6 minuter lästid

Åh vad jag har längtat efter den här känslan! Att sugas in i spelupplevelsen och plötsligt märka att timmar har passerat är något jag länge har saknat. Det var evigheter sen jag kände mig så här stimulerad av ett spel. Låt mig berätta varför.

Det första jag kommer att tänka på när jag börjar spela Northgard: Relics är gamla hederliga Warcraft III. De påminner nämligen väldigt mycket om varandra rent utseendemässigt. Men likheterna slutar inte där. Precis som Blizzards klassiker är Shiro Games lilla indiepärla ett realtidsstrategispel. Den stora skillnaden är att Northgard har ett mycket större fokus på resurshantering.

Du spelar som en klan med nordfolk som ger sig ut för att upptäcka kontinenten Northgard. En natt blir de överfallna och flera av dem mördas av en rivaliserande klan. Så nu står både upptäckande och hämnd på agendan. Lite ostigt kanske, men handlingen är egentligen sekundär. Åtminstone för mig. Jag kommer nämligen på mig själv med att klicka förbi dialogerna för att få fortsätta det faktiska spelandet.

Spelets olika scenarier ser måhända annorlunda ut och har sina egna specifika vinstkriterier men präglas allihop av ständig progression. Du börjar i princip varje scenario gång från grunden med att utforska närliggande områden för att hitta resurser så att du kan bilda och utvidga din koloni. För att kunna nyttja resurserna du hittar behöver du utbilda dina bybor inom olika yrkesområden, till exempel jakt, krig, smide och jordbruk. Varje yrkesområde, eller gille, kräver sin specifika byggnad och för att bygga dessa krävs tillräckligt med virke, arbetsvilliga bybor och ibland även pengar.

Din huvudsakliga uppgift blir således att hushålla med resurserna mat, virke, guld, sten och mineraler för att kunna driva på koloniseringen. Sköter du ditt jobb bra kommer din klan att kontinuerligt växa i antal, vilket ger dig fler invånare att träna upp inom nya gillen. Detta innebär att du måste bygga tillräckligt många hus för att husera de nya byborna. Om du vill att folk ska arbeta snabbare kan du sätta smederna i arbete att tillverka bättre redskap till de olika gillena med hjälp av järn. Dessutom måste byborna hållas lyckliga, vilket de blir genom att du fortsätter expandera ditt territorium, förser dem med tillräckligt med mat, bygger tavernor eller rekryterar skalder. Sjukdom, svält och fattigdom drar istället ner din lycka och stannar upp tillökningen. Ledsna bybor, inget ligga – en enkel ekvation.

På sätt och vis känns kolonin som en enda stor organism där alla de olika delarna är beroende av varandra. Detta betyder dock att också små beslut måste övervägas. En liten petitess som att välja att bygga ett träningsläger istället för en fiskebod kan visa sig leda till svält, otillräckliga resurser eller fattigdom. Och dessa saker tar lång tid att återhämta sig från. Som tur är kan du snabbt träna om byborna inom de olika gillena och skicka dem att hjälpa till där de behövs för tillfället, och försöka rätta till situationen.

Spelet briljerar i de här små avvägandena som du med jämna mellanrum tvingas göra. Det kan till exempel låta får beta på dina marker eller slakta dem. Låter du dem leva kan du minska vedkonsumtionen under kommande vintrar eftersom fårullen håller dina bybor varma; slaktar du dem får du istället mer mat att bunkra upp med inför närmast annalkande vinter.

FLER RECENSIONER: Devil May Cry 5

Alla spelets olika aspekter pockar hela tiden på min uppmärksamhet och jag hålls konstant på tårna. Jag kan aldrig riktigt känna mig säker och lugn för det finns alltid saker jag kan göra för att förbättra min situation. Detta leder till att timmarna fullkomligen flyger förbi när jag spelar.

Tiden sveper förbi även i spelet, vilket gör sig påmint genom de olika årstiderna som har speciell påverkan på dina kolonister. På sommaren får du till exempel mer mat från skördar och under vintern kräver klanen både mer mat och virke. Till vänster på skärmen kan du följa med i kalendern och se vilken månad du för tillfället befinner dig i. Men ta dig i akt, ett år går mycket fort i Northgard! Helt plötsligt är det vinter och maten börja sakta men säkert ticka ner trots att hälften av dina invånare fortfarande fiskar, jagar och skördar för fulla muggar. Töms dina förråd blir byborna sjuka och olyckliga och produktiviteten dalar snabbare än du kan säga ”tomt ölstop”.

Om du trodde att du skulle få rå om och expandera din koloni ifred trodde du fel. Omvärlden är en otäck plats och många folkslag och varelser är ute efter att försvåra din överlevnad. Vargar och andra bestar kan med jämna mellanrum få för sig att invadera ditt territorium och även konkurrerande klaner gör sporadiska påhälsningar med hat och stål. Du tvingas därför hela tiden hålla dig alert. Byggnader kan helt sonika fatta eld och kräver snabbt reparationer för att inte gå om intet.

För att anpassa din koloni till just ditt spelsätt eller till det aktuella scenariot finns ett färdighetsträd. Där kan du specialisera dig på handel, krig, hantverk eller plocka lite från alla tre grenar. För att få poäng att placera ut i färdighetsträdet krävs att din koloni har tillgång till lärdom (”lore” i spelet) via diverse runstenar och stenlämningar. De olika färdigheterna kan till exempel göra så att ditt folk konsumerar mindre mat, att deras vapen gör mer skada eller att handelsmännen samlar in mer guld. Det låter kanske inte som mycket men i en krissituation kan en extra boost från trädet göra underverk. Det största tillägget i och med Relics-uppdateringen är att det går att bygga reliker som även de ger olika fördelar beroende på vilken klan du spelar som. Tyvärr introduceras detta moment aldrig i storyläget så jag kan inte riktigt svara på hur stor inverkan detta ger på den totala spelupplevelsen.

Fun fact: många av de yttre hoten i områdena runt din koloni är olika varelser hämtade från nordisk mytologi som exempelvis drauger, valkyrior och kobolder.

Nu till det smått negativa. När du klarat av ett scenario dyker det upp bonusuppdrag som du kan ta dig an om du spelar om just det scenariot. Jag kan inte annat än känna att det är lite surt att dessa inte finns redan från början. För som det är upplagt nu blir bonusuppdragen bara ett billigt sätt att förlänga spelets livslängd. Att utvecklarna velat hitta sätt att erbjuda fler speltimmar är å andra sidan inte så konstigt. För som världskartan ser ut är spelet troligen inte så långt.

Den totala speltiden beror givetvis också på vilken svårighetsgrad du spelar på. Northgard har nämligen tre olika svårighetsgrader: normal, hard och extreme. När jag startade spelet var grundinställningen normbrytande nog på hard. ”Challenge accepted!” tänkte jag och satte igång. Ungefär fyra scenarier senare känns mitt val ganska rätt. Jag upplever det inte som övermäktigt svårt utan precis så utmanande att jag hela tiden tvingas hålla mig själv på tårna och vara på min vakt. Skulle du vara ute efter en lite mer avslappnad spelsession tror jag att normal fungerar utmärkt.

HÄLSA PÅ VÅR SENASTE MEDLEM: Ny sparfil ”Andrea” skapad

Utöver svårighetsgraderna finns spellägena story mode, single player och multiplayer. Jag har bara testat story mode hittills men jag kan tänka mig att det också gör sig väldigt bra som multiplayer, där två eller flera vänner eller ovänner kan sätta sina koloniseringsfärdigheter på prov. Varför single player-läget finns har jag egentligen ingen aning om. Jag menar, storyläget finns ju där.

Kort sagt ger Northgard mig ett stimuli som jag inte upplevt på länge. Så till den milda grad att jag i skrivande stund längtar efter att bara få sätta mig ner och sätta mina kolonister i arbete igen. Då har jag än så länge bara hunnit spela igenom fyra uppdrag. Men även om resten av spelet visar sig bestå av exakt samma moment, med få nya element, kommer jag njuta av varenda sekund.