2 minuter lästid

SteamWorld Quest: Hand of Gilgamesh är ett gediget hantverk på nästan alla sätt och vis, men även en lysande stjärna har några svagheter. Eftersom de flesta recensenter verkar ha missat att en viktig detalj i spelet helt saknas, något som i det närmaste fick mig att skaka av sorg, tänker jag ljuda sirenerna och påtala det. Som plåster på såren bjuder jag sedan på tre saker som spelet gör alldeles underbart bra!

 

SteamWorld Quest använder inte HD Rumble eller Rumble!

Jag har full förståelse om ni håller för öronen på era barn när ni läser detta högt. Här har vi alltså ett spel som är initialt bara släpps till Nintendo Switch och som trots detta inte använder en funktion som ger den där lilla extra närheten till spelaren. I stället för en liten pirr när korten läggs ut inför en strid eller en klar ”kling-vibration” när man ”critar” sitter man där och glor helt utan någon som helst känsla i händerna. Trots att ”Bra vibarationer” är något som de flesta diggar och tekniken är lika finstämd som en konsertviolin förblir mina Joy-Cons stilla och i de närmast döda.

 

SteamWorld Quest: Hand of Gilgameshs höjdpunkter

 

  • GRAFIKEN

    Det grafiska uttrycket är sagolikt vackert och genomsyrar allt från huvudpersonerna till gränssnittet! Och ändå är spelet under en gigabyte stort, körs i full upplösningen med 60 FPS oavsett hur du spelar det. Storleken är viktig då inte alla har stora SD-kort i sina Switchar.
    Ett extra plus för korten i sig, som inte bara är snyggare än 90% av alla ”Free-to-Play”-kortspelen utan också är lätta att förstå.

  • KORTEN

    I kortbaserade spel är balans mellan korten av största vikt, annars faller allt ihop som ett korthus. Image & Form har verkligen lyckats med sin mix och det känns inte som något/några kort är så starka att alla kommer använda dem och försaka andra. Speciellt ”buffrarna” är skickligt byggda och gör verkligen skillnad. Delvis beror då nog också på att du ser visuellt hur mycket och vad i dins livsmätare som är en sköld och vad som är din hälsa. Den fina balansen ger stort utrymme för egna strategier och lockar en till att experimentera.
    I kombination med de olika accessoarerna, en del magiska drycker och de olika uppsättningarna kort blir man aldrig trött på att testa nya stilar.

  • HUMORN

    Humorn är också en fullpoängare och gruppdynamiken mellan de olika karaktärerna är ljuvlig. Men lika stor del kärlek har lagts på alla tokiga figurer man stöter på under spelets gång. Gillade speciellt gumman i tunnan och de dråpliga ”Guild”-medlemmarna vars främste driv är mat och nöje.
    Men självklart är den fega kanariefågel-riddaren stjärnan i min bok, med sina ”pys”-attacker som ger han hälsa tillbaka och hur han alltid flyr när han förlorar, trots att han inför varje strid är så himla kaxig. En bonusnominering går till Galleo som bor i en minerad källare hos sin mamma och har en stressreducerande fågel på axeln. Komiskt guld!

 

 

MISSA INTE JOSEFINS RECENSION: SteamWorld Quest: Hand of Gilgamech

Med detta sagt så önskar jag bara en eller faktiskt två saker! Ge oss mer kort och online-spelande på en arena mot andra korthajar och sist men inte minst en uppföljare, för shit vad bra SteamWorld Quest: Hand of Gilgamesh är.