11 minuter lästid

Bökiga bollar i Celeste

Nu jag till sist tagit mig till värld 5 i Celeste. Värld 4 var riktigt knepig. Jag hade stora problem med dashbollarna. Dashbollarna fungerar så att när du hoppar eller dashar in i dem så flyger de iväg en liten bit i valfri riktning varpå du får en ny chans att dasha vidare. Tyvärr var inte mina händer med mig den här veckan och bollarna for alltid iväg åt fel håll, vilket i de flesta fall ledde till ett möte med spikklädda väggar. Det är verkligen tur att Celeste har så generösa checkpoints, för på något sätt tar man sig alltid vidare till sist hur man än krånglar till det i början av en ny skärm.

I den mörklagda värld 5 möts vi av en ny typ av bollar som färdas betydligt längre sträckor när man hoppar in i dem. Värld 5 har faktiskt än så länge varit vänligare mot mig än banorna innan, men det lugnet lär inte räcka länge.

Och nu har jag kommit till en dörr i mörkret som jag inte hittar nyckeln till. Var kan den rackaren finns någonstans?

Dags för en paus från Forza Horizon 4

Jag har spelat Forza Horizon 4 varje vecka sedan premiären i början av oktober. De flesta veckor har jag inte bara spelat det en dag, men flera. Jag har gjort veckoutmaningarna varje gång. Men nu har jag beslutat mig för att ta en paus från spelet. Det största problemet är en sak som jag skrev om i min senaste lägesrapport från Forza Horizon 4 förra veckan – att jag står alldeles still på online-rankingen. När det inte finns någon rimlig möjlighet att ranka upp eller någon överhängade risk att levla ner, så försvinner mycket av spänningen i ett rankat onlineläge.

Dessutom kommer snart den andra expansionen att avtäckas (den ska släppas under första halvan av 2019) och jag vill bli hungrig igen innan dess. Det kommer säkert att bli mycket mer Forza Horizon 4 senare i år, men nu är det dags att testa lite andra spel.

Filar på mina stategier i Total War: Warhammer

Den här veckan spelade jag Total War: Warhammer för första gången. Det är första gången jag spelar ett Total War-spel och första gången jag spelar ett Warhammer-spel. Jag är allt annat än bra på strategispel, men det beror mest på att jag knappt har spelat några. Mellan 2003 och 2017 spelade jag aldrig på PC utan bara på konsol, så det är inte konstigt att det blivit så lite av den här genren. Men trots att jag spelat så lite av genren, så känner jag igen väl igen mig i spelet. Man värvar soldater, vandrar omkring med trupper på kartan, samlar in skatt, reser byggnader i ständerna och ger sig in i fältslag förstås. Spelet påminner rätt mycket om Civilization Revolution som jag älskar.

Warhammer är från början ett figurspel. Jag och mina kompisar försökte få igång ett Warhammer-spelande i flera år när vi var i tonåren, men vi lyckades aldrig. Reglerna var lite för komplicerade och det var lite för dyrt att köpa på sig alla plastfigurerna för att det skulle bli något. Jag var också väldigt dålig på att måla figurerna, vilket irriterade mig väldigt. Men jag har en massa plastdvärgar stående någonstans, och jag har två olika upplagor av dvärgarnas regelbok som jag aldrig lyckades ta mig igenom.

Storyn i Total War: Warhammer är egentligen beckmörk. Så gott som hela världen är i strid med varandra, av de enkla anledningen att alla är förbannade på varandra. Men den färgstarka och sköna designen gör ändå att spelet på något sätt har en positiv stämning och känsla. I början hade jag väldigt svårt att få mina trupper att röra sig på ett vettigt sätt på slagfältet, men efter ett par timmar gick det bättre. Till skillnad från plattformspel, där man vanligtvis direkt kan avgöra om spelet är bra eller inte, så krävs det ett större antal timmar med ett strategispel för att avgöra om spelet kommer räcka i längden eller inte. Men jag har haft väldigt kul med Total War: Warhammer den första veckan. Det kommer säkert att bli fler timmar framöver.

Vänskapen vinner i Mass Effect 3

Mass Effect 3 är tveklöst det svagaste spelet i trilogin, men en sak som spelet gör mycket bättre än det andra spelen i serien är interaktionen mellan dina besättningsmedlemmar. I det andra spelet så pratade de nästan aldrig med varandra och befann sig sällan ens i samma rum, men i det tredje spelet så ser de faktiskt tid att spendera lite tid tillsammans med varandra.

Dessutom är de väldigt sugna på att spendera lite kvalitetstid med dig också. De hör ständigt av sig för att ta en drink eller hänga lite i gallerian. Det är väldigt fint, men ibland får man tre eller fyra meddelanden samtidigt från olika personer som alla vill ha en privat utekväll med just dig och då blir det lite väl mycket festande och arkadspelande i gallerian med tanke på att hela galaxens öde vilar på dina axlar.

Mass Effect 3 bjuder på det bästa och sämsta av speldesign på samma gång

Det går inte att låta bli att imponeras av hur författarna tar upp och knyter ihop alla trådarna från de tidigare spelen i det tredje Mass Effect-spelet. Med tanke på alla de moraliska valen du gjorde i de två första spelen, och med tanke på att du kan inleda en romans med (nästan) vem som helst, och med tanke på att du fick välja vem du ville rekrytera i det andra spelet, och att samtliga besättningsmedlemmar dessutom kunde dö i det spelet, så är det imponerade att de överhuvudtaget lyckas få ihop en story i det tredje spelet, med tanke på alla de olika förutsättningar som olika spelare har, som författarna måste hålla koll på och balansera mot varandra.

Samtidigt finns det en baksida av alla dessa moraliska val och romanser och olika stigar från de två första spelet. När man tänker igenom saken inser man att Mass Effect 3 egentligen inte har någon story alls. Förutom en väldigt lös ramhandling drar man mest omkring och gör helt skilda uppdrag och på olika planeter stöter man på de personer man mötte i de första två spelen. Det finns ingen huvudhandling som griper tag och ingen karaktärsutveckling att tala om, förutom på ett väldigt begränsat sätt.

Som manusförfattaren imponeras jag över det arbete och den fingertoppskänsla som spelets författare visar prov på när de lyckas knyta ihop den brokiga storyväven och få den att fungera. Som spelare känner jag dock ett stort tomrum inom mig. Mass Effect 3 är mest en massa spridda händelser och en massa enformiga strider. Den där känslan av äventyr i det okända och obegripligt stora skeenden i världsrymdens historia som fanns i de två första spelen har nästan helt försvunnen i det tredje spelet. Spelet lyckas vid ett flertal tillfällen att klargöra krigets brutalitet och hemskheter, men det är i stort sätt det enda spelet lyckas med när det gäller att skapa emotionella upplevelser.

Att koppla ihop tre spel på det här sättet, där valen du gjorde i det första spelet påverkar vad som händer i det tredje spelet är fortfarande i det närmaste unikt i spelvärlden, i alla fall i spel med den här budgeten. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig lite besviken. Mass Effect 3 hade kunnat bli så mycket större, så mycket mer känslosamt. Om inte spelmakarna gjort de val de gjorde i det första och det andra spelet…

Vågor av oknytt i Warhammer: Vermintide 2

Mer Warhammer! Efter att ha testat mitt första Warhammer-spel tog och jag testade mitt andra också. Vermintide 2 är Left 4 Dead i en klassisk fantasyvärld, med lite av designen och känslan från Dishonored inbakat som bonus. Det är alltså ett förstapersonspel för fyra spelare online där vågor av råttmonster och andra otrevliga fiender kommer emot dig och du får svinga svärdet och skjuta pilbåge som en galning för att ta död på dem alla. Varpå det kommer lite lugnare partier där det gäller att hitta ammunition och loota förstås.

Jag hade på något sätt helt missat det här spelet. Jag hade varken läst något om det eller sett någon bild från det vad jag kan minnas. Med tanke på allt jag läser om spel så gott som varje dag vet jag inte hur det har gått till, och att spelet dessutom är svenskt gör min okunskap om spelet ännu märkligare.

Vermintide 2 är verkligen spel när det är som mest spel. Här finns inga mikrotransaktioner och inga tio minuter långa mellansekvenser. Man slåss och man lootar och så slåss man igen och lootar igen. Det är fin grafik, skön design och kontrollerna fungerar som de ska – men det är definitivt ett spel som man ska spela med tre vänner. Att spela med tre randoms över nätet är inte alls dumt, men spelet är förstås gjort för att man sitta och gnabba med sina kompisar, skrika som besatt när man ligger döende och slåss med varandra om looten som finns gömd på banan. Att en random, eller än en värre en bot, lootar kistan du precis öppnat inför ögonen på dig är det förstås inte samma sak som när en vän gör det. Men jag älskar ju co-op spel för fyra spelare över nätet – spel som Left 4 Dead, Salmon Run i Splatoon 2 och onlineläget i Mass Effect 3 – så jag kommer säkert att återvända till det här. För beroendeframkallande är verkligen något det här spelet är.

Den positiva känslan i Warhammer: Vermintide 2

Warhammer: Vermintide 2 påminner mycket om onlineläget i Mass Effect 3. Man spelar med tre andra spelare online och det kommer vågor efter vågor av fiender, man får olika uppdrag under matchernas gång och man återupplivar varandra och så vidare. Förutom att Mass Effect är sci-fi och tredje person och Vermintide är fantasy och första person så är den största skillnaden att i Mass Effect 3 så befinner man sig på samma rätt avgränsade plats (som i Salmon Run i Splatoon 2), medan man i Vermintide vandrar längs en lång bana (som i Left 4 Dead).

LÄS MER: Vår recension av Warhammer: Vermintide 2

Både Vermintide 2 och onlineläget i Mass Effect 3 är väldigt roliga, men jag undrar om jag spelmässigt inte föredrar onlineläget i Mass Effect 3. Interaktionen med de andra spelarna är viktigare där och svårighetsgraden är jämnare. Man bestraffas för sina misstag på ett rimligare sätt också. Samtidigt är jag ganska säker på att Warhammer: Vermintide 2 är spelet jag kommer att återvända till. Förklaringen är enkel: det handlar om känslan i spelet.

Och då tänker jag inte på designen av spelvärlden, men på progressionssystemet. Fatshark har verkligen fått till det med belöningarna i början av Vermintide 2. Man vill hela tiden spela en till match, och spela den bättre, för att få ännu bättre grejer. Gissningsvis är spelet inspirerat av Diablo III och dess härliga känsla i lootandet. Det är ett system som fungerar mycket bättre än det i Mass Effect 3, som bara går ut på att sälja loot boxar.

I Mass Effect 3 får man aldrig känslan av att spelmakarna vill att du ska spela vidare i deras spel. Man får bara känslan av att de tjäna pengar på dig. Att onlineläget är väldigt kul att spela verkar mest bara vara något som råkade hända när man skapade det. Om Mass Effect 3 hade haft samma progressionssystem som Vermintide 2 när det gäller hur man låser upp nya karaktärer och nya vapen så hade det varit ett fullständigt mördarspel. Nu är det bara ett väldigt kul spel som ger mig en bitter eftersmak i munnen efteråt. Att spela Mass Effect 3 online är som att titta på porr: det är kul så länge det varar men så skäms man något alldeles extra efteråt.

När man spelar Mass Effect 3 känns det som om man tagits som gisslan av spelmakarna, medan Warhammer: Vermintide 2 enbart bjuder på en varm, skön känsla av välmående. Det känns som om Fatshark har skapat spelet enbart för att jag ska ha så roligt som möjligt med det. Så även om Mass Effect 3 som spel kanske är det som är lite bättre av de båda är det Vermintide 2 som jag vill återvända till i framtiden.

Höstens hus och underjordiska oceaner i Terraria

Förra gången vi spelade Terraria försökte jag att hålla det otrevliga Face Monstret från att traska in genom dörren till det hus som jag byggde i Höstlandet, medan mina vänner fortsatte att försöka betvinga den ocean som de råkat skapa i underjorden. Den här gången kom jag på ny idé: istället för att ha dörren in till huset på bottenvåningen så installerade jag den på våning tre och gjorde ett rep hängandes från taket att klättra upp med. På så sätt kunde inte Face Monstret bara vandra in i huset.

Mina vänner försökte desperat att laka ur underjorden, men det var verkligen vatten precis överallt. Och för att ta sig till de platser dit de behövde komma för att leda bort vattnet var det bara en massa vatten i vägen. Under tiden fortsatte jag med mitt hus i Höstlandet. Det blev bara större och större för jag ville helst inte lämna det med tanke på alla monster som flög omkring utanför. I Höstlandet är det fullt av monster även på dagen och de är inte lätta att tass med. Jag betvivlar verkligen att någon av spelets personer kommer att vilja flytta in i det här helveteshålet. De flygande monstren som cirkar runt, runt huset kan inte flyga in genom dörrar i alla fall.

Nästa gång ska jag äntligen ge mig på försöka skapa en säng, så att jag kan ändra vilket hus som är mitt hem. På så sätt kan jag spawna närmare Höstlandet, som jag försöker att ta mig rakt igenom genom att bygga hus på hus genom det. Det är dock fortfarande oklart exakt vad jag måste göra för att bygga en säng, men det ryktas att jag behöver en vävstol för att väva ett täcke…

Nästa vecka

Det här veckan hade jag alltså Warhammer-tema. Vad kommer det att bli nästa vecka? Nu när nedräkningen inför E3 har börjat tänkte jag testa lite olika spel som jag inte testat tidigare inför den stora föreställningen. Dessutom ska jag satsa på att försöka spela klart Mass Effect 3 så att jag kan ge mig på Detroit: Become Human härnäst. Jag håller också på med förberedelserna inför ett speciellt spelprojekt som jag tänkte genomföra i sommar. Mer om detta inom kort!