1 minuter lästid

I en text av IGN om shooter-genrens historia skriver de att den ”breaks down pretty cleanly into pre-Half-Life and post-Half-Life eras”. Doom, Quake och Star Wars: Dark Forces var alla underbara spel som kom i början av 90-talet. Många av de satte sin egen standard för fps-genren. Men världen var alltid en kuliss med vilken spelaren rörde sig i.

När Half-Life kom i november 1998 förde den med sig något helt annat, nämligen en känsla av närvaro. Inte bara i en 3D-modellerad spelvärld utan i en historia som utvecklade sig runt omkring spelaren. Den satte standarden för hur FPS-spel tar sig an en berättelse, och dess influenser märks än idag.

LÄS MER: The Witness öppnar en värld med kunskap

Det var givetvis inget jag kunde ana då, för mer än 15 år sedan, när jag för första gången spelade Half-Life på mina föräldras PC. Det är en genialisk inledning på ett spel. Den där lugna och aningen nervösa atmosfären av att närma sig en ny omgivning. Black Mesa Research Facility. Vi får reda på att vi är Gordon Freeman, en forskarassistent som precis fått ett jobb på Anomalous Materials Laboratory.

Under vår spårvagnstur ser vi anställda utföra sina arbetsuppgifter. En säkerhetsvakt som försöker komma in genom en dörr, en truck som lastar pallar och forskare som väntar på transport.

Efter några minuter är vi till slut framme. Vi går till omklädningsrummet, hämtar vår säkerhetsdräkt och går till laboratorium vi ska arbeta på. Kanske är det så att Gordon tänker ”hoppas inget dåligt händer första dagen på jobbet” innan han råkar öppnar en portal till en annan dimension och släpper lös mängder av demoner och monster.

Det var första gången som en historia inte berättades för mig utan som faktiskt hände runt omkring mig. Spelets användning av skriptade sekvenser gav mig som spelare en känsla av att existera i den här världen.

SPEL SOM HÄMTADE INSPIRATION: Bioshock – Tillbaka till Rapture

Idag är vi så vana att byggnader ska gå sönder framför ögonen på spelaren. Att människor pratar samtidigt som vi kan undersöka ett rum. Jag tror det är därför många yngre spelare som inte upplevde Half-Life när det kom för första gången ifrågasätter dess status som ”ett av världens bästa spel”. Det som var så unikt med Half-life då känns så självklart idag.

Men vi har Half-Life att tacka för allt det.