3 minuter lästid

Idag är det vanligare med remasters än vad det någonsin har varit förut. Vissa gillar det, vissa inte. Många anser att det är ett sätt för utvecklarna att få spelare att köpa samma spel om och om igen för att tjäna pengar på det, och visst är det väl så till en viss del, men jag tycker att dessa spel fyller fler syften än så.

LÄS MER: Åtta spel för fyra vänner, en soffa och en Playstation 4

Ett spel som jag själv aldrig spelade när det begav sig var Skyrim (även känd som Bethesdas kassako). Det släpptes 2011 och mitt födelseår är 2001, jag var alltså tio år när Skyrim släpptes. Lite roligt är ändå att jag fick det på julafton 2011, men jag spelade kanske en halvtimme och sedan slutade för att jag mest sprang runt som en virrig höna och inte visste vad jag skulle göra. Det slutade med att jag lånade ut det till en vän för 50 kr (svinigt, jag vet) som jag sedan gick ner på pizzerian efter skolan och åt en kebab för.

Skyrim: Special Edition när det är som bäst

Det var sen på senare år som jag verkligen kände ”fan att jag inte var gammal nog för Skyrim när det släpptes”. Sen när Microsoft utannonserade bakåtkompabilitet till Xbox One kunde jag inte sluta hoppas att de skulle göra Skyrim bakåtkompatibelt så att jag äntligen skulle få uppleva det till synes vidunderliga spelet. Men något låg ändå och grodde i bakhuvudet på mig – jag har alltid varit ganska känslig mot spel med tämligen åldrad grafik och originalutgåvan av Skyrim har ju inte den bästa grafiken med dagens mått mätt om man jämför med hur banbrytande det var 2011 när det släpptes.

Alla mina tankar om att den åldrade grafiken skulle förstöra upplevelsen för mig försvann dock när Todd Howard stod på scen under E3 2016 när det blev svart och ”Dragonborn Theme” ekade i lokalen. Mina hår reste sig från topp till tå när jag insåg att jag äntligen skulle få uppleva ett uppiffat Skyrim. Det var precis samma med bland annat L.A. Noire som släpptes samma år (2011) och bjöd på ett innovativt facial animation-system som än idag briljerar vid dialoger och utfrågningar av misstänkta skurkar.

Huvudpersonen Cole jagar skurkar i L.A. Noire

Jag har sett att de som är lite äldre föredrar bakåtkompabilitet då de redan köpte spelen när de först släpptes och därmed finner dessa remasters onödiga. Det dem glömmer att tänka på är alla som är yngre än dem själva eller de personer som rentav inte hade råd, tid, åldern inne eller möjlighet att spela spelen när de var nya.

Sen kommer remasters med den stora bonusen att de oftast har väldigt uppgraderad grafik och allmänt förbättrad prestanda än vad man kan få med bakåtkompatibla spel. Skyrim fick dessutom stöd för moddar på konsol, om än något avskalat (speciellt till Playstation 4) och jag tror knappast att Bethesda hade lagt ner resurser på att införa moddar till ett gammalt spel som är bakåtkompatibelt.

VECKANS SPELMELODI: Asura´s Wrath – In your Belief

Jag läste en spännande rubrik igår som löd ”Video Game Remakes and Remasters are Killing This Industry” – och där måste jag säga att jag verkligen, absolut inte håller med för fem öre. Nya spel släpps fortfarande. Bethesda kommer inte hålla tillbaka Elder Scrolls VI bara för att Skyrim: Special Edition sett dagens ljus. Om ni vill hitta ett skäl att vi fortfarande inte sett ett Elderscrolls VI kan ni snarare skylla på Skyrims absurda framgång än något annat.

Så länge remasters inte ersätter nya spel har de tillåtelse att samexistera enligt mig. Jag skulle nästan våga säga samma sak om enklare remakes som de vi ibland kan se på PS4 och Switch som bara fått högre upplösning eller flyttats fram en generation. De finns där för att en ny skara människor skall få chansen att uppleva dem, de existerar inte primärt för de som redan äger spelet. Det är väldigt lätt att ofta stirra sig blind på vad som händer i ens egen bakgård och helt missa vad som händer på sin grannes gräsplätt intill. Det är dags att vi tittar över staketet oftare.

Vad tycker du om remasters? Säg din åsikt.


mm
Adrian Olsson

Spel- och serienörd på ynka 17 år, bosatt i Värmlands djupa skogar. Har spelat spel så länge han kan minnas men spelintresset tog fart på riktigt när han spelade CD PROJEKT REDs mastiga rollspel The Witcher 3: Wild Hunt. Lite av en allätare när det kommer till spel, allt från massiva rollspel och linjära storyspel till alla sportspel med någon form av karriärläge.

All author posts