I takt med att storspelen kostar allt mer att göra, och kräver större och större team, har vi de senaste åren även sett en trend mot motsatsen. Små spelstudios med en helt egen version, som med billigare verktyg och digitala distributionskanaler kan förverkliga en helt egen vision.

Längst bort på det spektrat har vi spelen som gjorts från början till slut av en enda person. Stardew Valley av Eric Barone, Undertale av Toby Fox och Cibele av Nina Freeman. Iconoclasts är den senaste i raden – ett resultat av flera års arbete utav Joakim Sandberg. Precis som de tidigare nämnda titlarna är det ett spel som i allra högsta grad förmedlar en persons unika version.

LÄS MER: Har du hört talas om Praey for the Gods?

Iconoclasts är stöpt i en familjär retroform av plattformshoppande och pussellösningar. Du spelar som Robin, en självlärd mekaniker, som lever i en värld där den religiösa och totalitära styret One Concern bestämmer. Eftersom bara licensierade mekaniker får hantera ”Ivory”, den kraftkälla som används för att driva den här världens maskiner, blir Robin jagad av One Concerns agenter, och tillsammans med sina vänner försöker Robin kämpa tillbaka.

Det finns många intressanta teman i Iconoclasts, och även om titeln kan verka lite fånig så har den en passande betydelse – ikonoklasm är en term som syftar till att förstöra religiösa ikoner eller moment, ofta med religiösa eller politiska motiv. Det är en fascinerande värld att befinna sig i. Iconoclast är inte bara en nostalgiflörtande 16-bitsdröm, det är även ett fascinerande utforskande av stora politiska idéer.

Framför allt känns karaktärerna både intressanta och djupa. Relationen mellan Robin och hennes bror är förvånansvärt trovärdig och mångfacetterad, men även skildringarna av de onda agenterna har ett annorlunda perspektiv. Tyvärr kan dialogerna känns lite väl styltiga och övertydliga, kanske som en effekt av formen med dess pixliga karaktärer. Det kan vara svårt att förmedla mer komplexa känsloyttringar i 16-bit pixlar.

Själva spelmomenten vilar på en anrik tradition av pussel och bossfighter. Båda delarna kräver en hel del av spelaren i Iconoclast, men är också fyllda av aha-tillfällen när något i hjärnan plötsligt faller på plats. Tyvärr kan vägen dit ibland vara ganska snårig och otydlig. Till skillnad från Shovel Knight, där pusslena alltid är tydliga, men krävande, kan Iconoclast ibland göra det frustrerande krångligt. Något som borde fungera gör det inte de första tio gångerna, men fungerar däremot helt plötsligt den elfte.

Samtidigt är Iconoclast ett imponerande verk som balanserar mellan retronostalgi och det litterära. Det är en titel som tar gamla konventioner och berättar något helt eget och unikt med det. Det har kommit många bra Metroidvania-liknande spel sedan Shovel Knight slog igenom, och Iconoclast landar med lätthet bland de allra bästa.

BETYG: 8/10