3 minuter lästid

Jag är svag inför kaotiska racingspel. Mario Kart, Rock ’n’ Roll Racing och Burnout. Jag har spelat dem alla och älskat varje sekund av det bök och stök-gamplay de gett mig. En av de första förälskelserna var dock på två hjul och från Electronic Arts.

Egentligen ljuger jag er rakt i ansiktet nu för det spel jag kommer att berätta om var inte den där tidiga förälskelsen. Nej, det var såklart det gamla originalet från 1991 som var barndomsvännen jag aldrig glömmer men det lät bättre introduktionsmässigt så jag tänjde lite på sanningen för en effektfullare start. Om du läser den här bekännelsen betyder det att du klickat dig vidare och då fungerade introduktionen hursomhelst och mitt jobb är gjort.

Det jag vill berätta om är den tredje delen i serien eftersom jag anser att det är den mest kompletta versionen utav de tre Road Rash-spel på Mega Drive. Road Rash må vara ett av de första slå på käften-racingspel jag spelade men trean kom först 1995 och då hade godbitar som ovan nämnda Rock ’n’ Roll Racing och Super Mario Kart redan passerat, samt Amiga-höjdaren Super Cars. Med Playstations intåg kom även Wipeout och extremsport-spelet ESPN Extreme Games som även det hade en del skön puckla på-vinkling.

Jag vet inte var den stora fascinationen kring att låta motståndare bita i det sura äpplet ligger men förmodligen rör det sig om något så banalt att det är kul att se någon bokstavligt sopa banan med sin skinninpackade rumpa när de kastas av sin motorcykel. Och sällan har det känts mer smärtsamt än när en knölpåk får en själv att få en oönskad 50 meters-åktur direkt längs asfalten utan motorcykel. Skrubbsår som inte var utav denna värld var vad som väntade den som inte var på sin vakt och det var förmodligen därför Electronic Arts valde att döpa sin populära serie till just Road Rash.

MER RETRO: Den blodiga ungdomsrevolten som var Mortal Kombat II

För populär var spelserien i 90-talets gryning. Faktum är att Road Rash var en av de största varumärkena Electronic Arts satt och häckade på under sina tidiga dagar och som sedan tyvärr försvann spårlöst efter 2000 med Playstation-versionen med undertiteln Jailbreak. Hade motorcykelvåld plötsligt blivit omodernt? Hur är det ens möjligt?

Road Rash 3: Tour De Force var ett betydligt mer varierande spel än sina tidigare versioner och det är ett av de främsta skälen att det är min personliga Mega Drive-favorit. Man lämnade USA bakom sig och började utforska vägarna i Kenya, Storbritannien, det neonfyllda Japan och öppna vidderna i Australien. Totalt fick man besöka sju länder och det bidrog med mer variationer av landskapet i jämförelse med sina föregångare som mest höll till i Kalifornien men även Alaska och Hawaii i det andra spelet.

MER RACING-RETRO: F-Zero X prioterade funktion före flärd

EA hade inte heller glömt bort spelseriens främsta underhållningsmoment, nämligen vapnen. I trean introducerade dem pepparspray och den fruktade elbatongen (tasern). Tillsammans med cykelkedjor och andra otäckheter som aldrig någonsin bör tillåtas att användas på motorvägen bidrog dem till otaliga skratt i pojkrummet. Strunt i racingen! Behållningen låg ju i att piska och snärta skiten ur sin polare för att sen se hen ramla i backen och bli upplockad av polisen. Såvida föraren inte lyckades rusa över mållinjen till fots vill säga.

Polisen ja. De fanns där också, precis som i efterföljande EA-serien Need for Speed: Hot Pursuit existerade lagens långa arm även här. De skulle till varje pris undvikas för åkte du fast var loppet över direkt. Dessutom fick man böta sura summor för sina illdåd och tog pengarna slut var det dessutom game over. Då var det betydligt roligare att köpa nya åkdon och trimma dessa kromade vidunder för sina surt förvärvade slantar.

Det är lätt att glömma Road Rash i virrvarret av klassiska spel, men då och då ploppar minnet av spelet upp i mitt huvud och får mig att lite sorgset tänka på denna försvunna spelserie som mest idag måste trängas med alla mina andra otaliga  spelminnen. Tro mig, det är trångt däruppe. Men fram till den dag då serien återvänder kör jag vidare på min Diablo och låter minnesfragment av ökendamm, kofötter och het asfalt virvla omkring långt bak i min hjärnbark.