3 minuter lästid

Splatoon 2 är ett orättvist spel. Inte som Mario Kart 8 Deluxe, där precis vad som helst kan hända när som helst, men matchmaking-systemet är synnerligen besynnerligt. Spelet har svårt att få ihop jämna matcher. Det ena laget blir inte sällan betydligt starkare än det andra, och när man hamnar i det svagare laget fem matcher i rad är det lätt att misströsta.

Speciellt när jag går upp i level så känner spelet för att jävlas med mig. Det som brukar hända när jag raknar upp är att jag i flera matcher i rad hamnar i ett lag där jag är den bästa spelaren och de andra i laget är betydligt sämre än de i motståndarlaget. Det är som om spelet vill säga att ”nu har du gått upp i level, så nu har det blivit mycket svårare” och jag vill bara svara att ”ja, motståndarna har blivit lite bättre, det är sant, men enligt statistiken i er egen jäkla mobil-app är det framför allt medspelarna som har blivit sämre”. Hela anledningen till att levla upp är att få spela med bättre medspelare, och när det istället blir tvärt om är det något som inte riktigt stämmer.

En annan underlighet är att jag oftast får spela mot spelare i level 10-30 när jag spelar casual-matcher på min huvudprofil och mot spelare på level 70-90 när jag spelar på min sekundära profil som jag använder för att spela in till Youtube. Är jag plötsligt mycket bättre när jag spelar in till Youtube?

LÄS MER: Splatoon 2 – mitt mest spelade spel någonsin

Splatoon 2 är ett av mina favoritspel någonsin. Jag har spelat det i över trehundra timmar. I min bok är det ett klockrent 10/10-spel. Men om någon skulle såga spelet vid fotknölarna på grund av matchmaking-systemet skulle jag definitivt lyssna på dem. Det är nämligen en fullt befogad kritik. Frågan är om systemet inte så trasigt egentligen? Kanske är det snarare cyniskt uttänkt?

I sin kvinnovidriga bok ”The Game” från 2005 visade Neil Strauss hur en kille ska göra för att ragga upp riktigt attraktiva tjejer. Tricket var inte att överösa henne med komplimanger och vara trevlig, istället skulle man förolämpa henne. Inga grova förolämpningar dock, utan små, elaka pikar som gör henne överrumplad och förnärmad över att man inte är intresserad av henne. En person som blivit förolämpad och ignorerad vill nämligen ha upprättelse. Får hon veta att hon inte duger vill hon höra att hon duger. Av just den personen som sagt att hon inte duger. Det är som om Splatoon 2 ger mig samma psykotiska behandling som i Strauss kvinnofientliga bok ”The Game”

Detta sägs också vara en anledning till att kvinnor stannar i dåliga förhållanden med män som behandlar dem illa. För blir man ringaktad av en person vill man ha upprättelse av just den personen. Och får man inte upprättelse, så stannar man kvar tills man får den. Eller väntar förgäves på att någonsin få den.

LÄS OM ETT LIKA FÄRGGLATT SPEL: Mario + Rabbids – Kingdom Battle

Grejen är att det här inte är ett direkt psykologiskt kvinnligt attribut utan snarare ett mänskligt sådant.

Ibland känns det som om det är spelet som förolämpar mig, om och om igen. Jag får höra att jag aldrig duger. Med tanke på att motståndarna byts ut mellan varje match i de fyra rankade lägena är det inte de som jag kan fokusera min ilska och antagonism på. Istället är det spelet jag vill ge på nosen, spelet som jag vill ha upprättelse av. För det är spelet som har förolämpat mig genom att placera mig i dåliga lag fem matcher i rad. Hur ska jag någonsin kunna få någon upprättelse? När jag sen äntligen vinner fem matcher i rad tänker jag inte ”nu såg spelet till att kompensera för de där fem förlusterna igår när jag hela tiden hamnade i dåliga lag” utan istället tänker jag ”fan, vad jag spelar bra idag!”

Speltekniskt är inte Splatoon 2 något orättvist spel. Visst kan man ha hundra åsikter om vapenbalansen, och visst blir man ibland skjuten fast man tycker att man står skyddad bakom en vägg, men det är knappast så att spelet är trasigt. Speltekniskt sätt fungerar spelet som ett klockverk. Nej, orättvisan ligger i matchmakingen. Trots att man är den bäste spelaren fem matcher i rad förlorar man likväl alla fem matcher.Det är en gammal sanning att onlinespel är som bäst när det är jämna matcher. Utmaningen blir som hetast och roligast när jag möter motståndare på precis samma eller lite bättre nivå än jag själv. Men hade jag spelat trehundra timmar av Splatoon 2 om varje match hade varit rättvis? Om varje match varit jämn? Visst, spelet hade kunnat varit ännu roligare då, kanske ännu bättre, till och med ännu mer beroendeframkallande. Eller är det just spelets orättvisa behandling av mig som gör att jag hela tiden kommer tillbaka? Är det skälet att jag hela tiden återvänder för mer smisk, men framförallt, återupprättelse?