och ljussensorer berikar mitt smygande ytterligare. Den eviga rädslan för att bli upptäckt och behöva slösa ammunition motiverar mig ytterligare till att lösa saker och ting utan oväsen.

I slutändan är Metro Exodus ett oerhört atmosfäriskt och fängslande äventyr. Landskapen jag tillåts utforska är både bedårande och skräckinjagande på samma gång. Striderna, såväl tysta som högljudda, gör vad de ska och fungerar som ett utmärkt komplement till den gripande berättelsen. Det finns några mindre brister, ofta rent tekniska, men överlag bjuds vi på en ytterst välgjord förstapersonsskjutare för ensamvargen. Det är en minnesvärd resa som har en god chans att tilltala de allra flesta.