4 minuter lästid

En monstruös portal har öppnats och ”The Great Ones” slungas ut för att skapa kaos i sitt försök att ta över världen. Det är upp till dig, med upp till tre vänner, att tillsammans med döda vikingar rädda världen i Die for Valhalla!

Du spelar som en så kallad valkyria, en typ av vålnad som har kraften att ta kontroll över saker, till exempel döda vikingar. Du behöver sväva fram till en av deras gravar som finns utspridda på varje bana och hålla in en knapp för att ta kontroll över dem. Det finns fyra typer av vikingar att kontrollera, och dessa kan variera då det finns flera olika klaner i spelet som du låser upp med en speciell typ av valuta.

Du kan förvisso slåss även som en valkyria men du tar, såväl gör mindre skada än vad du gör när du spelar i en vikingakropp. Med andra ord – du kommer spela som viking en hel del mer än som en valkyria. De fyra vikingarna har alla olika vapen, samtidigt som de olika valkyriorna bara varierar i färg beroende på vilken du väljer. Du ser direkt på vikingarnas gravsten vilken typ av viking det är. En dual-svingande nordbo får du till exempel från en gravsten med just dubbla yxor graverade och så vidare.

I början presenteras man inför ett val bland fyra stycken vålnader att spela som. Dessa har namnen av de fyra årstiderna och valet du gör i början är inte permanent. Man får välja varje gång man hoppar in i spelet vilken av de fyra man vill spela som. Under min tid spelade jag dock med samma hela tiden – ”Summer” – eftersom det var den valkyria jag uppgraderat mest, och jag kände inte för att börja på en ny. Meningen är egentligen att man ska ha upp till tre kompisar med sig som skall fyllas dessa tomma platser.

Du får välja mellan två olika svårighetsgrader, och för att vara helt ärlig är det inte ett svårt val, alls. Den ena svårighetsgraden är som i de flesta spel; du får dö hur många gånger du vill och det händer inte så mycket. Den andra är däremot lite annorlunda, den har tillför permanent död. Och i Die for Valhalla! Har jag svårt att se vem som skulle vilja pina sig igenom spelet med hotet att inte få dö, då det är ett spel med en hel del banor att bemästra.

LÄS MER RECENSIONER: Zen Bound 2

Banorna i spelet var där jag stötte på mitt första problem. Till en början kände jag att banorna var väldigt bra, men efter att ha spelat någon timme blev de tämligen uttjatade. Detta eftersom alla banor i samma del av världen ser exakt likadana ut. Något som såklart blev riktigt trist efter bara några få klarade rundor.

Detta räddades en aning av den enkla men ack så beroendeframkallande stridsmekaniken. Det är så gott som enbart ”hack ’n’ slash”, men i ett sådant här spel gör det mig inte så mycket. En mer komplicerad stridskontroll hade mest bara försvårat spelet i onödan. Du har en knapp för att slå, en för en alternativ attack som varierar beroende på vilken typ av viking du figurerar som, en som du parerar samt blockar med, och slutligen en du hoppar med. Så det är bara att hamra på slagknappen för att slakta gröndvärgsslusk och vid vissa tillfällen, parera för att få skölddvärgen på fall. Vilket tillför om än lite, en del variation i striderna.

Eftersom det är ett rollspel kan man förvänta sig rollspelsliknande uppgraderingsmekanik. I Die for Valhalla är det dock en grovt förenklad sådan man bjuds på. Som i många spel idag har man ett träd med olika färdigheter vilket ger olika buffar. Sedan har man ännu en kategori i detta träd. Här kan man välja att få antingen mer liv, attackskada, magistyrka, skydd, med mera. När du väl tryckt på en utav dessa får du ett antal steg till att ta i detta träd. Något som jag från början verkligen diggade eftersom man fick tänka efter innan man tryckte vilka påökningar man skulle få. Tyvärr gör inte dessa uppgraderingar mycket, så det kändes lite sak samma när man kommit längre in i spelet.

MER LÄSNING: Conan Exiles

Rent tekniskt flyter spelet på som smör, förutom en hårdkrasch som skickade mig tillbaka cirka fyra-fem banor. Det var såklart lite sådär halvjobbigt, men inte något som fick mig att tappa suget direkt, eftersom banorna är relativt korta och bara tar någon minut att ta sig igenom. I ett sånt här spel ska inte banorna vara långa.

När det kommer till spelkontrollen finns det inte mycket att klaga på. Inget alls faktiskt. Som jag nämnde tidigare lär man sig den snabbt och man kommer inte av sig om man spelar något annat spel emellan för att sedan hoppa tillbaka in i detta. Kontrollerna är lika tajta såväl som simpla. Musiken är likaså en väldigt stark sida av spelet. Den passar perfekt in i den vikingatonen som genomsyrar spelet utan att ta för mycket plats.

En sak som varken höjer eller sänker spelets betyg men som ändå fick smilbanden att vidga sig rejält var referenser till andra spel och till och med en liten låt. Vid ett tillfälle sprang det fram en dvärg med pilbåge emot mig och utbrast ”then I took an arrow in the knee.” Vilket fick mig som är hopplöst förälskad i Skyrim att skratta inombords.

MER RECENSIONER: Detroit: Become Human

Monster Couch har skapat ett gemytligt spel som är simpelt på ett bra sätt. Jag har spelat Switch-versionen och jag kan med handen på hjärtat säga att det känns som Die for Valhalla! Är gjort för Nintendo Switch med sin välkomponerade spelkontroll, enkla men bra stridsmekanik och superba soundtrack som passar spelet utomordentligt väl. Die for Valhalla! har varit en trevligt spelupplevelse och är ett genuint underhållande äventyr att spela solo, men ännu bättre med vänner.

Betyg 7/10