7 minuter lästid

Välkommen till Santo Ileso, din fiktiva lekplats i den amerikanska västern. Här regerar de som tänjer på samhällets lagar och håvar in pengarna som lämnas därefter. Du är The Boss och med hjälp av dina vänner försöker ni hitta er plats i denna saliga röra av explosioner, kaos och brottslighet. Saints Row har startat om på ny kula och även om mycket har förändrats så är det enkelt att känna igen sig. Bordet är uppdukat för en vild färd.

Den amerikanska spelstudion Volition släppte sin första tolkning av Saints Row redan 2006. Det var ett spel som gav spelaren stora valmöjligheter i en värld fylld av action men det hade svårt att särskilja sig från den största konkurrenten på marknaden, Grand Theft Auto. Åren gick och serien utvecklades i takt med att den hittade sin egen ton och identitet. Spelen blev större och galnare till den grad att den senaste fristående expansionen, Saints Row: Gat out of Hell (2015), bokstavligt talat utspelar sig i helvetet. Där hade man även superkrafter vilket någonstans visar hur flippat allting hade blivit. Efter det blev Volition tysta och nu, nästan sju år efter den senaste lanseringen, kommer nästa del i den långtgående serien. En del som är betydligt mer jordnära än sina föregångare.

Men om det är något som inte har förändrats är det valmöjligheterna när det kommer till anpassningen av karaktären man spelar. Det här är något som serien gjort sig känd för genom åren och som självklart återfinns i denna omstart. Redan i inledningen av spelet kan jag välja alla klädesplagg, från underkläder till jackor, samtidigt som min hud kan vara grön och håret blått. Jag kan antingen se ut som en overklig skapelse från yttre rymden eller en verklig kopia av din granne. Det finns egentligen inga begränsningar, vill jag ha ett visst kön till en viss kropp då är det fritt fram att ha det. Denna anpassning är dessutom inte låst till enbart inledningen utan jag kan med hjälp av ett enkelt knapptryck ändra min avatar närsomhelst, snabbt, enkelt och effektivt.

LÄS MER: Saints Row: The Third Remastered

Det är minst sagt imponerande hur många anpassningsmöjligheter jag erbjuds när jag utformar min karaktär, det är bara synd att The Boss och världen runtomkring är så grafiskt slätstruken och emellanåt rent dålig att det tyvärr är svårt att ignorera. Landskapet är oinspirerat, vägarna ser mer eller mindre likadana ut överallt och karaktärerna som jag inte har någon interaktion med är platta och intetsägande. Faktum är att spelets huvudkaraktärer inte heller utstrålar någon vidare grafisk briljans på någon av de grafikinställningar som Playstation 5-versionen av spelet erbjuder. Spelet utstrålar egentligen inte “nästa generation” någonstans och hade det inte varit för de 60 bildrutorna i sekunden som nu är standard hade spelet, åtminstone rent grafiskt, lika gärna kunnat släppas för tio år sedan utan problem.

Berättelsen i Saints Row är lika enkel som den är förutsägbar. Här ska du med hjälp av dina tre rumskamrater tillika bästa vänner starta ett kriminellt nätverk och ta över Santo Ileso. Det är med andra ord ganska exakt samma berättelse som i de tidigare delarna fast med andra karaktärer, plus en hel del träffsäker humor som inte alltid träffat såhär mycket mitt i prick tidigare. Ovanpå detta finns det tre rivaliserande gäng att kämpa emot i Saints Row och är alla centrala för berättelsen på sina egna sätt:

Marshall är spelets stora polisstyrka. De använder högteknologiska vapen och försöker ha ihjäl dig på smartast möjliga sätt. Spelets huvudkaraktär inleder faktiskt sin resa i deras tjänst, men den tilltänkta karriärskurvan blir inte så rak som den förutspåddes. Faktum är att du får sparken efter ett par havererande uppdrag, men vi återkommer till det.

The Idols vill bli kända. De utgör spelets anarkistiska samfund och gör allt i sin makt för att störta staten och dess supportrar. Man vet aldrig riktigt var man har dem och med sina färgsprakande kläder är de minst sagt distraherande att ta sig an. Dina två vänner, Kevin och Eli, tillhör inledningsvis det här gänget.

Los Panteros värdesätter muskler, bokstavligt talat. Alla här klär sig i orangea kläder och snabba solglasögon samtidigt som de låter nävarna tala. Neenah, den sista hjältinnan i ditt eget gäng, var en stor bidragande partner till ledaren hos Los Panteros.

Förutom att sätta flertalet färgklickar på spelvärlden är de tre gängen också den största styrkan i berättelsen då du börjar allting utifrån synsättet som dina kommande fiender har. Det ger ett perspektiv, en förståelse och en motivation till varför du som spelare måste kämpa emot den centrala makten i Santo Ileso. Målet efter att du har brutit dig lös från din tidigare arbetsgivare blir som sagt att bygga upp ett eget kriminellt nätverk. Ett nätverk vi alla känner till som The Saints.

Berättelsen utspelar sig i en rad olika uppdrag i sann öppen värld-anda. Veteraner till serien kommer känna igen sig omgående, likaså de som tidigare satt tänderna i något liknande spel från en utvecklare vid namn Rockstar. Berättelsen har ett härligt driv och uppdragen är sällan längre än en 20 minuter, en kvart, vilket ger ett perfekt tempo där det är lätt att bara ta ett uppdrag till. Faktum är att flertalet tidiga arbetspass den senaste tiden har fått lida en del av den där ”bara ett uppdrag till”-mentaliteten. Den charmiga dialogen mellan spelets huvudkaraktärer samt den överdrivna humorn bidrar dessutom till en inbjudande känsla och det är lätt att dras med medan jag skjuter ner helikoptrar med vapen som avfyrar fyrverkeripjäser.

LÄS MER: Slumrande guldkorn från min Steam-önskelista

Saints Row-veteraner är såklart väl bekanta med möjligheten att köpa upp mer och mer av stadens fastighet för att på så vis generera en gradvis växande passiv inkomst, och det nya spelet är inget undantag. Här får jag dock välja vilken verksamhet jag vill bygga på de olika tomterna istället för att bara köpa färdiga butiker vilket såklart sätter en mer personlig prägel på det hela. Sedan finns det ju få saker jag älskar så mycket i spel som passivt växande inkomst. Känslan av att bara kunna rulla tummarna medan pengar trillar in på kontot är så djupt tillfredsställande att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Visserligen är inte hela fastighetsmäklar-systemet särskilt djupt, men är du som mig kommer du älska det ändå.

Du kan även uppgradera och skräddarsy gängets huvudkvarter.

Bortsett från uppdrag och fastighets-shoppande handlar tyvärr en del av spelet om pliktskyldigt pluppsamlande -även det i sann öppen värld-anda. Det ska sägas att jag inte brukar ha problem med sådana här element i spel men i Saints Row känns de överlag väldigt oinspirerande. Det kan handla om allt ifrån att leta igenom din närmaste soptunna för en mindre summa pengar eller att köpa ett klädesplagg i en butik som du ändå inte vill sponsra. Tyvärr känns de i slutändan som ett nödvändigt ont snarare än något som berikar den värld som utvecklarna byggt upp från grunden. Det kan vara jag som har tröttnat på konceptet men det är viktigt att veta om att Saints Row inte ger den öppna världen något nytt, det är snarare att den går i samma fotspår som dess föregångare trampat upp.

Uppdragen resulterar nästan uteslutande i storslagna strider och fastän spelets skjutmekanik är fullt godkänd finns det även några extra funktioner som berikar striderna. Bland annat fylls en mätare upp i takt med att jag avlossar skott mot fienderna. När den sen är full kan jag utföra en slags John Wick-inspirerad takedown som dessutom återställer hälsa. Detta leder till att jag spelar mer aggressivt samtidigt som jag måste vara noggrann med att planera mina räder så jag inte elimineras innan jag hunnit fram till min motståndare. Vid sidan av detta erbjuder spelet även ett helt gäng olika färdigheter som jag låser upp i takt med att jag går upp i nivå. Vi har väldigt grundläggande grejer som att bara kasta en handgranat eller andra sprängmedel men även mer kreativa ideér som brinnande knytnäveslag eller kasta iväg en handgranat-beklädd fiende mot en folkmassa. Jag vill även lyfta fram de mer fordons-baserade striderna där den stora höjdpunkten är möjligheten att hoppa runt från biltak till biltak och samtidigt skjuta allt som rör sig. Tillsammans bildar allt detta ett gediget och väldigt underhållande stridssystem som utan tvekan är värt namnet Saints Row.

Det hade ju inte varit ett riktigt Saints Row om inte hela berättelsen var fullt spelbar tillsammans med en kompis. Under den tid jag kunde spendera med spelets co-op slogs jag ständigt av hur roligt ett sånt här spel är tillsammans med en annan spelare. Egentligen gör inte Saints Row särskilt mycket för att förhöja just samarbetsupplevelsen (förutom det måttligt underhållande prank-systemet som roar men mer stjälper än hjälper ens vän) utan det bara flyter på så bra och känns helt naturligt att ha en kompanjon med sig på alla tokiga upptåg. Faktum är att många av spelets uppdrag känns designade med just co-op i bakhuvudet. Visserligen har jag stött på en hel del buggar under mina speltimmar och co-op innebär såklart dubbel risk att råka ut för dessa, men det är aldrig värre än att jag bara behöver ladda min senaste sparpunkt.

LÄS FLER RECENSIONER: Rollerdrome

Trots de uppenbara bristerna har jag ändå haft väldigt roligt med Saints Row. Den knackiga grafiken, den plottriga öppna världen och de märkbara buggarna är definitivt synliga hål i fasaden. Trots detta kan jag inte låta bli att charmas gång på gång av The Boss och de lila skjortorna som kallar sig för The Saints. Det är inget spel som kommer revolutionera öppen värld-genren eller samla in tior från spelkritiker världen över. Vad det däremot kommer göra är att framkalla återkommande spelglada leenden alldeles för långt in på vardagskvällen, och det kommer vi ändå ganska långt på.