Höjer svårighetsgraden i Mass Effect 3

”There is no such thing in life as normal” sjöng Morrissey, men inom spelens värld finns det någonting som kallas ”normal” – fast vad är ”normal” egentligen? I och med att jag är en typisk medelmåttig spelare, som varken är superbra eller usel på TV-spel, så har jag en stor kunskap i konsten att avgöra om spelmakarna har gjort ett bra jobb eller inte i att skapa en bra svårighetsgrad när jag spelar på ”normal” i ett spel.

Mass Effect 3 är på tok för enkelt på ”normal”. Ofta hinner knappt fienderna ta sig inom synhåll innan de är döda. Min taktik med att spamma Singularity (som skapar en gravitationsklot som suger till sig fiender och suger musten ur den) och knäppa de hjälplösa fienderna med mitt krypskyttegevär är en fullkomligt dödlig taktik som motståndarna inte har en chans att kontra. Skulle någon gång en fiende trots allt ta sig fram till mig så använder jag bara min kamouflage-förmåga och springer och gömmer mig.

Jag brukar inte ändra svårighetsgrad mitt i en genomspelning. För det första vill jag inte lägga grunden till en vana, så att jag börjar att sänka och höja svårighetsgraden fram och tillbaka beroende på hur det går i spelet. För det andra så finns det ett värde, när man ska recensera ett spel, att ha spelet igenom hela spelet på samma svårighetsgrad, då det blir enklare att avgöra hur utmaningskurvan i spelet utvecklas under genomspelningen. Senaste gången jag var nära att ändra svårighetsgraden i ett spel var när jag spelade Bioshock Infinite, ett spel som också var alldeles för lätt på ”normal”.

LÄS MER: Vad är en bra svårighetsgrad?

Den här gången gav jag dock med mig, och den här veckan höjde jag svårighetsgraden i Mass Effect från ”normal” till ”hardcore”. Det gick helt enkelt inte längre. Spelet var för lätt, det var inget kul. Så fort jag drog upp reglaget till ”hardcore” så blev spelet betydligt mer spännande. Fienderna kom betydligt närmare mig och jag kunde inte längre snipra alla fiender på tryggt avstånd. Spelet är dock fortfarande lätt, men nu behöver jag i alla fall vara någorlunda närvarande när jag strider, och jag tvingas använda fler av mina egenskaper, och inte bara Singularity hela tiden, och det är kul.

Med tanke på att jag i min andra genomspelning av Mass Effect 2 tog mig igenom spelet på ”hardcore” utan större problem, så borde jag naturligtvis ha startat min första genomspelning av Mass Effect 3 på ”hardcore” också. Men det är lätt att vara efterklok. Jag tackar spelmakarna för att man faktiskt kan ändra svårighetsgraden mitt i en genomspelning. Det gjorde saker och ting betydligt mer spännande för mig.

Dör som en hund i Bayonetta

Apropå hög svårighetsgrad. Bayonetta är ingen lek att klara av på ”normal”. Här gäller det att vara skärpt, hänga med med fingrarna och tänka snabbt. Jag är verkligen inte van med den här typen av spel, med snabb tredjepersonsaction. Jag har svårt att se när jag blir träffad. Jag har svårt att se när fienderna attackerar och inte attackerar. Speciellt om de är utanför skärmen blir det knivigt när de plötsligt kommer farande.

Jag gissar att det är en vanesak, att det tar en tid att lära sig. Min tajming i spelet är inte den bästa. En stor del av striderna går ut på att ducka undan från fienders attack i det allra sista ögonblicket, för att på så sätt aktivera Witch Time. Får då rör sig allting utom du i slow-motion under fem sekunder. Men det har gått lite så och så med det. Ofta duckar jag för tidigt, ibland för sent, men ibland går det bra.

Ett stort problem jag har när jag spelar TV-spel är att jag är alldeles för ivrig. Ser jag en fiende vill jag genast gå till attack. Ser jag ett gäng fiender kastar jag mig rakt in bland dem utan att tänka. Det här går alldeles utmärkt i ett spel som Hyrule Warriors, men Bayonetta kräver en mått av eftertanke, ett mått av defensivt spelande, ett mått av att gå till attack i rätt ögonblick, varken förr eller senare.

Att försöka ta sig igenom det här spelet på den första genomspelningen utan att dö en enda gång är förmodligen omöjligt, oavsett hur bra man är. Spelet är fylld av konstiga QTEs, som dyker upp när man minst anar det, och som man kan misslyckas med trots att man trycker på den rätta knappen långt innan denna knapp försvinner från skärmen. ”Vad gjorde jag för fel?” ”Nej, jag gjorde inget fel, det var bara spelet som jävlades med mig.” Tufft.

Bayonetta blandar högt och lågt

Bayonetta verkar vara skapat av två personer. En som ansvarar för gameplay och som älskar fartfylld, häftig action, och en som ansvarar för mellansekvenserna och som gillar, eh, jag vet inte riktigt vad. Medan spelsekvenserna är väldigt tuffa och häftiga, så är filmsekvenserna all over the place. Fienderna är väldigt coola under spelsekvenserna men under filmsekvenserna ser de rätt löjliga ut. För att vara någon som förlorat sitt minne så är Bayonetta rejält självsäker och hon går på som om hon visste allt om världen.

Bayonetta, ja. Som spelskribent känner jag en stolthet i att alltid få ur mig en åsikt om precis allt som kommer framför mig i spelvärlden, men jag vet inte vad jag ska säga om det här spelets huvudperson. Hon är… Eh… Liksom… Ja…

När det gäller Bayonettas design är den enda förklaring jag kan komma är att det var som när omslaget till Black Sabbath-albumet Born Again skapades och konstnären skickade in ett bidrag som han visste skulle refuseras för att ta sig ur jobbet som han inte vill ha, men som gitarristen Tony Iommi direkt accepterade. Designern skickade in den vanvettigaste design hon kunde komma på och producenten köpte av någon anledning alltihopa.

Bayonetta är en berg-och-dalbana mellan olika känsloupplevelser. Det är en sak att spelmomenten och mellansekvenserna har så olika ton, det har jag upplevt förut i spel trots allt, men det är en annan sak att tonen i mellansekvenserna och i de böcker som man kan hitta i världen är också helt annorlunda. Medan mellansekvenserna är någon slags japansk Monty Python, så är tonen i böckerna man läser som något från ett seriöst skräckspel. Fem timmar in i spelet så skrattade jag för första gången till ett av skämten i alla fall. Det var Resident Evil 4-referensern som fick mig.

Dagen när allt gick fel i Forza Horizon 4

Jag ska inte ens skriva något här, utan här kommer några bilder:

Nu är det väl ändå Festival på gång?

Efter sommar kommer höst. Tidigare under den gångna veckan skrev jag om mina tankar om Forza Horizons nya service-initiativ Festival Playlist. Jag ska här hålla mig kort och bara konstatera att jag denna vecka lyckades nå100% under sommaren, och sedan spelet bytte årstid på torsdagen så är jag på god väg mot 100% även under hösten. Det verkar som om det kommer att ligga någonstans mellan fyra och sex timmars spelande (beroende på vilka lag man hamnar i online) för att nå till 100% under en vecka. En alldeles lagom tid att spendera på ett servicespel under en vecka tycker jag.

Min kritik står dock fast. Dagsutmaningarna har inget i Festival Playlist att göra. Att under helgen ta sig till 97% och sedan måste vänta till onsdagen eller torsdagen för att kunna ta de sista tre procenten är riktigt dålig speldesign.

Äntligen achievements i Forza Horizon 4

Dessutom fick jag achievementen för att ha vunnit alla mästerskapen under höstsäsongen. Jag vann alla mästerskapen även under senaste våren och sommaren, men fick ingen av dessa båda achievement ploppade upp. Nu hoppas jag att nästa gång vi kommer till våren och sommaren, så ska jag kunna vinna achievementen de gångerna. Annars känns det segt.

Den blodröda månen kommer till Terraria

Efter ett par veckor med Nine Parchements så återvände vi den här helgen till Terraria. Den förra gången slutade allt med en cliffhanger: jag hade samlat på mig fyra dynamitgubbar och tänkte spränga kullen i gränslandet mellan Vinterlandet och Höstlandet åt skogen, för att där bygga vårt nästa hus.

De goda nyheterna var att jag lyckades att inte spränga mig själv i luften, de dåliga nyheterna var att dynamiten inte sprängde så mycket som jag hade hoppats. Så det var bara att ta fram silverhackan och ödelägga större delen av kullen för hand i stället.

Under tiden ställde mina kompisar till det för sig själv i underjorden. En sjö med vatten skulle ledas bort, men något gick fel och de lyckades fylla precis hela underjorden som de hade hackat ut med vatten. Så större delen av speltiden så försökte de desperat hitta något sätt att bli av med allt vattnet, utan att lyckas med det.

Och plötsligt blev det rena skräckfilmen. När jag vara tillbaka i vårt högkvarter för att crafta inledningen till det nya huset, så blev det Den Blodröda Månen för första gången. Alla som spelat The Legend of Zelda: Breath of the Wild vet att när månen blir röd så blir det problem, men det var än värre i Terraria. Hemska monster som i vanliga fall inte dyker upp gav sig på vårt högkvarter från alla håll och dessutom kunde monstren ta sig genom dörrar, vilket de inte kan i vanliga fall. Så plötsligt stod jag med monster upp till axlarna mitt i vårt eget ”safe house”.

De andra fick teleportera tillbaka sig till vårt högkvarter och tillsammans gav vi oss på monstren under en lång och jobbig natt. Men till sist återvände solen och lugnet till världen. Friden skulle dock inte vara. Väl tillbaka i gränslandet så trodde jag att jag skulle få inreda mitt nya hus i lugn och ro när en Face Monster vandrade rakt genom dörren. Det visade sig nämligen att detta monster, som bara finns i Höstlandet, kan vandra rakt genom dörrar även när det inte är den blodröda månen. I ren panik flydde jag till underjorden blev jag svårt sårad blev dödad av ett helt vanligt slem.

Jag testade att sätta in portar i huset i stället för vanliga trädörrar, men Face Monstret vandrade rakt genom den också. Det sista jag gjorde innan vi slutade för den här helgen var att tillverka två blydörrar i högkvarteret. Nästa gång vi spelar ska jag installera dem i det nya huset för att se om det håller Face Monstret borta. Allt medan mina vänner, gissar jag, desperat tar sig an den underjordiska oceanen igen…

Veckans köp

Förra veckan skrev jag om min nya härliga Cammy-figur. Nu har även Ibuki dykt upp med posten!

Jag planerar att även köpa Sakura-figuren från samma serie, men sedan får det vara nog för den här gången. Det finns många andra sköna Street Fighter-figurer inom samma serie, som Decapre och Rainbow Mika, men jag tänker inte börja förköpa mig på figurer. Jag tänker hålla mig till de jag vill ha mest av allt.

Under veckan invigde jag också mitt nya figurbord. Disney och Street-Fighter; kan det bli bättre än så? Den här bilden innehåller förresten en spoiler för en av mina romaner. Kan du hitta den?!

På jakt efter en ny dator

Förra söndagen skickade jag iväg min gaming laptop med posten. Det är första gången jag skickar tillbaka en elektronikprodukt med posten. Jag tror nästan att det första gången jag utnyttjar ett öppet köp-erbjudande i hela mitt liv, om man räknar bort kläder. Men allt gick bra. På torsdagen meddelande butiken att allt var kollat och klart och pengarna snart ska vara tillbaka på mitt konto.

Nu återstår dock det tuffa arbetet att hitta en ny dator att beställa. Problemet verkar vara att sedan jag beställde min förra gaming laptop 2017 så har utvecklingen gått mot tunnare gaming laptops med mer högljudda fläktar. Jag lägger gärna på ett kilo och en centimeters tjockhet bara fläktarna håller tyst, men där verkar jag vara i otakt i tiden. Jag hittade tre laptops från olika tillverkare inom min prisklass. Problemet var dock att samtliga tre beskrevs i recensioner som att de hade ”ovanligt högljudda fläktar i jämförelse med liknande modeller” Så alla datorerna i den här prisklassen är alltså ovanligt högljudda i jämförelse med varandra? Var är datorn som inte har ovanligt högljudda fläktar då?

Fortsättning följer…

Veckans hajp

Den här veckan har det mesta av snacket handlat om Googles kommande strömningstjänst Stavia. Det spekulerades en massa innan presentationen, och då presentationen saknade många tydliga svar, så spekulerades det en massa efter presentationen också.

Då Google Stadia är en ny tjänst som helt bygger på pris och hur väl det fungerar i praktiken, så väljer jag att inte ha några åsikter om det innan jag faktiskt har testat det. Men med tanke på att Forza Horizon 4 har tappat kontakten med Forza-servern så där sju-åtta gånger den senaste veckan när jag spelat, och jag varit tvungen att starta om datorn för att den ska hitta tillbaka igen, så är jag försiktigt avvaktande till Google initiativ.

Veckans hajp II

Nintendo presenterade en hel hög med indie-spel till Switchen den här veckan i form av sin Nindies Showcase Spring 2019. Jag fastnade framför allt för The Red Lantern. Köra hundspann genom vildmarken ser både trivsamt och spännande ut. Ett spel som förefaller bjuda på så väl skönhet som hemska händelser.

Nästa vecka

I vanliga fall brukar mitt spelande vara rätt kaosartat, men jag tycker att jag har fått till ett bra flyt nu. Att spela Forza Horizon 4, Bayonetta och Mass Effect 3, och lite co-op med kompisarna på det på helgen, känns som en bra blandning. Planen just nu är att spela klart Bayonetta och Mass Effect 3, och sedan spela klart The Witcher och börja spela Call of Duty: Modern Warfare Remastered, och dessutom att ta alla acheivements i Forza Horizon 4. Och så försöka få in lite Splatoon 2 i det här också. Striden fortsätter i nästa avsnitt!